Stockholm den 10 april 2025
Kära vänner!
Nu på lördag kväll den 12 april inleds den sju dagar långa judiska påsken, och då förkunnar fullmånen alltså uttågets natt för det judiska folket världen över. Samtidigt går kristenheten in i Stilla veckan med Palmsöndagen, Skärtorsdagen och Långfredagen, innan Påskdagen förkunnar det under utan vilket det inte hade funnits en enda kyrka på jorden, och inget Nya testamente hade blivit skrivet. Utan det hade förmodligen ytterst få i världen ens känt till det under som utgör själva hörnstenen i den bibliska uppenbarelsen – den judiska påskens stora befrielse, följd av uppenbarelsen på Sinai berg och förbundet som Gud där slöt med Israels folk.
Det är där som allt börjar växa till det som gör att vår relation som kristna till det judiska folket är unik, ja lika omistlig som rotkontakten är för grenarnas liv. Jag återkommer ofta till ett judiskt uttryck som så väl fångar hur livsviktig den judiska påskens under är för alla tider: Befrielsen ur Egyptens slaveri är Israels första ”rotupplevelse”. Men den följs av en andra ”rotupplevelse”, och det är just undret på Sinai berg sju veckor senare, alltså det som firas på Shavuot (”veckohögtiden” – eller ”pingsten” i kristen tradition). Hur oupplösligt dessa båda högtider hör samman understryks i den judiska traditionen genom att Shavuot kallas för ”påskens fullbordan”. Att de tillsammans kan kallas för ”rotupplevelser” beror på att de är så grundläggande i Israels folks historia, att de inte går att tänka bort utan att allt annat vissnar och dör. Utan dem skulle det inte finnas någon Bibel och därmed inte heller något judiskt folk idag.
Jag tycker att det kan vara värt att ägna dessa båda högtider några tankar, inte minst när påskmåltiden inleder det judiska påskfirandet på lördag kväll. När Jesus för sista gången firade den måltiden här på jorden, fick den sin fortsättning i den måltid som blev det sammanhållande bandet för kristenheten genom alla tider fram till idag. Den fortsättningen är otänkbar utan kristenhetens första stora ”rotupplevelse” på påskdagen. Det är ju därför som nattvardsmässan i olika traditioner så ofta innehåller de orden: ”Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi, till dess du kommer åter i härlighet.” Aposteln Paulus uttrycker det så: ”Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro”(1 Kor 15:14) – alltså den kristna trons ”rotupplevelse”, utan vilken allt annat ärförgäves och livlöst.
Även om den är mycket försummad, innebär också pingsten – som även den liksom den judiska motsvarigheten infaller sju veckor efter påsk – kristenhetens nästa stora ”rotupplevelse”, eftersom pingstundret skapade förutsättningen för den världsvida kyrkan.
Enligt evangelisten Lukas var det sista Jesus sa till sina lärjungar att de skulle få kraft genom den Helige Ande för att kunna vittna om honom ”ända till jordens yttersta gräns” (Apostlagärningarna 1:8). Liksom Israels folk vid Sinai berg utrustades för sin fortsatta vandring genom historien som bärare av Toran, Guds Ord, blev apostlarna utrustade på Sions berg – i Jerusalem – på pingstdagen för sitt stora uppdrag att bära påskens glädjebud vidare ut i världen. Därför kan pingsten med rätta – och givetvis även påsken – kallas för ”kyrkans födelsedag”, så länge vi inte glömmer att såväl påsken som pingsten då hade firats av det judiska folket i åtminstone 1200 år. Så djupt ner sträcker sig rötterna på det levande träd där de kristna är inympade, som aposteln Paulus uttrycker det i Romarbrevet 11.
I detta sammanhang vill jag gärna påminna om att den romersk-katolska kyrkan proklamerat detta år som ett ”jubelår”, och att det bland annat innebär att man lyckats anpassa de varierande kalendrar som används av olika kyrkogemenskaper efter påskfirandet, så att de alla i år kommer att fira påskdagen på samma dag, alltså den 20 april. Med tanke på att alla kristna kyrkor och samfund bärs och närs och förenas av samma båda rotupplevelser, är detta ett välkommet tecken på vad som är omistligt i den kristna tron. Men jag tycker också att det är nödvändigt att minnas hur kyrkan i sin tur bärs upp av och lever genom det Guds verk som var planerat från början, ja, ”som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”, som Symeon uttrycker det när han står i Jerusalems tempel med barnet Jesus i sina armar (Lukas 2:25–32).
Den långa beredelsetiden är ännu inte slut, eftersom så många löften fortfarande väntar på sin slutliga fullbordan. Det är gott att tänka på för oss som lever i denna väntans “medeltid”, inte minst i dessa orostider när vi får vila på att det bibliska hoppet till sist håller när allting annat sviker och bedrar.
Alltför ofta har relationen mellan det så kallade Gamla testamentet och det Nya och mellan judendom och kristendom framställts som en motsättning och en ersättning i kristen teologi och förkunnelse. I båda fallen leder det till att rotkontakten skärs av. Själv blev jag på allvar medveten om denna teologiska surdeg när jag som student i Jerusalem 1972 för första gången mötte verklig, levande judendom. Mycket har gjorts för att hela det som brutits, men mycket återstår att göra, och så kommer det alltid att vara. Här behövs ständigt studier, fördjupning och levande möten. Mannat i öknen fick inte sparas över natten, för då gick det mask i det och det började lukta illa. Guds Ord blir aldrig för gammalt, men det handlar om dagligt bröd som ständigt behöver förnyas och konsumeras.
En som insett detta och oförtröttligt forskat, föreläst och författat ett stort antal böcker om relationen mellan judar och kristna och de djupa sammanhangen genom hela Bibeln är Jesper Svartvik. Han är vice ordförande i fondens styrelse och behöver nog inte någon närmare presentation i detta nyhetsbrev. I mitt septemberbrev i fjol (se vår hemsida under ”Rundbrev”) presenterade jag hans senaste bok på svenska: Vägen som är mödan värd. En handbok i judisk-kristna relationer (Proprius, 2024, 288 sid). Och nu har han gjort det igen!Denna gång har han skrivit en bok på engelska med den tänkvärda titeln: Jewish Foundations of the New Testament: Addressing the Roots of Antisemitism (Paulist Press, 2025).
Den som alltid välstrukturerade och pedagogiskt fulländade boken inleds med en översikt över fyra problemområden i Nya Testamentet som är särskilt utsatta för antijudisk teologi:
Därefter följer 30 kapitel som behandlar olika texter vilka har en utläggningshistoria som rymmer särskilt många invanda antijudiska tolkningar och stereotyper. I varje kapitel presenteras tre eller fyra tolkningar från de mest problematiska till de mest plausibla. På det sättet blir varje kapitel fristående och tillsammans kan de tjäna som en bibelteologisk och homiletisk uppslagsbok med särskilt fokus på texternas judiska ursprungssammanhang och olika tolkningsmöjligheter.
I ett avslutande kapitel knyts trådarna samman i fem konkreta punkter som kan tjäna som en kompass för den som vill navigera rätt, det vill säga styra bort från en bibeltolkningstradition där Gamla och Nya testamentet ställs mot varandra och judendom och kristendom jämförs till egen fördel, inte sällan genom att den andres verklighet jämförs med ens egna ideal och judendomens fall ställs mot kristendomens seger. Jesper har identifierat fem farliga fallgropar och visar på hur man undviker dem:
Det är naturligtvis omöjligt att på några rader göra rättvisa åt denna monumentala bok på 398 sidor. På sista sidan finns några ord som sammanfattar vad som präglade den första församlingen, och de får sammanfatta även denna korta bokanmälan: En Kristuscentrerad tro på Israels Gud.
Jag hoppas att många ska finna vägen till boken, även här i Sverige. Den går att beställa på Bokus för 639 kr inklusive frakt och moms:https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=jesper+svartvik
Vi har fått frågor om sommarkursen, och jag är ledsen att meddela att årets sommarkurs är inställd. Som ni vet har vi varit på Helsjöns folkhögskola i många år. Det är en underbar plats, och när den var fullbokad under den tid som passade oss, kändes det svårt att söka efter en alternativ kursgård. Hoppas att ni som tänkt deltaga har förståelse för vårt beslut.
Så vill jag påminna er som har tillgång till internet att vi ibland utannonserar möten och program på vår hemsida under rubriken ”Kommande händelser”. Just nu vill jag nämna att jag kommer att ha en genomgång av den judiska påskmåltiden i Klosters kyrka, Strandgatan 20, Eskilstuna, på Skärtorsdagen den 17 april kl. 17.00. Därefter firas mässa kl. 18.00.
Jag vill också pålysa ett Zoom-möte den 12 maj kl. 12.30 där vi vill samtala om vad vi kan göra inför på den dag som vi kan kalla ”Rötter och Liv-dagen”. Så här står det i SKR:s annonsering av mötet:
Rötter och Liv – en dag för judisk-kristna relationer, är en påminnelse om att ursprunget till våra kristna kyrkor ligger i den judendom som Jesus och hans lärjungar tillhörde. En ofta bortglömd relation men oförändrat aktuell. I år är Rötter och Liv söndagen den 16 november. Hur kan din församling uppmärksamma den?Lyssna på fem röster om relationen judar-kristna. Ett webbinarium till lunch med Anna Sandberg (katolik), Bengt Mosesson (jude), Göran Larsson (Svenska kyrkan), Joachim Främberg (ortodox)och Peter Lööv Roos (Svenska kyrkan). Inledare och moderator: Elisabeth Sandlund.
Länk och anmälan till mötet kommer vi att lägga ut under ”Kommande händelser” på vår hemsida, och informationen kommer även att finnas på SKR:s hemsida. (https://www.skr.org/)
Till sist vill jag nu önska er en god fortsättning på våren som väl oavsett var vi bor och hur kallt och blåsigt det än må vara framför allt märks genom – LJUSET! Det är så underbart med dessa långa dagar som väl är det som framför allt väcker naturen till liv. Visst är det också ett stort Guds skapelseunder att den där lilla lutningen på jordaxeln gör att särskilt de nordliga breddgraderna kompenseras för den långa kalla vintern. Utan den skulle det också vara svårt eller rentav omöjligt för livet vid ekvatorn att klara sig som det nu gör.
Påskens stora högtid handlar om befrielse, försoning och liv – allt ofattbart stora under. Låt oss tillsammans med judarna instämma i de återkommande orden i Psaltarpsalmen 136 som avslutar ”lovsången”, Hallel, i det judiska påskritualet: ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd… Tacka himlens Gud, evigt varar hans nåd.”
Varma hälsningar med önskan om en välsignad påskhögtid!
Chag Sameach – Glad Påsk!
Er tillgivne
Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR
