Stockholm den 18 juni 2025

Kära vänner!

Äntligen ska jag nu skriva det sedvanliga nyhetsbrevet inför sommaren. I år har sommaren i det längsta tvekat att på allvar göra entré i vårt avlånga land, och jag kan faktiskt inte minnas någon så sen sommar här i Sverige.

Jag kan heller inte minnas något sommarbrev som gjort mig så villrådig och tvehågsen som denna gång. Antagligen beror det på att jag önskar att jag kunde finna ord för att dela den rädsla, oro och sorg som tränger genom märg och ben varje dag som nyhetsflödet sköljer över oss.

Det berör oss djupt eftersom det genomgående handlar om hat, smärta, lidande och död både nära och fjärran och inte minst på platser som upptar en så stor plats i mitt eget liv – framför allt i det land som jag under åtminstone 30 år kunde kalla mitt men som funnits med så långt jag kan minnas. För mig är Israel allt från den geografiska mittpunkten i Bibeln till dagens moderna stat som trots sitt mikroskopiska format ändå av många skäl kan kallas för världens mittpunkt eller åtminstone dess brännpunkt. Där har mitt hjärta blivit kvar och där bor många människor som står mig personligt nära. Allt detta gör att de dagliga rubrikerna och reportagen får ett liv som aldrig försvinner in i det allmänna mediebruset där så mycket svårt trängs.

Låt mig redan nu säga vad jag beslutat mig för att inte gå in på i det här brevet. Jag ska inte sälla mig till kören av politiska och militära analytiker av den aktuella ”situationen” i Mellanöstern, hur viktiga sådana än må vara. Jag har inte den expertisen, och på det utrymme som står till förfogande skulle jag nog både säga för mycket och för lite. Jag ska inte heller gå in på bakgrunden till dagens tragedi med dess djupa rötter i historien, även om jag är mera hemmastadd där. Men ämnet är för stort. Jag behåller också avståndet till förutsägelser om framtiden eller till förslag om hur en fredlig lösning skulle kunna se ut. Personligen tror jag inte att någon verklig sådan ligger inom vår egen tidshorisont.

Först vill jag dela några intryck av den vånda som präglar människorna i Israel. Själv har jag inte varit där sedan kriget började. Men de djupaste intryck jag fått genom personliga kontakter och den bild som det brokiga medielandskapet förmedlar är den enorma spänningen mellan olika ståndpunkter, inte sällan inom en och samma familj, ja, till och med inom en och samma person. Politiska, kulturella, religiösa, sekulariserade, unga och gamla – det känns som om de mest skilda reaktioner och åsikter ryms inom de olika grupperingarna. Israel är ett oerhört mångkulturellt land där hela världen finns representerad och där över hälften har sina rötter i Mellanöstern och Afrika. Det är även viktigt att minnas att omkring 20% av Israels medborgare utgörs av palestinier. Det är ett litet land där många trängs på en väldigt begränsad yta. Själva frontlinjerna ligger därför aldrig långt borta och alla berörs hela tiden på olika sätt.

Judendomens centrala frågor om livets helighet och okränkbarhet är också närvarande. Vad händer exempelvis med det ofta uppmärksammade citatet ur Mishna om att ett enda människoliv är värt en hel värld, när det samtidigt är ett bud att rädda sitt eget och andras liv? Svaren skiftar när de ställs inför en mycket grym verklighet där inget självklart svar finns.

Nästa reflexion berör vårt eget land. Här finns många som har – eller hade – anhöriga och vänner som blivit offer för hatet och våldet. Och jag måste då framför allt påminna om den minoritet som på ett närmast ofattbart sätt blivit måltavla och syndabockar i denna tragedi. Det finns ett före och ett efter den 7 oktober 2023, i synnerhet för den judiska minoriteten här i Sverige – och förvisso även i många andra länder i världen. Det var som om ett redan uppdämt judehat plötsligt släpptes löst. Redan innan Israel hunnit ge något svar på den mest fruktansvärda pogromen sedan Förintelsen trädde antisemitismen osminkat och högljutt fram på gator och torg. Judiska begravningsplatser skändades och institutioner blev måltavlor för attacker, för att inte tala om att det blivit förenat med direkta hot för judar att öppet visa sin identitet. Även om judar tidigare varit en utsatt grupp, är vi många som nu bevittnar detta öppna hat med förvåning, förskräckelse och skam.

Det ironiska är att Sveriges judar nu firar 250 år av judiskt liv i Sverige. År 1775 blev Aaron Isaac den förste jude som fick bosätta sig här utan att tvingas lämna sin judiskhet och övergå till kristendomen. Därmed utgör judarna den äldsta ”utländska” minoriteten i vårt land. På judiskt håll högtidlighålls detta jubileum på många olika sätt, medan det tyvärr nog är närmast okänt bland svenskar i allmänhet, även i kristna sammanhang. Det är säkert svårt för den som inte är jude att förstå och riktigt känna in hur det är att vara jude i vårt land. Inte minst därför är detta sannerligen ett jubileum värt att fira i hela landet.

Dessutom kan jag inte tänka mig någon annan minoritet som tillnärmelsevis har berikat vårt land så mycket som dess judar. Det gäller inom otaliga områden – utbildning, vetenskap, forskning, litteratur, konst och musik, industri och handel och mycket annat. Dessa 250 år har lämnat spår efter sig på ett sätt som vi ofta inte ens är medvetna om. Att fira detta jubileum innebär en heder för Sverige!

Med viss tvekan vill jag i detta sammanhang gärna använda ett uttryck som tyvärr ofta fått en negativ betydelse: ”typiskt judiskt”. Men det är faktiskt ”typiskt judiskt” att de har blivit en så orubbligt integrerad del av vårt land. Som bekant kom majoriteten judar att i närmare 2000 år leva som minoriteter utanför sitt land. Det finns en känd judisk regel som uttrycker riktlinjen för judiskt liv som minoritet i andra länder. I all enkelhet består den av tre ord på arameiska:
Dina de-malkhuta dina (דינא דמלכותא דינא) – ”Rikets lag [är vår] lag.” Det innebär i korthet att lydnad för den civila lagstiftningen i ett land utgör en del av judendomens religiösa lagstiftning. Regeln kan spåras tillbaka till Talmud och till texter som går tillbaka ända till 300-talet. Den utgångspunkten har inneburit en oumbärlig nyckel till integration och respekt för värdlandets civila lagar.

Samtidigt finns det givetvis specificeringar och begränsningar för hur regeln ska tillämpas. Den ska exempelvis gälla lagstiftning som är demokratisk i den meningen att den gäller för landets alla invånare. Framför allt får landets lagar inte strida mot Torans/Guds Ords bud. Ett känt exempel är judarnas vägran att delta i den romerska kejsarkulten genom att frambära offer till kejsaren. Eftersom många judar hellre valde martyrdöden än att åtlyda detta påbud, gick romarna med på att låta judarna enbart offra för kejsarens välgång. Kristna kommer nog osökt att tänka på Jesu ord enligt Markus 12:17: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Eller som apostlarna uttryckte det enligt Apostlagärningarna 5:29: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

Dessa båda brännpunkter, det vill säga öppenhet utåt och respekt för det samhälle i vilket man lever samt trohet inåt mot det andliga arv och den tro som burits från släkte till släkte, finns med som en viktig aspekt genom större delen av den judiska historien. Ofta har priset varit högt, när det omgivande samhället inte tolererat judar som judar. Men i spänningsfältet mellan integration och integritet kan detta minoritetsfolk nu se tillbaka på en exempellös historia på över 3000 år (eller 4000 år om vi går tillbaka till Abraham) under vilken världsrikena har avlöst varandra.

Det påminner mig om ett bibelord som ofta står skrivet på någon plats i synagogan och som syftar på Toran/Guds Ord: ”Hon är ett livets träd för alla som håller fast vid henne.” (Ordspråksboken 3:18) Jag tänker också på en formulering som gång på gång upprepas i synagogans böner: ”Du vår Gud och våra förfäders Gud…” Som kristen känner jag hur det judiska folket – med allt som skiljer och förenar – finns med bland de förfäder som allra längst varit bärare av de heliga texter och den tro som jag fått ta emot. Då hör jag åter och åter aposteln Paulus viktiga påminnelse när han talar om sitt eget judiska folk till församlingen i Rom: ”Det är inte du som bär roten utan roten som bär dig.” (Romarbrevet 11:18)

De orden tillhör utan tvekan de mest kända bland dem som på olika sätt inser på vilket sätt relationen mellan judar och kristna är unik. Även om Paulus ord hela tiden funnits med i Nya testamentet, markerar nyupptäckten och tolkningen av dem i vår tid ett skifte i många kristnas syn på judar och judendom. Tolkningen av andra bibelord har annars dominerat den synen under historiens gång och då på olika sätt lett till omedvetenhet om eller rentav förakt för ”roten som bär oss”. Så var det uppenbarligen i Rom redan på Paulus tid, och så är det i olika grad inom kristenheten fram till denna dag.

Även här finns det anledning att fråga – ibland med vemod – vad vi då kan göra. Många svar finns, men jag vill åter visa på vårt närområde och påminna om mitt nyhetsbrev inför påsken i april, där jag anmälde Jesper Svartviks senaste bok i vilken han ger handfast hjälp att ”blottlägga antisemitismens rötter” utifrån tolkningen av nytestamentliga texter (Jewish Foundations of the New Testament: Addressing the Roots of Antisemitism). Jag är glad att jag nu även kan låta Jesper själv komma till tals genom en utförlig och upplysande intervju med honom som kan ses på följande länk:

Eftersom intervjun är på engelska, vill jag också påminna om hans senaste bok på svenska, som jag anmälde i september i fjol och som verkligen lever upp till sin titel: Vägen som är mödan värd. En handbok i judisk-kristna relationer (Proprius, 2024).

Efter dessa tankar och många obesvarade frågor vill jag nu önska er det allra bästa inför den sommar som ligger framför oss och som vi får glädja oss åt. En bön i psalmboken (Sv. Ps. 217:4) känns just nu särskilt aktuell:

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar strid – inneslut den i din frid.

På en punkt känner jag både trygghet och tillit, och det är att tiden inte står i våra händer. Framtiden får vi lägga i Guds händer – den trofaste Gud som är densamme igår, idag och i all evighet och som är Fridens Gud. Det sista ordet i psalmversen är också slutordet i den minst tretusenåriga välsignelse som läses dagligen i den judiska gudstjänsten och som avslutar så många kristna gudstjänster: Herren give dig frid – SHALOM ! שלום

Det får även bli slutordet i denna hälsning, tillsammans med bönen

Herre, gör mig till ett redskap för Din frid.

Med varm hälsning

Er tillgivne

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR!