Rundbrev juni 2018

Bougeanvilean blommar för fullt!

Stockholm den 22 juni 2018

 

 

Kära vänner!

 

Under årets ljusaste vecka skriver jag denna hälsning till er med en liten tillbakablick på tiden sedan förra nyhetsbrevet. Framför allt en stor händelse manar på uppmärksamhet. Det har väl inte undgått någon att staten Israel firat sin 70-årsdag i vår. Möjligen har några varit lite förvirrade över när exakt födelsedagen ägde rum – 19 april eller 14 maj – och jag har sett att festligheter ägt rum båda dessa dagar på olika håll i världen. I Israel firades självständighetsdagen, Jom Ha-atzmaut, i år den 19 april. Datumet växlar dock från år till år, eftersom Israel och den judiska världen högtidlighåller den dag då staten Israel proklamerades enligt den bibliska och judiska kalendern – den 5 Iyar – som enligt den internationella kalendern inföll den 14 maj. Men eftersom Bibelns månader följer månens faser, stämmer dessa båda kalendrar inte överens, och i år var det alltså närmare en månads skillnad mellan dem.

Mycket sades och skrevs om den 70-åriga staten under dessa dagar, och det finns verkligen mycket att säga om Israel både för dess närmast oöverstigliga utmaningar såväl utifrån som inifrån och för dess lika osannolika framgångar på en rad områden.

Först och främst har det lilla landet av Smålands storlek levt under ett konstant hot mot sin existens med krig, terror, antisemitism, antisionism och alla möjliga och omöjliga anti-rörelser från höger till vänster på den politiska skalan, såväl i närområdet som globalt. Såvitt jag vet är Israel den enda stat i världen vars rätt att existera fortfarande diskuteras och rentav ifrågasätts av internationella organ och olika organisationer, kyrkor och samfund efter 70 år. Men utmaningarna gäller också flyktingmottagning, invandring och integration av dimensioner som nog också saknar motstycke i något annat land. Här kan också nämnas landets brist på naturtillgångar. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Knesset i Jerusalem

Israels parlament, Knesset, fotograferat från Israels Museum, där Israels långa historia finns dokumenterad från allra äldsta tid.

Det gäller även framgångarna, som gjort att detta lilla land utan vidare kvalar in för en plats i främsta ledet bland världens nationer när det gäller till exempel forskning, vetenskap, teknik, trädplantering, jordbruk, utbildning, sjukvård, kultur, jämställdhet, demokrati och sammanhållning av ett samhälle som präglas av en närmast oöverskådlig politisk, kulturell och religiös mångfald.

En annan aspekt gör Israel unik i världssamfundet: det är den enda judiska staten. Detta faktum gör den både särskilt utsatt och oumbärlig. Vi skulle exempelvis kunna säga att om Israel nu hade firat sin 80-årsdag, hade sex miljoner offer för Förintelsen haft den tillflyktsort som de den gången saknade. Inte desto mindre bör kopplingen mellan Förintelsen och staten Israel inte överdrivas, som om det bara skulle vara antisemitismen och dess fruktansvärda följder under Andra världskriget som förklarar staten Israels tillkomst och legitimerar dess existens. Låt mig därför kort vidga perspektivet något både bakåt och framåt.

70 år är ingen lång tid i världshistorien, och många är de som hoppats och trott att staten Israel skulle bli kortlivad. Denna unga stat har dock en längre historia än de flesta länder på jorden – åter ett unikum att minnas. I Bibeln dyker ”landet” upp redan efter elva kapitel och förblir sedan Bibelns geografiska centrum rakt igenom. Långt före den moderna sionismens framväxt under andra hälften av 1800-talet hade Israels land varit böneriktningen och den andliga mittpunkten för världens judar var de än befann sig på jorden.

Daniel var förmodligen inte den förste som på det sättet trotsigt vägrade glömma varifrån han kom och var han hörde hemma, när han tre gånger om dagen bad vänd mot Jerusalem. Psaltaren 137 är ännu ett av Bibelns otaliga exempel på detta oupplösliga band mellan folket och landet. Tillsammans med sabbaten, högtiderna och omskärelsen är det land som första gången utlovades till Abraham, Isak och Jakob/Israel en av de främsta förklaringarna till att det judiska folket mot alla odds hållit samman, överlevt och återvänt till sina förfäders land.

Jerusalem med gamla staden i förgrunden.

Bibelns grundspråk hebreiska är för övrigt ett av Israels officiella språk, som återuppväcktes på grund av den kraftiga judiska invandringen till landet redan i slutet av 1800-talet. Skriften, landet, språket och folket förlorade aldrig helt kontakten under seklernas gång, vilket är långt ifrån självklart vid en jämförelse med antikens stora kulturer och mäktiga riken, som visserligen lämnat outplånliga spår efter sig men som också förpassats till historien. Detta är i själva verket ett av de stora undren i mänsklighetens historia med tanke på folkets och landets litenhet och det faktum att de flesta under större delen av sin historia rent fysiskt levat utanför sitt land. Men andligen och mentalt har de ändå hela tiden befunnit sig där.

Cykellopp i Israel

I Rom fick vi den 27 maj bevittna ett firande av staten Israel i form av ett cykellopp som startade i Jerusalem den 4 maj och som sedan fortsatte till Haifa, Tel Aviv, Beer Sheva och Eilat. Därefter togs det åter upp på Sicilien och gick vidare upp genom Italien för att slutligen nå sitt mål i den stad till vilken alla vägar sägs bära – Rom. (Foto: Marianne Lundborg).

Låt oss också vidga perspektivet på staten Israel i modern tid. Tragiskt nog kunde den alltså inte rädda Förintelsens offer. En annan räddningsaktion lyckades emellertid på ett sätt som fått ny aktualitet under de senaste åren. Den gäller visserligen inte sex miljoner men ändå ett ansenligt antal människor. Jag tänker på judarna i Mellanöstern – en ofta förbisedd grupp bland många som ensidigt ser Israel som resultatet av Förintelsen. Själv minns jag hur förvånad jag blev när jag första gången kom till Israel 1972 och märkte i hur hög grad landet präglades av Mellanösterns kultur. Snart fick jag veta att en majoritet av Israels judiska befolkning har sitt ursprung utanför Europa och då framför allt i de arabiska grannländerna och Nordafrika. Det beror till största delen på den stora invandring som blev resultatet av att de arabiska grannländerna fördrev sin judiska befolkning under åren efter Israels bildande. Denna stora judiska flyktingvåg på omkring 850 000 är dock relativt lite känd och uppmärksammad, vilket väl huvudsakligen beror på att de flesta av dessa flyktingar togs emot och integrerades i Israel.

Jag vill gärna påminna om detta händelseförlopp i samband med Israels 70-årsfirande inte bara därför att det är så okänt och förbisett, utan också därför att det handlar om en enorm humanitär insats av den unga staten Israel, ja, om en räddningsaktion som handlar om liv och död. Det ser vi tydligare än någonsin idag i ett Mellanöstern präglat av blodigt våld, där flera olika minoriteter kämpar för sin överlevnad – kristna, kurder, jezider, mandéer och andra. Vi kan väl bara ana hur de judiska minoriteterna skulle ha haft det om de fortfarande hade varit kvar i de länder som de med eller mot sin vilja en gång tvingades lämna. Själv tänker jag i skrivande stund alldeles särskilt på de jemenitiska judarna. När jag var student i Jerusalem 1972 lärde jag särskilt känna denna grupp med dess urgamla, rika traditioner. Många vänskapsband knöts som hållit genom åren. Idag är Jemen ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder.

Israel är alltså en stat med djupa rötter i landets mylla. I samband med 70-årsdagen önskar vi landet och dess medborgare fortsatt växt och utveckling. Jag vill gärna sammanfatta våra välgångsönskningar i det bibelställe som brukar läsas i samband med den numera världsberömda trädplanteringen som förvandlat steril öken till bördig mark:

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel.
De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem,
plantera vingårdar och själva dricka vinet,
anlägga trädgårdar och äta deras frukt.
Jag skall plantera dem i deras egen mark,
och de skall aldrig mera ryckas upp
ur den mark som jag har gett dem,
säger Herren, din Gud.
(Amos 9:14-15)

FlyktingarNu till ett annat ämne. När detta skrivs talar de på nyheterna om det stora antalet flyktingar i världen. Jag hörde just en siffra på över 70 miljoner. De flesta är flyktingar i sitt eget land, och då rör det sig om de fattigaste länderna i världen. Tidigare idag fick jag ett mejl från en av mina tidigare studenter från Myanmar (Burma), Seng Ja Layang, som jag skrivit om i ett tidigare nyhetsbrev (juni 2016). Hon undervisar nu i Bibelvetenskap på Kachin Theological College and Seminary i nordvästra delen av landet. I sitt brev berättar hon om svåra förföljelser mot de kristna, som utgör nästan 100% av befolkningen i hennes delstat, Kachin. Hem, skolor och kyrkor förstörs av den statliga militären, och bara i år har över 10 000 människor fördrivits från sina hem. Gammal kvinna blir buren.Massfördrivningen av den muslimska befolkningsgruppen rohingya har uppmärksammats världen över, men det som nu händer en kristen grupp i en annan del av landet är hittills i stort sett okänt.

Seng Ja ber mig därför att på detta sätt dela med mig av vad hon berättar. Hon känner en alldeles särskild samhörighet med Sverige och har till och med sagt att de kristna i Kachinstaten ser sig som andliga barn till svenskarna, eftersom det var en svensk pastor, Ola Hansson från Åhus i Skåne, som för över hundra år sedan förmedlade den kristna tron till Kachinfolket och dessutom gav dem ett skriftspråk och Bibeln på detta språk (se mitt nyhetsbrev från december 2014). Denna korta glimt får räcka för denna gång. Men kanske kan den just nu göra oss uppmärksamma på dessa djupt olycksdrabbade medmänniskor och vidga kretsen av dem som bär dem i tanke och förbön. Själv kommer jag att försöka följa deras situation och förmedla inblickar som jag fortsatt får del av genom mina studenter och kollegor.

Till sist vill jag tacka för alla gåvor! Jag vill också nämna att jag när jag återvänder till Hong Kong i höst kommer att överlämna den modell av Jerusalem som jag skrev om i mitt förra nyhetsbrev. Ett särskilt tack till er som hjälpt oss med kostnaden för denna gåva.

Nu önskar jag er allt gott inför den sommar som fortfarande ligger där framför oss som en underbart rik gåva att ta emot.

Med de varmaste hälsningar

 

Er tillgivne

Göran

 

 

 

 

 

P.S.

Många av er har säkert hört talas om en ny lag (GDPR), som handlar om hantering av personuppgifter. Den innebär bland annat att ni har rätt att veta vad era personuppgifter ska användas till. Därför vill jag meddela att vi endast registrerar namn och e-postadress, och att den enbart används för att skicka ut detta nyhetsbrev och i något fall för att skicka ut något kortare meddelande.

Var och en har när som helst rätt att bli borttagen från listan. Det går bra att själv göra det via länken i något av de utskickade rundbreven eller genom att meddela mig på min e-postadress goran.larsson@judiskkristnarelationer.se

 Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (1,55 MB)  HÄR

 

Här finns våra  Kontaktuppgifter

Gamla hemsidan
Det finns mycket att se också på den gamla hemsidan. Använd knappen i menyn ovan för att komma dit.
Senaste
Prenumerera på rundbrevet!

Observera att du kommer att få ett e-postmeddelande där du måste bekräfta prenumerationen. Annars kommer den inte att gälla!
Du kan om du skulle vilja när som helst avbeställa prenumerationen via en länk i utskicken.

Besöksräknare
  • 446Det här inlägget:
  • 131172Läsningar totalt:
  • 12Läsningar idag:
  • 118356Besökare totalt:
  • 8Besökare idag:
  • 0Besökare online: