Rundbrev

Rundbrev september 2019

Stilla förhöstvatten i Bohuslän.
(Bild: Björn Tellow ©.)

 

Stockholm den 7 september 2019

 

Kära vänner!

 

När denna hälsning skrivs har vi lagt ännu en sommar bakom oss. Även om vi väl ibland önskar att vi kunde hålla kvar sommaren ett tag till, får vi glädja oss över dagarnas höga luft, trädens färger, frukt som mognar, och allt vad det nu är som gör sensommarens annorlunda skönhet så säregen.

Vi ser också tillbaka på sommaren som gått, och jag önskar att ni fått uppleva sådant som ni gärna hämtar fram ur minnenas skattkammare. Själv kommer jag att ägna det här nyhetsbrevet åt den sommarkurs i augusti som för mig blev just en sådan upplevelse som på många sätt kom att sätta sin prägel på sommaren. Som jag nämnde i mitt förra brev, handlade den om Johannesevangeliet, och detta evangelium blev min dagliga följeslagare under en ganska lång tid när kursen skulle förberedas. Samtalen med Jesper Svartvik blev många och långa, och det kändes som om evangeliet bara växte i höjd och vidd under förberedelsernas gång. Vad skulle vi särskilt lyfta fram under de få dagar vi hade till vårt förfogande, och hur skulle vi göra det?

Flygbild över Helsjöns folkhögskola.
(Helsjöns folkhögskola ©.)

Det var också mycket roligt för oss att så många hade anmält sig till kursen. Ja, Helsjöns folkhögskola fylldes till bristningsgränsen, och några kunde tyvärr inte beredas plats. Det var första sommarkursen vi ordnat på sju år, och som jag berättat i tidigare brev, kallade vi den en ”jubileums-sommarkurs”, eftersom det i år är tjugo år sedan Jubileumsfonden instiftades. Några av deltagarna på kursen var med från allra första början, och åtskilliga har sedan deltagit i tidigare sommarkurser, så det blev många kära återseenden. Men naturligtvis var vi lika glada över alla dem som kom för första gången och som vi hoppas få träffa fler gånger i olika sammanhang.

Som sig brukar när ett jubileum firas ägnade vi en kväll åt ”blicken tillbaka och blicken framåt”. Vid det tillfället, den 13 augusti, höll Jubileumsfondens styrelseordförande, Lars-Åke Spånberger, ett tal som utgör en fin sammanfattning av denna tillbakablick och av den framtidsvision som vi bär vidare mot kommande år. Därför vill jag gärna återge hans tal i detta nyhetsbrev. Jag känner stor ödmjukhet inför alla goda ord han uttalar, men jag vill verkligen understryka den tacksamhet han uttrycker mot er som möjliggjort denna verksamhet under tjugo år, och som gör att vi med tillförsikt kan se fram emot att fortsätta vårt arbete.

Därmed lämnar jag ordet till Lars-Åke:

Jubileumsfonden 20 år!

Det är inte bara en jubileumskurs vi är med om, det är också ett jubileumsår. I mitten av februari i år fick många av er ett brev med rubriken 2019 – ett bemärkelseår. Det var vår vice ordförande, Jesper Svartvik, som författat detta brev som vi alla i Styrelsen ställde oss bakom. I brevet beskrevs Jubileumsfondens verksamhet genom åren och brevet innehöll också en inbjudan att få vara med och stödja fondens fortsatta arbete med en ”Jubileumsgåva”.

Nära nog samma dag som brevet skickades ut började gåvorna strömma in. Så pågick det sedan ända fram till för någon månad sedan. Det blev ett gott resultat. Många har bidragit. Kanske med 100 kr, 200 kr, 500 kr, i vissa fall med 1000 kr eller mer, tillsammans med en och annan riktigt stor gåva. Märkta med ”Jubileumsgåva” kom det in nästan 145 000 kr. Utöver detta kom det under denna period in ca 30 000 kr ytterligare, alltså ungefär 175 000 kr!

Eftersom jag förmodar att många av givarna sitter här just nu, så vill vi i styrelsen framföra ett stort och varmt TACK! Era gåvor gör det möjligt för fonden att leva vidare ett tag till. Fonden är ju helt beroende av att det finns människor som vill att fonden ska leva vidare och är villiga att hjälpa till med det.

Det som utmärker vår jubileumsfond är dess teologiska fokus och djup, fast förankrad i kristen tro – i ödmjuk och respektfull dialog med en levande judendom. Det finns andra goda organisationer som arbetar i samma riktning, en del utifrån kristet perspektiv med intresse för landet Israel och det judiska folket. Det finns även en del judiska organisationer som varit med att bygga upp landet Israel. Samarbetsrådet för Judar och Kristna finns ju också och ingår i en internationell organisation, ICCJ (International Council of Christians and Jews), som i år hade sin årliga konferens i Lund i början av juni.

När Göran Larsson fyllde 50 år, så startades en insamling för att uppvakta honom. Insamlingen överträffade alla förväntningar. Frågan blev då hur dessa pengar kunde användas på bästa sätt. Då föddes tanken på Jubileumsfonden och dess första projekt – utgivandet av boken Jossel Rakovers samtal med Gud. Allt gick bra, boken gick åt och fonden växte.

Många här i Sverige tyckte nu att Göran var långt borta, ville få ”hem” honom till Sverige och inte minst tillbaka till Jerusalem. Så föddes tanken – tänk om Fonden kunde anställa honom, i alla fall på deltid. Om vi går ihop, några människor, och förbinder oss att stödja Fonden regelbundet så kanske det skulle fungera. Det var då vi fick frågan av Anita Taranger som då satt i styrelsen om vi kunde ställa upp. Självklart, det gjorde vi gärna – liksom uppenbarligen många andra. Och Göran fick en anställning. Så har det rullat på. Snart utkom fler böcker, en ny utgåva av Uppbrottet, denna otroligt rika källa till en sund bibelförståelse, och sedan Tid för Gud, Fönster mot Gud och nu senast – men förhoppningsvis inte sist – Judarna, Ers Majestät!

Modellen orsakade stort intresse.
Modell av forntida Jerusalem avtäcks och förevisas inför eleverna  i Hong Kong. Modellen orsakade stort intresse. Förlagan är gjord av Ingemar Eklöv på Hållandsgården i Jämtland.

På senare år har fonden fått verka också internationellt. Göran är ju känd i hela världen. En av hans elever från Jerusalem är numera rektor för Lutherska Teologiska Seminariet i Hong Kong. Han frågade om Göran kunde tänka sig bli professor där i ämnet Judiska studier och vara med och bygga upp verksamheten kring detta ämne. Göran har varit där regelbundet i fem år nu. Och han kan göra det tack vare fonden och dess givare, alltså oss! Så har det arbete som begynte för 20 år sedan nu fått ringar på vattnet, från bokutgivningen i liten skala till ett betydelsefullt internationellt arbete med konsekvenser inte bara i Hong Kong och Kina utan för hela Sydostasien. Seminariet har nämligen studenter från många länder som sedan återvänder hem som präster eller lärare, med nya kunskaper i den kristna trons judiska rötter och ett annat sätt att förstå bibeltexter, och detta bär sedan frukt i undervisning och predikningar.

Så har vi dessa sommarkurser på Helsjön. Snart blev också de en del av Fondens arbete, här på Helsjön med dubblering i Skellefteå eller Älvsbyn. Någon gång också på Öland. De här kurserna är unika. Det finns gott om sommarkonferenser – också med Israelintresse; en del drar mycket folk och det är jättebra att de finns. Det finns också en del akademiskt inriktade kurser. Helsjön har både – och. Det är både folkbildning och fortbildning, tillgänglig för alla med sin bredd – men också med ett nästan omätbart djup. Det finns inget annat ord än just – unikt!

Helsjökurserna – Göran och Jesper i samverkan – fantastiskt att vi är här igen, och att det blev en jubileumskurs! Ett bättre sätt att fira fondens 20 år finns nog inte. Jag tror inte att vi alltid är medvetna om hur kvalificerade föreläsare vi har på de här kurserna. De tillhör eliten av bibelforskare, de nämns med stor respekt, inte minst i den judiska världen, i Sverige som jag hört, och även runt om i världen vad jag förstår. Det är en otrolig förmån att de finns här också. Trevliga och mänskliga, glada och öppna som de är. Sitter med vid våra måltider, finns tillgängliga för alla våra knepiga frågor.

Nu vill vi förstås att fonden ska leva vidare. Göran är fortfarande anställd på halvtid. Och han har inga andra planer än att jobba vidare, både i Hong Kong och i Sverige. Vi hoppas han också fortsättningsvis får uppdrag att hålla föredrag i församlingar eller fortbildningsdagar för präster, diakoner, lärare, församlingspedagoger och andra medarbetare.

Stipendier ska vi nog fortsätta med. Vi har understött några unga studenter med bidrag. Särskilt en person har vi stött ett par gånger, vilket hjälpt henne på vägen att bli antagen som doktorand i Lund. De årliga resorna omkring Italiens judiska historia som Göran gjort tillsammans med Sonia Schlossman kommer säkert också att fortsätta.

Och fonden har sin bokserie som vi hoppas får en fortsättning.

I huvudsak existerar fonden på de gåvor som kommer in. Vi är otroligt tacksamma över dem som troget och regelbundet understödjer fonden med sina gåvor. Ett stort glädjeämne! Nu inbjuder vi alla som kan och vill att stödja fonden. Vi behövs alla om detta viktiga arbete ska fortsätta.

Lars-Åke Spånberger

 

*  *  *

Till sist vill jag kort nämna några punkter i höstens program.
I oktober kommer jag att vara i Hong Kong om inget oförutsett händer i den oroliga tid som råder där. Men innan dess kommer jag att besöka Hertsökyrkan i Luleå den 13-15 september. Helgen börjar på fredag kväll kl. 18 och fortsätter sedan på lördagen med föredrag kl. 10, kl. 13 och kl. 18. På söndagen predikar jag i gudstjänsten kl. 11. För närmare upplysningar går det bra att kontakta Margareta Granström, tel. 072-7187785; margareta.granstrom@bredband.net.

Följande helg predikar jag i gudstjänsten i Uddevalla kyrka söndagen den 22 september kl. 11 och håller sedan ett föredrag i Mikaelsgården kl. 13.
På måndag kväll undervisar jag i Pingstkyrkan kl. 18-21. För närmare upplysningar, se http://www.uddevalla.pingst.se/motesplatser/israelgruppen.

Jag besöker Åhus den 28 november, där jag ska hålla ett föredrag i Åhus frikyrka, Yngsjövägen 11, kl. 19. För närmare upplysningar går det bra att kontakta Birgitta Dérand, tel. 044-243328; derand@tele2.se.

Till sist vill jag redan nu nämna att nästa års kunskapsresa kommer att gå till Sicilien den 2-9 maj. För närmare upplysningar, kontakta Ulla Terling, Månadsvägen 44, 17742 Järfälla; tel. 070-4978978; ulla.terling@gmail.com, och Sonia Schlossman, sonia@romajudaica.nu.

 

De varmaste sensommarhälsningar med alla goda önskningar inför hösten,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

P.S. Ibland har läsare av dessa nyhetsbrev har frågor och kommentarer. Skicka i så fall dessa direkt till mig på min e-postadress goran.larsson@judiskkristnarelationer.se. Om ni trycker på svarsknappen till själva nyhetsbrevet, det som vi skickar ut via e-post, kan det hända att ert meddelande blir liggande i en obevakad brevlåda.

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (838 kB)!


Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer
Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Swish: 1230 872 424

 

Rundbrev juni 2019

Blommande bougainvillea vid Gennesarets sjö.
Blommande bougainvillea vid Gennesarets sjö.
(Bild: Göran Larsson ©.)

 

Stockholm den 20 juni 2019

Kära vänner!

Som jag skrev i mitt förra nyhetsbrev är detta ett jubileumsår, eftersom Jubileumsfonden bildades i samband med min femtioårsdag 1999. När jag skriver denna hälsning har jag nyligen passerat en annan jubileumsdag. Därför vill jag först av allt tacka alla er som på olika sätt uppmärksammat min sjuttioårsdag. Tack för alla kärleksfulla hälsningar och för gåvorna till Jubileumsfonden! De värmer, inspirerar och gör det möjligt att fortsätta den verksamhet som grundlades när fonden bildades för tjugo år sedan. Tack vare er vänskap och generositet kan arbetet gå vidare.

För mig känns det stort och djupt meningsfullt att få fortsätta verka för fördjupade kunskaper om judendom och kristendom och om det bibliska arv som både skiljer och förenar oss. Om den kunskapen får leda till ökade insikter i vår egen tro samt till djupare lyhördhet och respekt för varandra, har Jubileumsfonden inte grundats förgäves. Än en gång ett innerligt tack till er som på olika sätt gjort detta arbete möjligt genom åren!

Som jag också nämnde i mitt förra brev, ordnar Jesper Svartvik och jag en särskild ”jubileumssommarkurs” den här sommaren. Liksom tidigare sommarkurser kommer den att äga rum på Helsjöns folkhögskola i södra Västergötland, denna gång den 12-15 augusti. Kursen börjar vid lunchtid på måndagen och avslutas vid samma tid på torsdagen. Vi ser fram emot tre dagar fyllda av studier, gudstjänster, samtal, gemenskap och avkoppling. På onsdag kväll kommer dessutom en aftongudstjänst att äga rum i bygdens kyrka i Horred kl. 19.

Som ämne för kursen har vi valt ”En vandring genom Johannesevangeliet”. Detta evangelium innehåller några av Bibelns mest kända och älskade texter. Johannes 3:16 har av många kristna rentav kommit att kallas för ”Lilla Bibeln”. Men förhoppningsvis kommer vi också att finna nya skatter i Johannesevangeliets oändligt rika skattkammare.
Varmt välkomna!

När detta skrivs har 85 anmält sig till kursen, men det finns fortfarande några platser kvar. Mera information om rum och priser finns på folkhögskolans hemsida, www.helsjon.fhsk.se. Där kan man även anmäla sig. Det går också bra på info@helsjon.se och på tel. 0320-205830. Sista anmälningsdag är 2 juli.

Sabrakaktus
Sabrakaktusen klarar även högsommarens hetta och bjuder därtill på goda frukter. (Bild: Göran Larsson ©.)

Vi har just firat pingst, och nu ligger sommaren framför oss med all den glädje och förväntan som den innebär på våra nordliga breddgrader. Längre söderut på vår jord utgör sommaren dock snarare ett hot. Solen och hettan förvandlar grönskan till hö och den fruktbringande jorden till öken. Där är midsommar av naturliga skäl ingen högtid som firas.

Sådan är Bibelns värld. Där kontrasteras den heta ökenvinden inte bara med regnets välsignelse utan också med Guds Ords förblivande liv – som i de kända orden från Jesaja 40:7-8: ”Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds Ord består i evighet.”

I det bibliska och judiska högtidsåret firas inga högtider under sommaren mellan pingsten (shavu´ot) och nyåret (rosh hashana), som följs av försoningsdagen (jom kippur) och lövhyddohögtiden (sukkot) i september-oktober. I den judiska traditionen får sommarens hetta och torka dock påminna om Israels folks mödosamma ökenvandring som följde efter pingstundret på Sinai berg enligt 2 Mosebok 19-20. Där hade Gud till sitt folk överlämnat den allra första versionen av det som så småningom skulle växa till den Heliga Skrift (2 Mosebok 20:1-17), och där hade Gud ingått ett evigt förbund med sitt folk enligt 2 Mosebok 24.

Som vi läser i 2 Mosebok 24:18 stannar Mose efter pingstens uppenbarelse kvar i fyrtio dagar uppe på Sinai berg, och när han kommer ner igen får han bevittna hur hans folk har ersatt sin Gud med en guldkalv, som vi läser i 2 Mosebok 32. Det innebär alltså att denna tragiska händelse med de dramatiska och gripande händelser som beskrivs i kapitlen 32-34 skulle ha inträffat under sommaren.

Efter denna djupa kris och hårda kamp inleds en ny fyrtiodagarsperiod, då Mose får ta emot nya förbundstavlor som ett tecken på Guds förlåtelse och försoning och på förbundets orubblighet (2 Mosebok 34). Då har vi alltså kommit fram till början av hösten. Enligt den judiska traditionen får Israels folk ta emot de nya förbundstavlorna just på försoningsdagen. Därför blir förbundets tavlor, trots alla skillnader i övrigt, alltså en judisk motsvarighet till korsets tecken för de kristna som ett försonings- och förbundstecken. Det är därför dessa tavlor aldrig borde betecknas som ”lagtavlor” utan med de bibliska termerna ”förbundets tavlor” eller ”vittnesbördets tavlor”, eftersom de framför allt vittnar om en förbundsgemenskap som Gud aldrig bryter.

Den som vill fördjupa sig i den bibliska händelseutveckling som hör högsommaren till och som jag här endast beskrivit i all korthet, kan läsa vidare i min högtidsbok Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna och i min kommentar till bibelställena ovan i boken Uppbrottet: Andra Moseboken i judisk och kristen tradition.

(För upplysningar om Jubileumsfondens böcker, se www.judiskkristnarelationer.se. Böckerna kan beställas hos Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 112 46 Stockholm; larspa@bredband.net, tel. 073-038 38 48.)

Några judiska högtider firas alltså inte under sommaren, men däremot iakttas sorge- och fastedagar. Den viktigaste är Tisha Be-Av, som betyder ”den nionde i månaden Av”, som brukar infalla i augusti (i år den 11 augusti). Anledningen till denna faste- och sorgedag är en rad katastrofer i Israels folks historia, vilka inträffade på eller i anslutning till denna dag, framför allt babyloniernas förstörelse av Salomos tempel år 586, romarnas förstörelse av Jerusalem och andra templet år 70 samt krossandet av Bar Kochba-upproret år 135, som ledde till att Jerusalem jämnades med marken. Även senare tragedier knyts till denna dag, exempelvis utfärdandet av det dekret som ledde till att judarna fördrevs från det spanska imperiet år 1492. Det är inte förvånande att bland annat Klagovisorna läses i synagogorna världen över på denna dag.

Modellen av Jerusalems tempel som finns vid Israels museum. Templet förstördes av romarna. 
(Bild: Göran Larsson ©.)

Nu kanske någon undrar varför jag nämner detta dystra i ett brev några veckor efter min stora högtidsdag och bara några dagar före midsommar. Uppriktigt sagt vet jag inte vad jag ska svara annat än att insikten om blomstringstidens korta varaktighet och framför allt om livets snabba flykt är en så väsentlig del av vår tillvaro, att det skulle vara verklighetsflykt att sällan eller aldrig på allvar begrunda den. Vi behöver lära av psalmisten som i Psaltaren 90:12 ber: ”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.”

I regel ger ju också sommaren och ålderdomen mera tid än vanligt till fördjupning och eftertanke. Vilka är då de verkligt viktiga frågorna att begrunda under tidens flykt? Kanske kan de sammanfattas i denna: Vad det är som förblir när allting annat sviker och bedrar? Ett svar ges i Jesajas ord ovan. Ett annat i den här psalmversen: ”Min Gud, ett vet jag som består när år och dagar fly. Det är din nåd, för varje år och varje morgon ny.” (Sv. ps 24:2)

De orden bygger faktiskt på Klagovisorna 3:22-26: ”Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet…” Dessa verser är dock egentligen den enda ljusglimten i det mörker som Klagovisorna annars beskriver. Ljuset, hoppet, tillflykten finns där trots allt men det tar ofta tid att upptäcka.

Så är det för många även mitt i sommaren. Ljuset gömmer sig. Hjärtat känns torrt och kallt. Ensamheten tränger sig på, inte minst när vi blir äldre. Livet liknar en ökenvandring, och alldeles oavsett hur livsvandringen gestaltar sig är den snart slut: ”Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta”, skriver samme psalmist innan han manar oss att betänka det för att få visa hjärtan (Psaltaren 90:10). Detta är alltså inget att förneka eller försöka fly undan.

Västra muren - Kotel.
Västra muren, uppförd under kung Herodes, lyckades romarna inte förstöra. (Bild: Göran Larsson ©.)

 

Men visst är det en skillnad mellan att läsa dessa ord när man just fyllt sjuttio jämfört med när man är sjutton. Så måste det också få vara. Bibeln är så rik, att den också har sitt särskilda budskap för varje tid i livet och för människor med de mest skilda livserfarenheter världen över. Visst läser vi och tar till oss samma texter på olika sätt i unga år än vi gör efter ett långt liv, om det förunnas oss. Och visst gör vi erfarenheter och möter människor under livets gång som gör att vi upptäcker skatter som dittills kanske legat där fördolda. Plötsligt glimmar de till eller framträder efter tider av tålmodigt grävande.

Så är det också med vissa böcker i Bibeln. Den som levat ett tryggt liv kunde knappast ha skrivit Klagovisorna, och den som befunnit sig i livets vår hade nog inte kunnat skriva Predikaren. I Bibeln hörs Guds röst till oss, men den rösten bärs också fram av människor som på så många sätt haft liknande livserfarenheter som människor tiderna igenom.

Men oavsett ålder och livssituation behöver vi be om ett vist hjärta – ett hjärta som tar på allvar både livets ändlighet och den tillflykt som är öppen för oss varje ny dag. Den visheten och den tryggheten kan bli den här sommarens stora gåva. Den och allt annat gott önskar jag er i överflödande mått.

Nu är det dags att sluta för denna gång. Så här hade jag kanske inte skrivit till er efter min födelsedag för några år sedan. Jag tackar för att jag kan skriva till er så här personligt, och för att ni vill finnas med när vi fortsätter vårt arbete och vår livsvandring ett stycke till.

 

Varma sommarhälsningar

Göran

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (1,38 MB)!


Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer
Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Swish: 1230 872 424

 

Rundbrev december 2018

I söndags kväll tändes det första chanukkaljuset. Bilden är tagen på Sionstorget i Jerusalem.”
(Bild: Göran Larsson)

 

Stockholm den 6 december 2018

Kära vänner!

 

Så var det än en gång dags för årets sista nyhetsbrev till er. Som alltid när vi nalkas ett årsskifte är det naturligt och nyttigt att såväl summera det gångna året som att blicka framåt mot det år som ligger framför oss. Vad kunde och borde vi ha gjort bättre och vad kan vi lära av det inför kommande dagar och år?

Själv upplever jag att jag inte har hunnit med arbetet i Sverige så som jag önskar, och därför hoppas jag att jag ska kunna undervisa lite mera här under året som kommer. Det innebär att jag kommer att minska något på undervisningsbördan i Hong Kong, där jag nu går in i femte året av det masterprogram jag kallats att vara med och bygga upp. När detta skrivs, kan jag med glädje och tacksamhet konstatera att intresset hela tiden vuxit, och i dessa dagar håller jag på att läsa och utvärdera över femtio studentuppsatser från min senaste kurs i höst. Det är både krävande och inspirerande.

Invigningen av modellen.
Modellen avtäcks.

 

Modellen orsakade stort intresse.
Modellen väckte stort intresse.
Min senaste klass under den gångna höstterminen.

I samband med den kursen kunde jag också överlämna den modell av Jerusalem på Jesu tid som jag skrivit om i tidigare nyhetsbrev. Det skedde i samband med morgonbönen den 18 oktober. Seminariets rektor, Dr Simon Chow som var min student i Jerusalem 1984, uttryckte sin stora tacksamhet och bad att modellen ska få bli till hjälp och inspiration i undervisning och studier. Den kommer att få sin fasta plats i seminariebiblioteket, där den dagligen kan ses av studenter och lärare, men tack vare det lilla formatet kan den också ganska enkelt förflyttas till klassrum och kapell allt efter behov. Det är verkligen roligt att se med vilket stort intresse modellen har tagits emot.

När vi ser fram emot året som kommer, kan vi konstatera att det för oss är ett jubileumsår, eftersom Jubileumsfonden bildades i samband med min femtioårsdag 1999. Vi vet ännu inte inte riktigt hur vi kommer att markera detta tjugoårsjubileum, men en sak ingår i varje fall i vår planering. Som många av er minns, brukade Jesper Svartvik och jag under många år ordna en sommarkurs över något tema som har att göra med Bibeln, framför allt i dess judiska sammanhang och i mötet mellan judar och kristna. Flera av ämnena var av typen ”En vandring genom…” och så gick vi igenom en bibelbok. Det kunde också handla om exempelvis det bibliska och judiska året med sabbaten och högtiderna och om synagogan med dess gudstjänst och böner.

Vi har ofta fått frågan om vi inte kunde ordna en sommarkurs igen, och vi har också själva saknat den rika gemenskap och fördjupning som dessa kurser innebar. Nu kan vi med glädje berätta att vi planerat in en ”jubileumssommarkurs” nästa sommar. Liksom tidigare år kommer den att äga rum på Helsjöns folkhögskola i södra Västergötland, där de har möjlighet att ta emot oss den 12-15 augusti. Det är lite senare än våra tidigare sommarkurser, men vi hoppas att det ska passa de flesta intresserade. Kursen börjar vid lunchtid på måndagen och avslutas vid samma tid på torsdagen.

Som ämne för kursen har vi valt ”En vandring genom Johannesevangeliet”. Detta evangelium skiljer sig i stil och innehåll från de första tre evangelierna, vilka är så lika att de på olika sätt måste vara beroende av varandra. I Johannesevangeliet används exempelvis begreppet ”jude” 71 gånger, medan det endast förekommer 16 gånger totalt i de övriga tre evangelierna. Dessutom används detta ord på många ställen om Jesu motståndare på ett sådant sätt att det är lätt att glömma bort att Jesus och hans lärjungar själva var judar. Därför har många Johannestexter använts i antijudiska syften under historiens gång, inte minst i 30-talets Tyskland. Detta och andra problem kommer vi att belysa, men vi vill framför allt försöka hämta fram så många rikedomar som möjligt ur detta evangeliums outtömliga skattkammare under tre dagar fyllda av studier, gudstjänster, gemenskap och avkoppling. Varmt välkomna! Mera information om rum och priser kommer snart att finnas på Helsjöns hemsida, www.helsjon.fhsk.se, där man även kan anmäla sig. Annars går det också bra på info@helsjon.se och tel. 0320-205830.

Jesper Svartvik
Jesper Svartvik

Många av er har säkert nåtts av den sorgliga nyheten att Jesper Svartvik har sett sig föranledd att lämna sin professur vid Lunds universitet och Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem. Det är i dagsläget oklart vad han kommer att göra efter årsskiftet, men jag är övertygad om att han ska bli använd på platser och i sammanhang där hans enastående akademiska kompetens och erfarenhet både inom universitetsvärlden och kyrkan blir till fortsatt välsignelse och glädje.

Utöver sin imponerande doktorsavhandling har Jesper producerat nya böcker snart sagt varje år. De flesta har det gemensamt att de kombinerar professorns akademiska forskningsresultat med prästens omsorg om kyrka och församling. Kort sagt, för Jesper är det alltid viktigt att hans teologiska arbete har relevans för den kyrka han är vigd att tjäna. Han är en sann kyrkoteolog, som har få motsvarigheter i vårt land idag, och som är känd och aktad för sina insatser bland såväl judiska som kristna forskare världen över. Det är nog inte många svenska lutherska teologer som exempelvis har inbjudits till Vatikanen och därigenom kommit att påverka en viktig teologisk deklaration om relationen mellan judar och kristna (”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” – en utläggning av vad Nostra Aetate betyder).

Det är givetvis omöjligt att ens i korthet sammanfatta Jespers betydelse för teologi och kyrka på ett så här begränsat utrymme, men de som vill skaffa sig ett intryck av hur han förvaltat sitt pund under de tio år han innehaft sin tjänst bör läsa hans tioårsrapport (Decennial Report), som finns på vår hemsida:

Se också

Märkligt nog ansågs han dock umbärlig på Svenska teologiska institutet i Jerusalem. De som känner honom inser säkert att det inte beror på att hans kvalifikationer inte skulle behövas där. De som vill veta lite mera om vad som hänt kan själva bilda sig en uppfattning genom att läsa något av vad som skrivits i Kyrkans tidning under hösten. Själv vill jag särskilt hänvisa till följande artiklar (i kronologisk ordning):

Liksom de tidigare båda åren ledigförklarar Jubileumsfonden ett eller flera stipendier på maximalt 30 000 kronor. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln med anknytning till relationen mellan judar och kristna. Dessa stipendier är ett försök att uppmuntra framför allt yngre människor att ägna sig åt studier och arbete för att öka kunskaperna om judar och judendom och om hur dessa kunskaper kan bidra till en fördjupning av den egna tron. Vi hoppas också att fler unga ska engagera sig i kampen mot den tilltagande antisemitismen och inte minst mot den antijudiskhet som så ofta smyger sig in i kyrkans egen undervisning och förkunnelse.

Ansökan ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks. Hela ansökan får totalt omfatta maximalt tre A4-sidor i en enda fil, som skickas till mig senast den 15 januari 2019 (goran.larsson@judiskkristnarelationer.se, Göran Larsson, Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla).

Som jag nämnde i förra nyhetsbrevet, kommer Sonia Schlossmans och min kunskapsresa nästa år att äga rum den 3-10 maj och går till ett resmål med många anknytningspunkter till judar och kristna i historia och nutid: Neapel, Matera och Trani i södra Italien. Det blir också möjlighet att göra en utfärd till Pompeji eller Herculaneum.

Tre vise män.

För närmare upplysningar och program, kontakta Ulla Terling, Månadsvägen 44, 177 42 Järfälla; tel. +46 704978978; ulla.terling@gmail.com, eller Sonia Schlossman, sonia@romajudaica.nu.

Samma dag som kristna tände det första adventsljuset i söndags, tände judarna det första av de åtta chanukkaljusen. Chanukka – eller ”tempelinvigningsfesten” som högtiden kallas i Johannes 10:22 – instiftades i samband med den ödesmättade och segerrika kamp som judarna utkämpade enligt Mackabeerböckerna, när den syriska övermakten ville påtvinga dem den populära och dominerande hellenistiska kulturen och religionen som genomsyrade hela Medelhavsområdet. Jag tar mig friheten att citera några aktuella ord ur min bok Tid för Gud:

”Judarnas kamp den gången bör mana kristna till tacksamhet. Judendomens överlevnad utgör nämligen grunden för den kristna tron. Enligt Johannes 4:22 säger Jesus att frälsningen kommer från judarna. De kristnas historia och framtid är för evigt sammanflätade med judarnas. Så blir den seger som tempelinvigningsfesten firar till sist något som skapar förutsättningen för den kristna julen …”

Varje gång ett verksamhetsår går mot sitt slut är vi tacksamma över att vi får hoppas på att fortsätta vårt arbete ännu ett år. Framför allt behöver vi Guds fortsatta välsignelse, men vi tänker också med tacksamhet på er som på olika sätt finns med i vårt bärarlag.

Många varma hälsningar från mig och vår styrelse med önskan om en ljus och glädjerik högtid och ett gott nytt år!

Chanukka sameach och God jul!

 

Er tillgivne

Göran

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (1,40 MB)!


Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer
Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Swish: 1230 872 424

 

Rundbrev september 2018

Mahane Yehuda Market

Kommers inför helgen på Mahane Yehuda Market, Jerusalem. (Bild: Björn Tellow ©)

 

 

Stockholm den 7 september 2018

 

 

Kära vänner!

 

När jag nu slår mig ned för att skriva en liten hälsning till er inför hösten, har jag tänkt att jag inte ska skriva om två saker: den varma sommaren och det förestående valet. En anledning är att dessa båda ämnen är så aktuella och omskrivna, att jag inte riktigt kan komma på vad jag skulle kunna lägga till. Sommaren är förbi, och oavsett vad den har inneburit för oss, gör den nog det här året till ett oförglömligt märkesår. Det kommer kanske valet också att göra. För mig är detta det första valår på decennier som jag tillbringar i Sverige, men jag ska inte försöka formulera hur det känns efter alla år.

Likväl är det svårt att helt bortse från det, eftersom det nu endast ligger ett par dagar bort. Valdagen sammanfaller emellertid med en annan händelse: när valresultaten börjar räknas på valdagens kväll kungör nymånens skära att ett nytt bibliskt år gått in. Då firas alltså det judiska nyåret, rosh hashana, och enligt den judiska traditionen är det år 5779 som tar sin början.

Nymånens skära i gryningen.

Nymånens skära markerar ett nytt år på söndag kväll. (Bild: Göran Larsson ©)

Ett nytt år markerar en ny början, inte bara i kalendern utan också i raden av levnadsår. Det är en tid att såväl blicka tillbaka som framåt, vilket kan frammana många olika tankar och känslor – kanske ånger, sorg, ängslan och oro men också förtröstan, förväntan, glädje och hopp. Något av detta kännetecknar nog också en valdag, alla olikheter till trots. En lång valrörelse har lett fram till en ny början, som kan innebära en hel del förändringar för många i vårt land.

Men låt oss återvända till det judiska nyårsfirandet, som efter tio dagar kulminerar i jom kippur, försoningsdagen. Det djupa sambandet mellan nyåret och försoningsdagen kan kanske få lära oss något medan vi väntar på valdagen, dess resultat och konsekvenser.

Hela månaden före det judiska nyåret – månaden elul – är en botgöringsmånad, som alltså avslutar det gamla året och innebär en förberedelsetid inför det nya. Tillsammans med de tio dagarna fram till försoningsdagen blir det alltså en fyrtiodagarsperiod, som präglas av självrannsakan både när det gäller relationen till medmänniskan och relationen till Gud. Att båda dessa relationer ska finnas med är en djup biblisk tanke. Det utan tvekan mest kända exemplet i såväl judisk som kristen tradition är det dubbla kärleksbudet. Budet om kärleken till Gud i 5 Mos 6:4-9 är Bibelns mest lästa text inom judendomen, och budet om kärleken till nästan står att läsa nästan exakt i mitten av de fem Moseböckerna, i 3 Mos 19:18. Det är också dessa båda bud Jesus nämner när han får frågan om det viktigaste budet enligt Markus 12:28-34.

Inte minst i en valrörelse diskuteras förhållandet mellan religion och politik, samhälle och trossamfund, stat och kyrka. Kanske kan vi också tala om trons vertikala (lodräta) och horisontella dimensioner. De finns med i Jesu berömda svar på frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Markus 12:17). I linje med detta svar utvecklade Luther den så kallade tvåregementsläran om Guds båda sätt att styra världen genom ett världsligt respektive ett andligt regemente. Hur dessa båda aspekter ska tolkas och tillämpas i olika frågor förblir dock en omstridd och olöst fråga inom kristen teologi och olika samfund. Därför är det väl bäst att avstå från partipolitik i religionens namn.

Samtidigt är det viktigt både att försöka skilja och att hålla samman dessa båda dimensioner av tron. I firandet av nyåret och försoningsdagen kommer de till uttryck på ett mycket konkret sätt. På försoningsdagen står människan inför Gud, och textläsningar, böner och liturgier handlar om dom, synd, straff, förlåtelse, försoning, nåd och barmhärtighet. Även på de båda nyårsdagarna är det Gudsrelationen och domsmotivet som står i centrum.

Men när man rör sig från nyåret till försoningsdagen kan man märka att nästanrelationen är den dominerande. Mer än en gång har jag under dagarna före försoningsdagen fått brev och telefonsamtal från vänner och bekanta med bön om förlåtelse för något de har sagt och gjort under det gångna året som skulle kunna ha sårat mig. Ofta ser man också annonser i tidningarna, där företag och enskilda ber att folk ska kontakta dem ifall de upplever att de på något sätt blivit illa behandlade. Denna goda tradition visar att man är medveten om en viktig förutsättning för att bli förlåten av Gud på försoningsdagen: innan du kan be honom om förlåtelse måste du så långt det är möjligt försona dig med dina medmänniskor. I bönen Fader vår finner vi samma regel: “Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”, liksom i Jesu ord om relationen mellan offer och medmänsklighet: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva” (Matt 5:23-24).

Tid för Gud(För den intresserade finns det mera att läsa om de judiska högtiderna i min bok Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna, som kan beställas via vår hemsida)

Jag vill i detta sammanhang nämna ännu en bibeltext som väl inte är lika känd bland oss men vars tre korta uppmaningar utgör något av en kompass för människans livsvandring:

Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud. (Mika 6:8)

Tre ord står i centrum: Rätten, nåden och ödmjukheten. Att gradera dessa begrepp utifrån hur viktiga de är, bör vi avstå ifrån. Det räcker att de nämns tillsammans för att vi ska förstå att de hör ihop på ett sådant sätt att de inte kan skiljas åt utan att något nödvändigt går förlorat. Men när vi ska bedöma politiska program och regeringars kvalité, är det första ordet givetvis grundläggande. Lever vi i en rättsstat? Kan vi ha förtroende för lagstiftarna, domstolarna och tillämpningen av lagarna? Ett samhälle där laglöshet råder och de svaga kränks och förtrycks kan och bör inte bestå. Det som gäller samhället i stort handlar givetvis i lika hög grad om den enskilde medborgaren.

Det andra begreppet handlar om något annat. Vi förknippar nog oftast ordet nåd med något som kännetecknar Guds väsen. Givetvis är det så. Men här handlar det uppenbarligen om något som bör känneteckna människan. Lite förenklat kan vi säga att ordet ”rätt” handlar om lagar och regler, om det strukna måttet, om minimikravet, om det som lagar kan fastställa, medan ”nåd” handlar om generositet, det överflödande, rågade måttet, maximikravet som ingen lagstiftning kan reglera. Det handlar alltså inte bara om att gå den första milen utan också den andra, att inte bara betala skatt utan att villigt hjälpa och dela med sig till andra. Ja, ordagrant står det att Gud kräver ”kärlek till nåden” eller ”nådens kärlek” (ahavat chesed). Vilken statlig lag kan befalla sådant? Och likväl är det så omistligt för det liv vi lever.

Jesper Svartvik
Jesper Svartvik
(Bild: 
Boberger – Bengt Oberger ©) 

Det tredje uttrycket ska ordagrant översättas “… och vandrar ödmjukt med din Gud.”  Ödmjukhet är också något som befinner sig bortom lagstiftarnas domäner. Men är den fördenskull mindre viktig? Börjar vi fundera djupare över dessa ord, inser vi att ett samhälle först och sist bör vila på rätt och rättfärdighet, men att det blir hårt och kärlekslöst utan medborgare som besjälas av nåd och ödmjukhet. Skulle inte den politiska debatten må väl av att någon gång ge uttryck för den attityd som ligger i aposteln Paulus maning: ”Överträffa varandra i ömsesidig aktning” (Rom 12:10) och ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva”? (Fil 2:3)

Slutorden i Mika 6:8 utgår ifrån att ödmjukheten hör samman med en levande Gudsrelation. Inte heller den är något som lagstiftare ska reglera. Men om de inte alls förmår se Gudstro som en omistlig kraftkälla för många och en god kompass för ett bättre samhälle bortom partiprogrammen, domstolarnas lagar och myndigheternas tillämpning av dessa lagar, visar det på avsaknad av den ödmjukhet som många väljare efterlyser och saknar hos våra politiker.

För endast några dagar sedan utkom en bok, vars tre kapitel handlar om just de här tre begreppen ur Mika 6:8 – rätten, nåden och ödmjukheten – med kärleken till nåden i centrum. Den har fått den underfundiga titeln Konsten att bli vän med nåden (Verbum). Författaren är välkänd, inte minst bland er som läser detta nyhetsbrev: prästen och professorn Jesper Svartvik, som också är viceordförande i styrelsen för Jubileumsfonden för judisk-kristna relationer. Så här skriver han i förordet:

Konsten att bli vän med nåden – kanske tycker någon att den här boken har en egendomlig titel. Ofta tänker vi väl att nåd är något som vi får bara när vi inte förtjänar det. ”Att låta nåd gå före rätt”, heter det ju … Denna bok vill visa att det finns få saker som är så viktiga i detta liv som just konsten att bli vän med nåden.

Jesper Svartvik - Konsten att bli vän med nåden
Jesper Svartvik –
Konsten att bli vän med nåden.

Konsten att bli vän med nåden visar på försummade sätt att tala om nåd. Trots sitt ringa omfång på 119 sidor rymmer den en verklig skattkammare för var och en som vill lära känna något av den rikedom som ligger i ordet ”nåd” i allmänhet och uttrycket ”kärleken till nåden” i synnerhet.

Nu kan jag också glädja er som bor i Stockholmstrakten med att ni får möjlighet att lyssna till författaren söndagen den 16 september i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm. Först predikar han i högmässan kl. 11 och sedan presenterar han sin bok kl. 12.30.

Till sist har jag ett par kungörelser. På mångas begäran har Jubileumsfonden nu fått ett Swishkonto, som har numret 1230 872 424.

Jag vill också nämna att Sonia Schlossmans och min kunskapsresa nästa år äger rum 3-10 maj och går till ett nytt resmål med många anknytningspunkter till judar och kristna i historia och nutid: Neapel, Matera och Trani i södra Italien. Det blir också möjlighet att göra en utfärd till Pompeji eller Herculaneum. För närmare upplysningar och program, kontakta Ulla Terling, Månadsvägen 44, 17742 Järfälla; tel. +46 704978978; ulla.terling@gmail.com, och Sonia Schlossman, sonia@romajudaica.nu

Så vill jag önska våra judiska vänner allt gott inför det nya året – Shana tova!

Varma hälsningar med alla goda önskningar inför sensommaren och hösten,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

 

 

P.S.

Många av er har säkert hört talas om en ny lag (GDPR), som handlar om hantering av personuppgifter. Den innebär bland annat att ni har rätt att veta vad era personuppgifter ska användas till. Därför vill jag meddela att vi endast registrerar namn och e-postadress, och att den enbart används för att skicka ut detta nyhetsbrev och i något fall för att skicka ut något kortare meddelande.

Var och en har när som helst rätt att bli borttagen från listan. Det går bra att själv göra det via länken i något av de utskickade rundbreven eller genom att meddela mig på min e-postadress goran.larsson@judiskkristnarelationer.se

 Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (1,20 MB)  HÄR

 

Här finns våra  Kontaktuppgifter

Rundbrev juni 2018

Bougeanvilean blommar för fullt!

Stockholm den 22 juni 2018

 

 

Kära vänner!

 

Under årets ljusaste vecka skriver jag denna hälsning till er med en liten tillbakablick på tiden sedan förra nyhetsbrevet. Framför allt en stor händelse manar på uppmärksamhet. Det har väl inte undgått någon att staten Israel firat sin 70-årsdag i vår. Möjligen har några varit lite förvirrade över när exakt födelsedagen ägde rum – 19 april eller 14 maj – och jag har sett att festligheter ägt rum båda dessa dagar på olika håll i världen. I Israel firades självständighetsdagen, Jom Ha-atzmaut, i år den 19 april. Datumet växlar dock från år till år, eftersom Israel och den judiska världen högtidlighåller den dag då staten Israel proklamerades enligt den bibliska och judiska kalendern – den 5 Iyar – som enligt den internationella kalendern inföll den 14 maj. Men eftersom Bibelns månader följer månens faser, stämmer dessa båda kalendrar inte överens, och i år var det alltså närmare en månads skillnad mellan dem.

Mycket sades och skrevs om den 70-åriga staten under dessa dagar, och det finns verkligen mycket att säga om Israel både för dess närmast oöverstigliga utmaningar såväl utifrån som inifrån och för dess lika osannolika framgångar på en rad områden.

Först och främst har det lilla landet av Smålands storlek levt under ett konstant hot mot sin existens med krig, terror, antisemitism, antisionism och alla möjliga och omöjliga anti-rörelser från höger till vänster på den politiska skalan, såväl i närområdet som globalt. Såvitt jag vet är Israel den enda stat i världen vars rätt att existera fortfarande diskuteras och rentav ifrågasätts av internationella organ och olika organisationer, kyrkor och samfund efter 70 år. Men utmaningarna gäller också flyktingmottagning, invandring och integration av dimensioner som nog också saknar motstycke i något annat land. Här kan också nämnas landets brist på naturtillgångar. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Knesset i Jerusalem

Israels parlament, Knesset, fotograferat från Israels Museum, där Israels långa historia finns dokumenterad från allra äldsta tid.

Det gäller även framgångarna, som gjort att detta lilla land utan vidare kvalar in för en plats i främsta ledet bland världens nationer när det gäller till exempel forskning, vetenskap, teknik, trädplantering, jordbruk, utbildning, sjukvård, kultur, jämställdhet, demokrati och sammanhållning av ett samhälle som präglas av en närmast oöverskådlig politisk, kulturell och religiös mångfald.

En annan aspekt gör Israel unik i världssamfundet: det är den enda judiska staten. Detta faktum gör den både särskilt utsatt och oumbärlig. Vi skulle exempelvis kunna säga att om Israel nu hade firat sin 80-årsdag, hade sex miljoner offer för Förintelsen haft den tillflyktsort som de den gången saknade. Inte desto mindre bör kopplingen mellan Förintelsen och staten Israel inte överdrivas, som om det bara skulle vara antisemitismen och dess fruktansvärda följder under Andra världskriget som förklarar staten Israels tillkomst och legitimerar dess existens. Låt mig därför kort vidga perspektivet något både bakåt och framåt.

70 år är ingen lång tid i världshistorien, och många är de som hoppats och trott att staten Israel skulle bli kortlivad. Denna unga stat har dock en längre historia än de flesta länder på jorden – åter ett unikum att minnas. I Bibeln dyker ”landet” upp redan efter elva kapitel och förblir sedan Bibelns geografiska centrum rakt igenom. Långt före den moderna sionismens framväxt under andra hälften av 1800-talet hade Israels land varit böneriktningen och den andliga mittpunkten för världens judar var de än befann sig på jorden.

Daniel var förmodligen inte den förste som på det sättet trotsigt vägrade glömma varifrån han kom och var han hörde hemma, när han tre gånger om dagen bad vänd mot Jerusalem. Psaltaren 137 är ännu ett av Bibelns otaliga exempel på detta oupplösliga band mellan folket och landet. Tillsammans med sabbaten, högtiderna och omskärelsen är det land som första gången utlovades till Abraham, Isak och Jakob/Israel en av de främsta förklaringarna till att det judiska folket mot alla odds hållit samman, överlevt och återvänt till sina förfäders land.

Jerusalem med gamla staden i förgrunden.

Bibelns grundspråk hebreiska är för övrigt ett av Israels officiella språk, som återuppväcktes på grund av den kraftiga judiska invandringen till landet redan i slutet av 1800-talet. Skriften, landet, språket och folket förlorade aldrig helt kontakten under seklernas gång, vilket är långt ifrån självklart vid en jämförelse med antikens stora kulturer och mäktiga riken, som visserligen lämnat outplånliga spår efter sig men som också förpassats till historien. Detta är i själva verket ett av de stora undren i mänsklighetens historia med tanke på folkets och landets litenhet och det faktum att de flesta under större delen av sin historia rent fysiskt levat utanför sitt land. Men andligen och mentalt har de ändå hela tiden befunnit sig där.

Cykellopp i Israel

I Rom fick vi den 27 maj bevittna ett firande av staten Israel i form av ett cykellopp som startade i Jerusalem den 4 maj och som sedan fortsatte till Haifa, Tel Aviv, Beer Sheva och Eilat. Därefter togs det åter upp på Sicilien och gick vidare upp genom Italien för att slutligen nå sitt mål i den stad till vilken alla vägar sägs bära – Rom. (Foto: Marianne Lundborg).

Låt oss också vidga perspektivet på staten Israel i modern tid. Tragiskt nog kunde den alltså inte rädda Förintelsens offer. En annan räddningsaktion lyckades emellertid på ett sätt som fått ny aktualitet under de senaste åren. Den gäller visserligen inte sex miljoner men ändå ett ansenligt antal människor. Jag tänker på judarna i Mellanöstern – en ofta förbisedd grupp bland många som ensidigt ser Israel som resultatet av Förintelsen. Själv minns jag hur förvånad jag blev när jag första gången kom till Israel 1972 och märkte i hur hög grad landet präglades av Mellanösterns kultur. Snart fick jag veta att en majoritet av Israels judiska befolkning har sitt ursprung utanför Europa och då framför allt i de arabiska grannländerna och Nordafrika. Det beror till största delen på den stora invandring som blev resultatet av att de arabiska grannländerna fördrev sin judiska befolkning under åren efter Israels bildande. Denna stora judiska flyktingvåg på omkring 850 000 är dock relativt lite känd och uppmärksammad, vilket väl huvudsakligen beror på att de flesta av dessa flyktingar togs emot och integrerades i Israel.

Jag vill gärna påminna om detta händelseförlopp i samband med Israels 70-årsfirande inte bara därför att det är så okänt och förbisett, utan också därför att det handlar om en enorm humanitär insats av den unga staten Israel, ja, om en räddningsaktion som handlar om liv och död. Det ser vi tydligare än någonsin idag i ett Mellanöstern präglat av blodigt våld, där flera olika minoriteter kämpar för sin överlevnad – kristna, kurder, jezider, mandéer och andra. Vi kan väl bara ana hur de judiska minoriteterna skulle ha haft det om de fortfarande hade varit kvar i de länder som de med eller mot sin vilja en gång tvingades lämna. Själv tänker jag i skrivande stund alldeles särskilt på de jemenitiska judarna. När jag var student i Jerusalem 1972 lärde jag särskilt känna denna grupp med dess urgamla, rika traditioner. Många vänskapsband knöts som hållit genom åren. Idag är Jemen ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder.

Israel är alltså en stat med djupa rötter i landets mylla. I samband med 70-årsdagen önskar vi landet och dess medborgare fortsatt växt och utveckling. Jag vill gärna sammanfatta våra välgångsönskningar i det bibelställe som brukar läsas i samband med den numera världsberömda trädplanteringen som förvandlat steril öken till bördig mark:

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel.
De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem,
plantera vingårdar och själva dricka vinet,
anlägga trädgårdar och äta deras frukt.
Jag skall plantera dem i deras egen mark,
och de skall aldrig mera ryckas upp
ur den mark som jag har gett dem,
säger Herren, din Gud.
(Amos 9:14-15)

FlyktingarNu till ett annat ämne. När detta skrivs talar de på nyheterna om det stora antalet flyktingar i världen. Jag hörde just en siffra på över 70 miljoner. De flesta är flyktingar i sitt eget land, och då rör det sig om de fattigaste länderna i världen. Tidigare idag fick jag ett mejl från en av mina tidigare studenter från Myanmar (Burma), Seng Ja Layang, som jag skrivit om i ett tidigare nyhetsbrev (juni 2016). Hon undervisar nu i Bibelvetenskap på Kachin Theological College and Seminary i nordvästra delen av landet. I sitt brev berättar hon om svåra förföljelser mot de kristna, som utgör nästan 100% av befolkningen i hennes delstat, Kachin. Hem, skolor och kyrkor förstörs av den statliga militären, och bara i år har över 10 000 människor fördrivits från sina hem. Gammal kvinna blir buren.Massfördrivningen av den muslimska befolkningsgruppen rohingya har uppmärksammats världen över, men det som nu händer en kristen grupp i en annan del av landet är hittills i stort sett okänt.

Seng Ja ber mig därför att på detta sätt dela med mig av vad hon berättar. Hon känner en alldeles särskild samhörighet med Sverige och har till och med sagt att de kristna i Kachinstaten ser sig som andliga barn till svenskarna, eftersom det var en svensk pastor, Ola Hansson från Åhus i Skåne, som för över hundra år sedan förmedlade den kristna tron till Kachinfolket och dessutom gav dem ett skriftspråk och Bibeln på detta språk (se mitt nyhetsbrev från december 2014). Denna korta glimt får räcka för denna gång. Men kanske kan den just nu göra oss uppmärksamma på dessa djupt olycksdrabbade medmänniskor och vidga kretsen av dem som bär dem i tanke och förbön. Själv kommer jag att försöka följa deras situation och förmedla inblickar som jag fortsatt får del av genom mina studenter och kollegor.

Till sist vill jag tacka för alla gåvor! Jag vill också nämna att jag när jag återvänder till Hong Kong i höst kommer att överlämna den modell av Jerusalem som jag skrev om i mitt förra nyhetsbrev. Ett särskilt tack till er som hjälpt oss med kostnaden för denna gåva.

Nu önskar jag er allt gott inför den sommar som fortfarande ligger där framför oss som en underbart rik gåva att ta emot.

Med de varmaste hälsningar

 

Er tillgivne

Göran

 

 

 

 

 

P.S.

Många av er har säkert hört talas om en ny lag (GDPR), som handlar om hantering av personuppgifter. Den innebär bland annat att ni har rätt att veta vad era personuppgifter ska användas till. Därför vill jag meddela att vi endast registrerar namn och e-postadress, och att den enbart används för att skicka ut detta nyhetsbrev och i något fall för att skicka ut något kortare meddelande.

Var och en har när som helst rätt att bli borttagen från listan. Det går bra att själv göra det via länken i något av de utskickade rundbreven eller genom att meddela mig på min e-postadress goran.larsson@judiskkristnarelationer.se

 Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (1,55 MB)  HÄR

 

Här finns våra  Kontaktuppgifter

Rundbrev mars 2018

Mars är azaleornas månad i Hong Kong. Bild: Göran Larsson ©.

 

Stockholm den 24 mars 2018

 

 

Kära vänner!

 

Detta nyhetsbrev skriver jag alldeles efter vårdagjämningen, när dag och natt är lika långa. Så på norra halvklotet kan det nu bara bli allt ljusare, och ju längre norrut vi bor på jorden, desto snabbare återvänder ljuset efter en lång, kall och mörk vinter. Visst är det en underbar årstid!

Själv har jag just återvänt från Hong Kong och kommer att fira påsk här i Sverige. Som så ofta sammanfaller den judiska och kristna påsken i år. På långfredagens kväll kommer fullmånen att förkunna befrielsens natt för det judiska folket, och sedan pågår ”det osyrade brödets högtid”, chag hamatsot, i sju dagar i enlighet med 2 Mos 12:14-20. I år är det inte mindre än 46 år sedan jag för första gången som ung student i Jerusalem fick delta i denna måltid med en historia som sträcker sig över årtusenden. Det är verkligen ett svindlande perspektiv.

Likväl är det inte främst den långa historien som gör denna måltid så säregen. Det finns säkert många urgamla traditioner i skilda kulturer, men jag vågar ändå påstå att påskmåltiden saknar motstycke i världshistorien. Det beror på att ingen annan måltid har fått så stora efterverkningar som just denna, vilket i sin tur beror på den händelse som utgör dess grund – uttåget ur Egypten. Visst kan man undra varför befrielsen av ett föraktat litet slavfolk för årtusenden sedan över huvud taget kan ha någon större betydelse. Men få kan förneka att det är just denna till synes obetydliga händelse som ligger till grund för hela den bibliska uppenbarelsen och allt som blivit följden av den. Om vi skulle avlägsna allt det som direkt och indirekt handlar om uttåget ur Egypten och dess konsekvenser, skulle inte mycket bli kvar av Böckernas bok.

Det är därför ingen tillfällighet att det första som står på förbundets tavlor som något av ett Guds ”visitkort” är detta: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret” (2 Mos 20:2). Kort sagt, utan påsken ingen Bibel! Vi skulle också kunna fortsätta: utan påsken inget judiskt folk och ingen judendom. Därför kallas påskens befrielse i judisk tradition ibland för Israels folks första stora ”rotupplevelse”. Den första påskens under kommer att fortsätta att leva och så småningom växa till ett träd med mycket djupa rötter som också förgrenar sig över hela jorden.

I detta träd finns också den världsvida kristenheten med, för även den kristna tron är djupt rotad i den första påskens under, och den kristna påsken är oupplösligen förbunden med den judiska. Därför skulle även kristna kunna kalla befrielsen ur Egypten för en ”rotupplevelse”, trots att de inte var med på samma sätt som Israel och det judiska folket. På sätt och vis använder aposteln Paulus den bilden i Romarbrevet 11, när han kallar de hednakristna för grenar som ympats in på det ädla olivträdet och som därigenom fått del av näringen från roten.

När vi kristna tänker på påsken, är det naturligtvis Jesu sista påsk i Jerusalem som står i centrum. Men kanske firade han påsk där under större delen av sitt liv. I varje fall följde Josef och Maria budet att bege sig på pilgrimsfärd till Jerusalem under påsken: ”Hans föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden”, står det i Luk 2:41. Så påskfirandet i Jerusalem präglade säkert Jesu liv från tidiga barnaår till den påsk som blev hans sista och som kom att förändra världen. Hans sista måltid är en påskmåltid, och ur den växer den kristna nattvarden fram. Kort sagt: utan påskens stora befrielse inget Nya testamente, ingen kyrka och ingen kristendom. Åter ett svindlande perspektiv med tanke på den till synes ringa början.

Hur mycket av sådana här reflexioner jag gjorde den där första judiska påsken 1972 minns jag inte. Men jag vet att den blev en av mitt livs stora ”rotupplevelser”, eftersom så mycket kom att växa fram ur detta mitt första möte med levande judendom och därmed också med Bibeln på ett nytt och levande sätt. Närhelst jag vill kan jag hämta fram den påskmåltiden ur minnenas skattkammare. Jag minns bönerna och sångerna, smakerna och dofterna av det osyrade brödet, de bittra örterna och det söta, röda fruktmoset som en gång var tegel och murbruk. Jag minns barnens allvar och glädje när de dramatiserade den första påskens under. Eftersom min värdfamilj kom från Jemen, där kulturen in i våra dagar förblivit ganska oförändrad under seklernas lopp, låg vi enligt en urgammal tradition till bords på mjuka kuddar för att också rent fysiskt känna befrielsen och påminnas om att slavarna inte hade rätt att ligga till bords utan alltid måste vara beredda att passa upp sina jordiska herrar.

Men eftersom slaveriet inte bara handlar om en rent yttre befrielse, firas denna åminnelsens måltid inte bara till minne av ett under en gång i historien. Förtrycket finns kvar i olika skepnader ”i varje generation”, som det står i ritualet för måltiden, Påskhaggadan. Därför är det förflutna i allra högsta grad närvarande i denna måltid. Ett viktigt avsnitt inleds med orden: ”Varje människa i varje släktled skall se sig som om hon själv dragit ut ur Egypten som det står skrivet: Den dagen skall du säga till ditt barn: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för migjag drog ut ur Egypten’ (2 Mos 13:8).”

När jag gick hem under fullmånen i den klara påsknatten, upplevde jag som så många gånger sedan dess inte bara ”historiens vingslag” utan också en närvaro som fyller mig med en outsäglig tacksamhet mot befrielsens Gud som uppenbarade sig för sitt folk Israel, och för vad han alltsedan dess gett till oss och till världen genom dem. Det är därför vi än en gång med glädje och tacksamhet kan fira påsk.

För judar och kristna världen över är Jerusalem påskens stad framför andra. Ja, den utgör utan jämförelse Bibelns geografiska centrum. Jerusalemprofeten Hesekiel ser den också som världens centrum och använder till och med uttrycket ”världens navel” (Hes 5:5; 38:12). Ingen annan plats nämns så ofta i Bibeln, och frågan är om någon annan stad är så känd i världen som just Jerusalem, i varje fall i ett längre historiskt perspektiv. Men om än staden är känd, är den just som Bibelns stad också okänd för många. Jag har haft studenter som berättat att människor i deras hemländer inte trodde dem när de berättade att de skulle resa till Jerusalem, eftersom staden för dem endast förknippades med något himmelskt.

Jerusalem

På Heinrich Büntings gamla världskarta från 1581, som visas utanför Jerusalems stadshus, är staden placerad i mitten, omgiven av de då kända tre världsdelarna Europa, Asien och Afrika. Den nyupptäckta världen skymtar längst ned till vänster, medan såväl England som Sverige hamnat lite utanför. Bild: Göran Larsson ©.

 

Men Jerusalem är inte bara en symbol. Guds uppenbarelse har ägt rum bland vanliga människor på verkliga platser här på jorden. Bibelns budskap är ju ingen abstrakt filosofi eller etik. Därför är även Bibelns land, folk och historia del av dess budskap om en evig Gud som gått in i tiden, och om en allsmäktig Gud som tagit sig an de allra minsta och slutit förbund med människor av kött och blod.

 

Jerusalem idag

Jerusalem idag. Bild: Göran Larsson ©.

En som ägnat mera tid än de flesta här i Sverige åt Bibelns land i allmänhet och åt Bibelns huvudstad Jerusalem i synnerhet är Ingemar Eklöv på Hållandsgården i Jämtland. Hans modeller av Jerusalem på Jesu tid är resultatet av grundliga geografiska, historiska och arkeologiska studier kombinerade med en stor konstnärlig förmåga att visualisera staden sådan den såg ut under de sista årtiondena innan romarna förstörde den år 70. Själv har jag sett hans modell i Anderstorps kyrka, där jag utifrån modellen haft ”påskvandring” i det Jerusalem som vi faktiskt vet ganska mycket om genom de historiska källor vi har och genom de arkeologiska fynd som ständigt görs. Värdet av en sådan modell för kyrkor och församlingar är stor.

Jerusalem på Jesu tid.

Modell av Jerusalem på Jesu tid förevisad av Ingemar Eklövs son Mikael.

När jag besökte Hållandsgården för ett par år sedan fick jag se inte bara den stora modell som finns där utan också en mindre variant som ligger åtskilligt lägre i pris och som är lättare att placera och flytta. Det ringa formatet har inte inkräktat på detaljrikedomen och den minutiösa noggrannheten. Därför fick jag tanken att denna mindre modell skulle passa alldeles utmärkt på det teologiska seminarium i Hong Kong där jag undervisar och föreslog därför styrelsen att vår fond skulle skänka en modell dit. Den är utan tvekan ett viktigt pedagogiskt hjälpmedel och även något som kan användas i vissa gudstjänster i seminariets kapell. Modellen är nu beställd, och jag hoppas kunna presentera den i höst. Priset är 15000 kronor plus frakt, vilket är mycket prisvärt med tanke på det rigorösa hantverk som är förutsättningen för varje modell. Vi hoppas att modellen genom våra studenter från många länder i hela Sydostasien indirekt ska berika även andra seminarier och kyrkor och kanske i förlängningen även kunna skickas till fler platser i området där behovet av teologisk utbildning är stort och där möjligheterna att besöka Bibelns land och stad är begränsade.

Om någon skulle vilja ge ett särskilt bidrag till denna gåva, är vi mycket tacksamma. Kostnaden för modellen är inte så stor men ändå kännbar för en fond som är helt beroende av frivilliga gåvor. Märk om möjligt er gåva med ”Modellen” så går den direkt till detta ändamål.

Vi vill också påminna om fondens böcker. Två av dem har en särskild anknytning till påsken: Uppbrottet: Andra Moseboken i judisk och kristen tradition (160 kr + porto) och Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna (120 kr + porto). Även den senaste boken – Judarna, Ers Majestät! – säljer vi för 120 kr + porto, men vid beställning av minst fem exemplar blir priset endast 100 kronor per bok plus porto. Det går bra att maila, skriva eller ringa till vår bokdistributör, som även är styrelsens ordförande, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 112 46 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730-383848.

Till sist vill jag önska er Pesach sameach, och en rikt välsignad påskhögtid!

Med de varmaste hälsningar

Er tillgivne  Göran

 

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (1,62 MB) HÄR!

Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer

Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730-949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Bank: Nordea. Ibannummer: SE17 9500 0099 6042 1958 5454
BIC eller Swiftkod: NDEASESS

Rundbrev december 2017

Julblommor i Hong Kong.

 

Bilderna är klickbara för att kunna ses i större format.

Stockholm den 16 december 2017

 

Kära vänner!

I förra veckan lämnade jag vad som mest liknade svensk högsommar när den är som bäst för att landa i svensk midvinter när den är som mörkast. Några jämförelser mellan Hong Kong och Stockholm till den enes eller andres fördel behövs dock inte. Det är själva olikheten som gör livet så rikt och meningsfullt, i varje fall så länge vi tillhör den priviligierade del av världen som befinner sig på avstånd från de krig och katastrofer som plågar så ofattbart många människor runt vår jord. Adventsljusstake.

Här i Sverige skingrar adventsljusstakarna och ljusslingorna det djupa decembermörkret, och i dessa dagar sprider dessutom Lucia med sitt följe ljus och glädje till många. Allt detta ger oss en påminnelse om att det verkligen finns mycket ljus i världen, men att vi behöver långt fler ljusbärare både nära och fjärran. I den skaran finns det sannerligen plats för var och en av oss.

Antisemitismen är en sådan aspekt av ondskans mörker som är ständigt aktuell, inte minst för en stiftelse som arbetar för förståelse mellan judar och kristna. Under lång tid har vi bevittnat hur denna urgamla farsot utbrett sig även i Sverige, och under den senaste tiden har de verbala attackerna mot judar blivit alltmer hätska och övergått i våldsamma handlingar och attentat. Så har enbart under den senaste veckan exempelvis talkörer skanderat att judar ska massakreras och skjutas, synagogan i Göteborg och ett judiskt kapell i Malmö har utsatts för försök till mordbrand och där har även bombhot riktats mot judiska församlingen. Listan kan göras lång, och den växer hela tiden.

Reaktionerna har varierat från sorg och rädsla till indignation och vrede. Men en kommentar har ständigt återkommit från flera olika håll – ”vi är inte förvånade”. Det som nu sker har länge stått skrivet på väggen. Vi har länge hört om hur svenska judar och judiska institutioner utsätts för trakasserier och angrepp, och vetenskapligt grundade rapporter från Sverige och andra europeiska länder har gått i samma riktning – antisemitismen befinner sig i alarmerande tillväxt. Vittnesbörden har dock alltför ofta förtigits och bortförklarats, och ursäkterna har varit många. Att skylla på Israel och Mellanösternkonflikten är den i särklass vanligaste, och det verkar ibland som om många svävar på målet därför att de tror att kampen mot antisemitismen samtidigt skulle innebära ett ställningstagande för Israel i konflikten mellan israeler och palestinier. Och då kan de till och med försvara det omvända – att låta Israelkritiken få utgöra en legitim förevändning för judehat och ren antisemitism.

När jag skriver detta har jag dock även sett välbehövliga markeringar och uttalanden från statsministern och andra ledande politiker samt från ärkebiskopen och andra kyrkliga ledare. Allt sådant är givetvis välkommet och gott. Det har emellertid skett förr, och sedan har det åter blivit tyst. Men nu behöver vi se en sorts motsvarighet till MeToo-rörelsen när det gäller antisemitismen. De skarpa reaktioner vi upplever just nu får bara inte bli en episod.

Det kanske vanligaste mottot efter Förintelsen har varit ”Aldrig igen!” och länge trodde vi väl att vi skulle slippa se nazister marschera på våra gator eller bevittna en antisemitism som ger kusliga påminnelser om 30-talets Tyskland. ”Aldrig igen!” – det är dags att leva upp till den föresatsen här och nu, och den får inte avmattas. Ord, paroller och goda föresatser får inte ersätta konkret handling. Nu är det nog!

Förutsättningen är ett outtröttligt arbete på många olika nivåer. På det utrymme som här står till mitt förfogande ska jag begränsa mig till det som är Jubileumsfondens särskilda uppgift. Jag vill då mana till en välbehövlig teologisk självrannsakan bland kyrkor och samfund i sin syn på judar och judendom. Där en invand ersättningsteologi fortsätter prägla tanke och förkunnelse är ingen större förändring att vänta annat än på ytan.

Judarna, Ers Majestät!För den som vill veta lite mera om vad ersättningsteologi innebär eller vad vi kristna behöver lära oss om judendomen, har jag nu ett litet lästips. Det må uppfattas som förmätet att jag då hänvisar till en bok som jag själv skrivit. Men jag kan försäkra er att jag inte sitter på några höga hästar när jag gör den hänvisningen, för i långa stycken handlar boken om min egen okunnighet och om vad jag själv behövde lära mig, när jag för första gången mötte judar av kött och blod och levande judendom för snart 46 år sedan. Så boken har jag skrivit som ett personligt vittnesbörd med tanke på dem som kanske skulle behöva göra samma upptäckter som jag själv fick göra under mina år som kristen i en judisk värld.

Det är ingen stor bok. När den kom ut för första gången för 30 år sedan var den bara ett litet häfte. Nu har jag reviderat och utvidgat det jag då skrev till en bok på drygt 120 sidor. Men titeln är densamma – Judarna, Ers Majestät! – och huvudinnehållet likaså. Så här presenterar jag bokens innehåll och syfte i förordet:

Läsaren bör vara medveten om att jag skriver personligt och skriver som kristen med andra kristna som främsta målgrupp, vilka kanske har en liknande bakgrund som jag själv hade när jag för första gången fick möta den judiska världen. När jag emellanåt använder uttrycket ”vi kristna”, innebär det givetvis inte att jag utesluter andra läsare, utan bara att jag påminner om det perspektiv som ligger till grund för det jag framför.

Min önskan är att boken på så vis inte bara ska hjälpa kristna att förstå judendomen bättre, utan också att judiska läsare ska få inblickar i kristen teologi, i synnerhet dess ursprung och utveckling i relation till det judiska folket. Kort sagt, huvudsyftet med boken är att klargöra var skiljetecknen och bindestrecken mellan judendom och kristendom går, så att vi placerar ut dem på rätt ställe.

Judisk-kristna relationer innebär inte att försöka finna en sorts minsta gemensamma nämnare. Att upptäcka, respektera och rentav uppskatta olikheterna och gränserna är lika viktigt som att kunna glädja sig över likheterna och allt vi har gemensamt. Boken vill belysa båda dessa sidor av relationen mellan judar och kristna för att den ska kunna byggas på hållbar grund och växa i god jord.

Boken hinner tyvärr inte komma ut före jul, men vi räknar med att den ska publiceras i mitten av januari. Liksom flera tidigare böcker utges den av Arcus förlag i Lund och blir nummer fem i serien Skrifter om judisk och kristen tro och tradition. Jag kommer att presentera boken på en sammankomst som ordnas av Samarbetsrådet för judar och kristna den 28 januari kl. 15 på Sensus, Torkel Knutssons gata 39 (T-bana Maria-torget), Stockholm.

Det går bra att beställa boken redan nu. Vi erbjuder den för 120 kronor plus porto, och vid beställning av minst fem exemplar blir priset 100 kronor per bok plus porto. Det går bra att maila, skriva eller ringa till vår bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 112 46 Stockholm, larspa@bredband.net,
tel. 073-038 38 48, så kommer önskat antal exemplar av boken så snart som möjligt. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Jag vill också meddela att Lars-Åke Spånberger valts till ordförande för Jubileumsfondens styrelse efter Bengt Doyle. Vi framför vårt varma tack till Bengt för allt arbete han ägnat åt vår verksamhet och är glada att han vill fortsätta som ledamot av styrelsen. Vi vill också hälsa en ny styrelsemedlem välkommen, Per-Henrik Petersson från Linköping. Han är ekonom och kommer säkert att berika styrelsen, inte minst genom denna yrkeserfarenhet.

I vårt nyhetsbrev för ett år sedan berättade vi om fondens beslut ”att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk.” Som vi meddelade i nyhetsbrevet i juni, utlyser vi också för nästa år ett eller flera stipendier på totalt 30 000 kronor. Ansökningarna skickas till professor Jesper Svartvik, jesper.svartvik@ctr.lu.se. De ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks. Totalt får hela ansökan omfatta maximalt tre A4-sidor. Ansökningstiden är utsträckt till den 15 januari 2018.

Den 29 och 30 januari ordnas åter ett Bibel- och predikoforum på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Temat är ”Att predika i fastan” och presenteras så här av direktorn, teol. dr Leif Nordenstorm: Vilken är fastans funktion, budskap och spiritualitet? Vilken roll har lidandet: vårt lidande och Kristi lidande? För några av söndagarna kommer vi också att se närmare på hur man i judisk tradition har predikat över texterna. Anmälan ska göras före den 15 januari på hemsidan http://www.fjellstedtska.se/?id=91.

Jag vill också påminna om att Sonia Schlossman och jag leder en kunskapsresa till Rom 26 maj-3 juni. För närmare information och anmälningar kontakta Ulla Terling, tel. 070-497 89 78; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu.

Vår nästa kunskapsresa går till södra Italien under andra veckan i oktober. Då kommer vi att stifta bekantskap med en märklig historia av judisk och kristen närvaro på kända och okända platser. Mera information ges i kommande nyhetsbrev.

Så går ännu ett verksamhetsår mot sitt slut. I detta nyhetsbrev har vi påmint om behovet att mobilisera alla krafter mot antisemitismen. Vi hoppas och tror att vår lilla stiftelse kan ge ett viktigt bidrag i den kampen genom att särskilt belysa och bearbeta relationen mellan judar och kristna, eftersom de djupaste rötterna till antijudiskheten finns i nedärvda och inte sällan omedvetna kristna fördomar mot judarna. Vi är djupt tacksamma för att ni vill finnas med i vår vänskapskrets och för det stöd som gör det möjligt för oss att med glädje och tillförsikt se fram emot ännu ett års arbete.

Nu förkunnar ljusstakarna och adventsstjärnorna att julen står för dörren. Judarnas stora ljushögtid i december har dock redan börjat – Chanukka eller Tempelinvigningsfesten. Den inleddes med att det första chanukkaljuset tändes i tisdags kväll och fortsätter tills ljusstakens samtliga åtta ljus brinner den 20 december.
Chanukkaljusstake.

Vi i Jubileumsfondens styrelse önskar alla och envar en ljus och glädjerik högtid, ett gott slut på detta gamla år och en riktigt god ingång i det nya!

Med varm hälsning,

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (559 kB) HÄR!

Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer

Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730-949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Bank: Nordea. Ibannummer: SE17 9500 0099 6042 1958 5454
BIC eller Swiftkod: NDEASESS

Rundbrev september 2017

Nu är många frukter mogna.
 Det är nu högsäsong för höstens härliga frukter – en fröjd för ögat
på fruktmarknaden
i Jerusalem.

 

Stockholm den 2 september 2017

Kära vänner!

För mig känns det som om sommaren håller på att lämna oss innan den riktigt har kommit. Till det bidrar givetvis det kyliga vädret, men den har också varit mycket händelserik både privat och publikt, och då tycker man ju alltid att tiden går fortare. I Israel har inte bara temperaturen legat på sedvanligt höga nivåer men även den politiska barometern har visat på högtryck med tempelplatsen i brännpunkten.

De flesta år är väl i olika grad jubileumsår såväl för enskilda människor som för nationer och religioner. Innevarande år utgör inget undantag. För protestantiska kristna är det ”reformationsåret”, alltså 500-årsjubileet av Luthers 95 teser, vilka ses som startskottet för reformationen. Flera läsare av detta nyhetsbrev kanske också tänker på 120-årsjubileet av den första sionistkongressen i Basel 1897 eller på att 50 år förflutit sedan sexdagarskriget 1967. Själv tänker jag emellertid lyfta fram ett 70-årsjubileum, vilket leder oss till år 1947.

 
Judarna samlas vid Västra Muren. Ovanför är tempelplatsen med Klippdomen,
som är muslimernas böneplats.

Mycket hände det året som fick avgörande konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världen. Det året började det Brittiska samväldet upplösas i och med att Indien blev självständigt, och sedan dröjde det inte så länge innan de stora kolonialmakterna föll som käglor. Britterna drog sig också tillbaka från Palestinamandatet, och den 29 november röstade FN igenom delningsplanen för området väster om Jordan i en judisk och en arabisk stat, med andra ord en tvåstatslösning. Grundad i detta FN-beslut bildades som bekant den judiska staten Israel ett halvår senare, och i skuggan av den fortsatta historien kan man bara önska att Mellanösterns övriga stater hade accepterat delningsplanen den gången.

Nu är det dock inte detta jubileum jag tänker på utan på något annat som skedde inom ett helt annat område som inte tilldrar sig lika stor uppmärksamhet som världspolitiken. Och då tänker jag inte heller på upptäckten av de första Döda Havsrullarna, som ju också ägde rum 1947 och som på många sätt kom att revolutionera bibelvetenskapen och även få stora konsekvenser för vår kunskap om judendomen under Nya testamentets tid. Detta fynd har genererat en litteratur som kan fylla hela bibliotek och får väl anses vara förra århundradets största arkeologiska upptäckt.

Men vad jag vill uppehålla mig vid i det här nyhetsbrevet är en händelse som är ganska lite känd men som utgör en av de allra viktigaste milstolparna på den väg där judar och kristna försökt börja på nytt efter en smärtsam vandring genom historien. Detta jubileum handlar om den mig veterligen första internationella konferensen någonsin mellan judiska och kristna ledare i syfte att lära av historien och dra upp riktlinjer för en ny väg som skulle kännetecknas av verklig kunskap och av förståelse och respekt för varandras olikheter.

Vi förflyttar oss då till den lilla staden Seelisberg i centrala Schweiz, där 65 judar och kristna från 19 länder möttes 30 juli till 5 augusti 1947. Tiden för konferensen är väsentlig för att vi ska förstå dess innehåll och betydelse. Den hölls alltså endast två år efter Andra världskrigets slut, alltså i skuggan av Förintelsen. En tredjedel av världens judar hade mördats i hjärtat av Europa, som i åtminstone tusen år hade präglats av kristen närvaro, och i de södra delarna av kontinenten planterades den kristna tron redan under det första århundradet. Som nation står Nazityskland oöverträffad i sitt judehat, men detta hat kunde i sin tur bygga på en kristen teologi och en kyrklig förkunnelse där judar och judendom hade spelat en central roll och då ofta tilldelats rollen som kyrkans motpol. När man skulle visa vad kristendom inte var, ställdes juden fram som det varnande typexemplet. Än gällde det lagiskhet, egenrättfärdighet och ögonrättfärdighet i motsats till en uppriktig och ödmjuk tro. Andra gånger kontrasterades förment judisk millimeterrättvisa och hämndgirighet mot kristen förlåtelse och barmhärtighet. Fariséerna i Nya testamentet blev typexempel på judendom, Judas och de som ropade korsfäst fick representera hela det judiska folket, och när pesten härjade och tiderna var svåra blev juden den självklara syndabocken. Listan kan göras hur lång som helst.

Detta jubileumsår får inte heller Luthers bidrag till antisemitismen förtigas. Jag vet att apologeter ofta försöker försvara honom, till exempel med att han inte var värre än andra eller att det bara handlade om den tidens retorik. Att döma av de texter som bevarats åt eftervärlden går Luther emellertid tveklöst längre i judehat än någon annan känd teolog sedan kyrkofadern Johannes Chrysostomos på 300-talet. Så ortodoxa kristna, katoliker och protestanter bär en grovt antijudisk barlast med sig in i nutiden, inte som en kollektiv skuld men som ett gemensamt ansvar att bearbeta och dra lärdomar av.

Det var precis detta Seelisbergkonferensen handlade om. Initiativtagarna var kristna som insåg det djupa sambandet mellan kristen teologi, antisemitismen och dess yttersta konsekvens – Förintelsen. Drivkraften var alltså en klarsynthet och självrannsakan som ledde till praktisk handling. Därför bjöds också judar in, vilket i och för sig var något nytt. En tvåtusenårig monolog måste övergå i en sann dialog – för att inte säga en rakt motsatt monolog – där kristna äntligen satte sig ned för att lyssna till det folk som varit måltavla och offer för kyrkans förakt. Som inbjudare stod den nygrundade organisationen International Council of Christians and Jews – en paraplyorganisation av många nationella organisationer som fortfarande består och vars svenska avdelning är Samarbetsrådet för judar och kristna.

Pojke vid Västra Muren

Pojke vid Västra muren trycker in en lapp med en bön mellan stenarna.

Som resultat av konferensen utfärdades en deklaration i tio punkter som handlar om hur kyrkorna och kristenheten ska kunna övervinna sitt antijudiska arv och bana väg för en ljusare framtid. Jag återger deklarationen i dess helhet, inklusive inledningen som uttrycker bakgrunden till och syftet med de tio punkterna:

Vi har nyligen bevittnat ett utbrott av antisemitism som har lett till förföljelse och utrotning av miljontals judar. Trots den katastrof som har drabbat både de förföljda och förföljarna, och som har blottlagt det judiska problemet i all dess akuta och alarmerande omfattning, har antisemitismen på intet sätt förlorat sin kraft utan hotar att sprida sig till andra områden och förgifta kristnas tänkande och dra en allt större skuld över mänskligheten med förödande konsekvenser.

De kristna kyrkorna har faktiskt alltid påpekat antisemitismens okristna karaktär liksom alla former av rashat, men detta har inte varit tillräckligt för att hindra spridningen av ett urskillningslöst rashat i olika former bland kristna mot judarna som folk.

Detta skulle ha varit omöjligt om alla kristna hade varit trogna mot vad Jesus Kristus lärde om Guds barmhärtighet och kärlek till vår nästa. Men en sådan trohet borde också innebära en klarsynthet och en vilja att undvika varje framställning av det kristna budskapet som skulle kunna ge stöd åt antisemitism i alla dess former. Vi måste tyvärr erkänna att denna vaksamhet och vilja ofta har saknats.

Vi vänder oss därför till kyrkorna för att uppmärksamma dem på detta alarmerande tillstånd. Det är vårt fasta hopp att de på fullt allvar kommer att visa sina medlemmar hur man förhindrar varje form av fiendskap mot judarna genom falska, ogrundade eller felaktiga framställningar av den kristna läran, och å andra sidan hur man befrämjar broderlig kärlek mot gamla förbundets svårt prövade folk.

Följande punkter förefaller mer än något annat kunna gagna detta goda syfte:

  • Låt oss inte glömma att samme levande Gud talar till oss alla i såväl Gamla som Nya testamentet.
  • Låt oss inte glömma att Jesus föddes av en judisk jungfru av Davids släkt och av Israels folk, och att hans eviga kärlek och förlåtelse omfattar såväl hans eget folk som hela världen.
  • Låt oss inte glömma att de första lärjungarna, apostlarna och de första martyrerna var judar.
  • Låt oss inte glömma att det som är grundläggande i kristendomen – kärleken till Gud och nästan, uttryckt redan i Gamla testamentet och bekräftat av Jesus – är förpliktande för både kristna och judar i alla mänskliga relationer utan undantag.
  • Nedsvärta inte biblisk eller efterbiblisk judendom i syfte att upphöja kristendomen.
  • Använd inte ordet “judar” i den exklusiva betydelsen Jesu fiender eller uttrycket “Jesu fiender” för att beteckna det judiska folket.
  • Framställ inte passionshistorien så att skulden för Jesu död faller på alla judar eller enbart på judar. Det var bara en grupp judar i Jerusalem som krävde att Jesus skulle dödas, och det kristna budskapet har alltid varit att det var hela mänsklighetens synd som då kom till uttryck och som förde Jesus till korset.
  • För inte vidare generation efter generation de förbannelser och utrop som en upphetsad folksamling uttryckte i orden “Må hans blod komma över oss och våra barn” (Matteus 27:25) utan att samtidigt säga att detta rop intet förmår gentemot den oändligt mycket mäktigare Jesus-bönen “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Lukas 23:34).
  • Betrakta inte det judiska folket såsom prövat av Gud, förbannat och utlämnat åt ett evigt lidande.
  • Tala inte om judarna som om de inte var de första i kyrkan.
Två kvinnor

Denna staty från 2015 av den judiske konstnären Joshua Koffman har fått namnet
Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”,
och vill uttrycka det som gör vår relation så speciell – att vi utgår från en och samma heliga skrift.
Tolkningen och tillämpningen av dessa texter kan förvisso skilja oss åt, men efter årtusenden av förakt har ett nytt kapitel börjat skrivas. För mera bakgrund till detta konstverk, se nyhetsbrevet från september 2015

Dessa uppmaningar talar för sig själva, men jag vill ändå ge en kort kommentar till några av dem. Den första punkten tar upp ett urgammalt problem i kristen teologi som kan spåras ända till andra århundradet – att kontrastera Gamla och Nya testamentet. Den nazistvänliga delen av kyrkan, Deutsche Christen, hade pläderat för att helt avlägsna Gamla testamentet från den kristna Bibeln. De förnekade också i långa stycken Nya testamentets judiskhet, vilket förklarar deklarationens betoning av Jesu, apostlarnas och de första kristnas judiskhet. Det som idag förhoppningsvis upplevs som självklart av de flesta kristna innebar en helomvändning i en värld där allt judiskt betraktades som ont och allt ont som judiskt. Detta synsätt genomsyrade det tyska samhället men hade också blivit en del av den europeiska kulturen långt utanför nazismens maktsfär.

Även de punkter som handlar om skulden för Jesu lidande och död tar upp en urgammal och särskilt viktig aspekt av den antijudiska teologin. Även denna hade den nazistiska antisemitiska propagandan flitigt utnyttjat. Som exempel kan nämnas att passionsspelen i Oberammergau blev ett användbart redskap i den antisemitiska propagandan, där judarna framställdes som fanatiska Kristusmördare. Hitler såg med förtjusning passionsspelen både år 1930 och 1934 och var personligen tillsammans med Joseph Goebbels och propagandaministeriet involverad i förberedelserna för uppsättningen år 1940, som på grund av kriget dock blev inställd. 

Det är värt att minnas att några av de viktigaste sanningarna som lade grunden till en ny relation mellan judar och kristna uttalades redan för 70 år sedan i en tid som var kraftigt präglad av öppen antisemitism. Vi märker till exempel att i inledningen till deklarationen används fortfarande den högst tvivelaktiga formuleringen ”det judiska problemet” – precis som om det inte först och sist handlade om den icke-judiska världens – och kyrkans – problem.

Märkligt nog förflöt många år utan att dessa viktiga punkter kom att följas upp och mera påtagligt påverka relationen mellan judar och kristna. Själv började jag studera teologi i Lund 1968. Jag kan inte minnas en enda föreläsning under studietiden som behandlade kristenhetens antijudiska problem eller som tog upp relationen judar-kristna på ett positivt sätt. Det hände heller aldrig att någon judisk föreläsare bjöds in. I bästa fall var det tystnad som rådde, men mera vanligt var att det gammaltestamentliga och judiska på olika sätt kontrasterades mot det nytestamentliga och kristna. Alltför ofta motiverades kristendomens nödvändighet med Gamla testamentets eller judendomens otillräcklighet och misslyckande. Sorgligt nog märker jag av samma kontrasttänkande i mycken teologisk litteratur, undervisning och förkunnelse än idag.

Seelisbergkonferensen innebar början till en viktig reformation – för att inte säga revolution – av den kristna synen på judendomen och det judiska folket. Mycket har skett sedan dess. För många kristna har judarna förvandlats från fiender eller främlingar till fränder, familj, ja, till våra syskon, för att inte säga tvillingar. Men denna reformation är långt ifrån färdig. Framför allt behöver den följas upp och omsättas i fortsatt kamp mot all antijudiskhet och antisemitism samt fördjupade studier och levande möten med levande judendom. Det vore ett värdigt firande av detta 70-årsjubileum, och i det syftet fortsätter Jubileumsfonden sitt arbete.

I vårt nyhetsbrev i december förra året berättade vi om styrelsens beslut ”att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk.” Resultatet blev att fonden delade ut två stipendier på vardera 15 000 kronor. Magdalena Dziaczkowska från Polen, som förbereder sig för en doktorsexamen vid Lunds universitet, har använt sitt stipendium för att avsluta sin masterexamen vid Hochschule für Jüdische Studien i Heidelberg. Hon studerar särskilt judiska reaktioner på Andra Vatikankonciliets deklaration om judisk-kristna relationer, Nostra Aetate. I sin rapport skriver hon att hon tack vare stipendiet kunde resa till New York för att avsluta sina forskningar i ett viktigt judiskt arkiv och delta i en intensivkurs i hebreiska. Dessutom kunde hon resa till en konferens som ordnades av Paideia i Berlin. Den andra stipendiaten, Kristina Selén, går masterprogrammet vid Uppsala universitet och skriver att hon kommer att använda sitt stipendium för att i Jerusalem under en månad i höst ”studera de senaste decenniernas bibelforskning om Jesus och Paulus, med fokus på deras judiska kontext, och träffa kristna och judiska forskare med olika infallsvinklar”. Båda uttrycker i sina rapporter sin stora tacksamhet för de möjligheter till fördjupning och inspiration som dessa stipendier har gett dem.

Nu utlyser vi också för nästa år ett eller flera stipendier på totalt 30 000 kronor. Även om årets stipendiater båda bedriver akademiska studier och forskning, kan stipendier beviljas även för andra program och projekt. Ansökningarna skickas till Jubileumsfondens styrelseordförande, Bengt Doyle, Tvistevägen 18, 162 70 Vällingby, bengtdoyle@hotmail.com. Ansökan ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks, totalt maximalt tre A4-sidor. Sista ansökningsdag är 31 december.

Jag vill också ge en tidig påminnelse om att Sonia Schlossman och jag leder en kunskapsresa till Rom 26 maj – 3 juni nästa år. För information och anmälningar kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu.

Nu får jag önska er en god fortsättning på sensommaren och allt gott inför hösten. Själv kommer jag att undervisa i Hong Kong i oktober och november, vilket jag gläder mig åt, och som en extra bonus förlänger det sommaren avsevärt.

Varma sensommarhälsningar

Er tillgivne

Göran

 

 


Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR!

Filstorlek 376 kB.


Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer
Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730-949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Bank: Nordea. Ibannummer: SE17 9500 0099 6042 1958 5454
BIC eller Swiftkod: NDEASESS

 

 

Rundbrev april 2017

Rundbrev april 2017

Några av Berith Lindgrens blomsterkort.

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

 

Stockholm den 13 april 2017

 

 

Kära vänner!

Egentligen skulle det här nyhetsbrevet handlat om något helt annat. Jag började skriva det i förra veckan medan jag fortfarande var kvar i Hong Kong efter att ha avslutat min andra kurs den här terminen, och då tänkte jag skriva om påsken, som firas av både judar och kristna den här veckan. I måndags kväll förkunnade fullmånen uttågets natt för det judiska folket världen över, medan kristna firar Stilla veckan som förberedelse inför påsken.

I fredags hände emellertid något som jag vill tillägna större delen av detta nyhetsbrev. Jag tänker då inte på terrorattacken här i Stockholm, hur omskakande och tragisk den än är och hur många reflektioner den än frammanar. Den omfattande nyhetsförmedlingen får dock räcka just nu.

Berith Lindgren

Berith Lindgren

Samtidigt som nyhetsflödet från terrorn i innerstaden bröt loss fick jag en personlig nyhet som var ledsam på ett helt annat sätt. Det var ett dödsbud som gällde en person som för de flesta av er förmodligen är helt okänd. Så varför skriva om henne i ett påskbrev? Det finns framför allt två skäl. Det första är att det handlar om Jubileumsfondens stiftare, som alltså varit med bland dem som tog initiativet till denna stiftelse. Därför bör hon nu avtackas för allt hon betytt för vårt arbete alltsedan det inledde sin verksamhet för arton år sedan. Ännu viktigare är dock vad hon betytt som ett föredöme och en förebild för mig och många, inte minst när det gäller att bygga broar mellan judar och kristna.

Berith Lindgrens ovanliga livsväg var lång och svår, men den ledde också upp på höjder av lycka där jag själv fick tillbringa mycket tid tillsammans med henne. Jag vågar säga att jag sällan mött en människa som utstrålade så mycket ljus, värme och livsglädje, och jag vill gärna försöka fånga något av dessa båda sidor av hennes märkliga livsöde.

Berith föddes den 30 augusti 1931 i Stockholm. Som ett oönskat barn fick hon tillbringa de första tjugo åren av sitt liv på olika barn- och ungdomshem. Långt innan vanvården på vissa av dessa hem började uppmärksammas av medierna under senare år, gav mig Berith ur sin egen erfarenhet skakande inblickar i den vanvård och grymhet som kunde prägla sådana hem. Som svar på frågan hur hon orkade igenom alla dessa svåra år, svarade hon ofta: Jesus och myrorna! Jesusgestalten var någon hon kunde identifiera sig med och se upp till – både den kärleksfulle och den lidande. Och myrorna beundrade hon för deras flit, styrka och enastående samarbetsförmåga. På något sätt kom båda – Jesus och myrorna – att prägla mera av hennes liv än hon säkert kunde ana de åren.

Det var först när denna förtryckta flicka fick chansen att visa vad hon dög till som en ny fas i hennes liv inleddes. Hon hamnade som hembiträde i ett gott hem där hon fick känna sig uppskattad och älskad, och kontakten med denna underbara familj kom att bestå genom alla år. Jag har sett hennes anteckningsböcker, där hon hela tiden omsorgsfullt skrev upp kokkonstens hemligheter. Vad mer var, hon hade såväl fliten som förmågan att omsätta sina kunskaper i praktiken. Det dröjde inte så många år förrän hon lagade mat på Stockholms finaste restauranger, och efter ytterligare några år hamnade hon i det kungliga köket på Stockholms slott. Där fick hon en alldeles särskilt nära relation till Prinsessan Sibylla, som brukade säga: ”Berith är det trognaste jag har.”

 Jag tror jag förstår varför. Först och främst var Berith den mest nitiska och samvetsgranna person vi kan tänka oss – en sann perfektionist. Men det avgörande var nog ändå ett annat drag hos henne. Jag har aldrig mött en människa som var så totalt befriad från att ha anseende till personen. När jag långt senare träffade henne, kunde jag förundras över hur hon som hade vistats i de finaste salongerna nog kände sig minst lika hemma bland de så kallade A-lagarna i Helsingborg, som hon behandlade med respekt, allvar och humor. Hon kunde ”läsa lagen” för dem med största allvar för att sedan uppmuntra dem och skoja friskt med dem. De älskade henne!

Det var nog så att Prinsessan Sibylla upplevde att Berith älskade henne för den hon var som människa och inte för hennes höga ställning. Deras arbetsrelation utvecklade sig till en mycket djup vänskap, och när Prinsessan Sibylla dog 1972 var det som om något dog också hos Berith. Hon berättade att hon inte ville laga mat mera och att det kändes som om livet mist sin mening. Men då kom hon att tänka på att Prinsessan Sibylla hade sagt till henne att hon hade talang att måla, och att hon borde utveckla den förmågan. I den svåra sorgen blev dessa ord avgörande för nästa fas i Beriths liv. Prinsessan Sibyllas ord blev nog ett sätt både att bearbeta sorgen och att hedra den hon sörjde så djupt. Fast kanske var det mest avgörande något som hände ungefär vid denna tid: hennes barndoms Jesus blev levande för henne på nytt.

En av Beriths blommande Davidsstjärnor.

Följderna var minst lika genomgripande som tjugo år tidigare. Nu började hon intensivt att måla. Hon blev framför allt ”blomstermålerskan” och känd för många genom sina blomsterkort som hon lät trycka och sälja. Men den handeln var så långt från normal affärsverksamhet som tänkas kan. För nu hade Berith fått en ny och för henne själv oförklarlig inriktning på sitt liv. Samtidigt som Jesus blev levande för henne, var det Jesu judiskhet som grep henne på ett sådant sätt att hon kände sig som ett med det judiska folket och Bibelns land Israel. Hon sa ofta att hon inte förstod varför det blev så, eftersom ingen någonsin hade talat med henne om judarna. Hon visste bara att hon ville göra något för dem. Efter att ha donerat flera motiv till olika goda ändamål, till exempel ”Kärlekens krans” till Reumatikerförbundet och ett flertal motiv till IM, kom hon alltmer att inrikta sig på olika projekt i Israel. Den berömda Davidsstjärnan hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem. Hon samlade också in stora summor till ett annat sjukhus i Jerusalem som tyvärr inte längre finns. Hon bekostade även en bypass-operation både till en rabbin och till en muslimsk fredsaktivist.

Denna Davidsstjärna hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem.

Denna Davidsstjärna hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem.

Outtröttligt reste hon runt till kurser och konferenser och sålde sina kort och planscher. Hon blev också ett känt inslag i Helsingborgs gatubild genom att samla flaskor och burkar som tillsammans med korten inbringade ansenliga summor. ”Berith är det trognaste jag har” – de orden ägde fortfarande sin tillämpning. Jag minns att när hon använde sina egna kort för att skicka födelsedagshälsningar eller något annat, betalade hon själv exakt samma pris som hon skulle ha fått om hon sålt dem. Allt skulle hon skänka bort och allt bokförde hon till sista kronan i sina vackra kassaböcker, som i sig är veritabla konstverk.

En liten detalj finns med i snart sagt alla hennes motiv: myran! Barndomens föredömliga lilla kryp kunde hon aldrig släppa. De fortsatte att imponera och inspirera henne.

En djup och äkta kärlek till det judiska folket och Israel var något som besjälade hennes konst och som präglade hennes liv. Hon utbrast så ofta i tacksam förundran: ”Tänk att jag skulle få denna rikedom i livet!” Livet ut bar hon ett smycke i guld som hon lät göra i Jerusalem – ett kors inneslutet i Davidsstjärnan. Hon kunde inte tänka på Jesus utan att också tänka på hans folk. Det var för henne alldeles självklart och samtidigt förundransvärt stort att hon fått sin tro genom judarna, och hon citerade så ofta Jesu ord enligt Johannes 4:22: ”Frälsningen kommer från judarna.” Därför var antisemitismen något avskyvärt och all antijudiskhet i kristendomens namn särskilt ofattbar och motbjudande.

Berith fick sluta sitt liv på tillredelsedagen för sabbaten. Hon talade ofta om den eviga sabbaten och det himmelska Jerusalem och undrade om hon skulle kunna göra något gott där. Denna hennes fråga säger så mycket om hennes största glädje i livet – att kunna göra något gott för andra och för den Gud hon trodde på och ville tjäna. Därför kunde hon inte tänka sig passivitet ens i den eviga sabbatsvilan.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på orden i Johannes 1:29 när jag tänker på Beriths hängivna kärlek: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek.” Frid över hennes ljusa minne!

Skulle någon av er som läser dessa rader vilja hedra Berith genom en gåva till den stiftelse hon var med och grundade, går det bra att använda Jubileumsfondens PlusGiro eller Bankgiro som återfinns under fliken “Om” och underfliken “Kontaktuppgifter” i navigeringen ovan. Om möjligt, ange ”Till Berith Lindgrens minne”.

Inledningsvis nämnde vi att judar och kristna firar påsk i samma vecka i år. Den judiska påsken pågår i sju dagar, fast egentligen skulle vi kunna säga att den pågår i sju veckor, för redan vid påskdagens utgång (i år alltså på tisdagskvällen) påbörjas vad som skulle kunna kallas ”nedräkningen mot pingsten”. Enligt 3 Mos 23:15-16 ska folket nämligen ”räkna femtio dagar” mellan påsk och pingst. Det innebär att församlingen i synagogans gudstjänst dag för dag kungör hur många dagar som återstår till pingsten. Anledningen är att det tog sju veckor för Israels folk att bege sig från Egypten till Sinai berg, där Bibelns första stora pingstunder ägde rum enligt 2 Mosebok 19-20. I den judiska traditionen kallas detta under för ”påskens fullbordan”, eftersom det är först med givandet av Toran – alltså Guds Ord – som folkets första befrielse kan anses fullbordad. Det är då Israels folk får ta emot ledstjärnan och livlinan för sin fortsatta vandring genom historien, och därför ges under dessa sju veckor en daglig påminnelse om pingstens avgörande betydelse.

Mera om detta finns att läsa i boken Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna. Pingsten är nog en ganska försummad högtid på kristet håll trots att den inte sällan kallas för ”kyrkans födelsedag”. För att fördjupa de bibliska perspektiven på denna stora högtid och på det djupa sambandet mellan påsk och pingst erbjuder vi nu boken som gåva under denna sjuveckorsperiod. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848, så kommer boken på posten. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Till sist vill jag önska er Pesach sameach, och en rikt välsignad påskhögtid!

 

Med varm hälsning

Göran

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (470 kB).

 

Vårblommor

 

 

 

Rundbrev december 2016

Hibiskus

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

Stockholm den 6 december 2016

 

 

Kära vänner!

Så var det åter december efter ett höstmörkt november. Men vintermörkret skingras av adventsljusstakar och ljusslingor och den där högtidsstämningen som kännetecknar årets sista månad när ett nytt år står för dörren. Då är det också dags för årets sista nyhetsbrev till er.

Att göra bokslut hör varje årsskifte till. Det är en ekonomisk nödvändighet och innebär även en hälsosam utvärdering av den verksamhet som bedrivits, och det är även viktigt att blicka framåt och planera för kommande år.

Nästa år är det arton år sedan Jubileumsfonden bildades och tretton år sedan jag själv anställdes för att på olika sätt arbeta för relationen mellan judar och kristna. Ekonomiskt hade vi inte mycket att börja med, men vad vi hade var långt mera värt än ett rejält startkapital. Vi hade en grupp vänner och understödjare som brann för fondens målsättning. Därför kunde arbetet utvecklas trots sin blygsamma början. I vårt bokslut noterar vi därför först och främst med tacksamhet er – gamla vänner och understödjare som förblivit trofasta genom åren, och nya som hela tiden anslutit sig till vårt bärarlag. Eftersom Jubileumsfondens verksamhet helt och hållet vilar på ert stöd, är det ni som är själva förutsättningen för att arbetet ska kunna fortsätta.

Men fler faktorer bör vägas in. Föga överraskande stiger åldern på oss alla. Det gäller både våra supportrar och dem vi når ut till. Men problemet gäller tillväxten. Hur når vi ut till de yngre? Vilka ska föra verket vidare? Vi vet att många föreningar och organisationer brottas med sådana frågor idag. Konkurrensen om uppmärksamhet är hårdare än någonsin. Det är lätt att drunkna i det strida informationsflödet. Bibelkunskapen är i avtagande och i samma takt minskar också intresset för de judisk-kristna relationerna, som ju djupast vilar på den gemensamma bibliska grunden.

Min undervisning i Hong Kong är ett försök att nå ut till nya områden och till framtida lärare, präster och teologer. Det djupa intresset för judisk tro och judiskt liv, som bland annat visar sig i ett ständigt stigande antal studenter, är egentligen underligt med tanke på att de flesta kommer från områden där inga judar finns. Men deras djupa bibelkunskap gör att de inser att relationen judar-kristna gäller den kristna trons rotsystem och fortsatta växt – för att anknyta till Paulus bild i Romarbrevet 11. Gång på gång hör jag kommentarer som ”Detta är så viktigt för att förstå sambandet mellan Gamla och Nya testamentet … Detta kan vi direkt använda i vår undervisning och förkunnelse … Detta behöver vi i vår kyrka.” Så jag fortsätter tills vidare min undervisning för studenter från stora delar av Sydostasien, nu närmast med en kurs i februari om försoningen i judisk och kristen tradition.

Men frågan kvarstår: Hur väcker vi intresset bland studenter och yngre här i Sverige? Tillväxten är ett grundproblem. Själv blir jag ju heller inte yngre. Jag vill visserligen fortsätta så länge jag får ha hälsa och krafter. Men visst behöver Jubileumsfonden planera även för den dag som förr eller senare kommer när jag träder tillbaka.

Styrelsen har länge samtalat om dessa väsentliga frågor. Ett svar vill jag nu gärna delge er. Jubileumsfonden är ju inget vinstdrivande företag. Den bildades utifrån en förhoppning om att få ge ett bidrag på ett eftersatt område inom svensk kristenhet. Vi har sått på en förhoppning om växt och skörd. Hur vi lyckats med de resurser vi begåvats med får andra utvärdera, men vi vill fortsätta så som vi börjat – med att så ut där möjligheter ges och gå in där dörrar öppnas.

Därför har styrelsen beslutat att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk. Syftet med stipendiet är att inspirera och uppmuntra dem som vill fördjupa sig själva och engagera sig för andra när det gäller sådant som ligger i linje med Jubileumsfondens syfte att ”verka för förbättrade judisk-kristna relationer” och att ”genom insamlingar och gåvor stödja initiativ som främjar judisk-kristna relationer”.

Våra resurser är begränsade. Därför sätter vi nu taket till 30 000 kronor som kan delas ut som ett stipendium eller delas upp upp i två eller tre. Ansökningarna skickas till Jubileumsfondens styrelseordförande, Bengt Doyle, Tvistevägen 18, 162 70 Vällingby, bengtdoyle@hotmail.com. Ansökan ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks, maximalt tre A4-sidor. Sista ansökningsdag är 31 januari. Jubileumsfonden förväntar sig senast den 15 juni 2017 en skriftlig redogörelse över hur stipendiet har använts.

Chanukkaljus på Sionstorget i Jerusalem.

Andra chanukkaljuset tänds i år på juldagen. Bild från Sionstorget i Jerusalem. Foto: Göran Larsson ©.

De tre vise männen.För en dryg vecka sedan annonserades ”årets julklapp” ut i våra medier. Det rör sig tydligen om en sorts glasögon med vilka man ska kunna titta på film tredimensionellt. Jag har ett bättre förslag, men det lär inte bli uppmärksammat på nyhetssidorna. I mitt förra nyhetsbrev berättade jag om en ny upplaga av min bok
Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna
.

Som titeln antyder, kan den hjälpa judar att se vilka kopplingar som finns mellan deras högtider och kyrkoåret, medan kristna kan få hjälp att finna de djupa rötterna till kyrkans högtider. För att ta det mest aktuella exemplet föreligger faktiskt ett samband mellan den kristna julen och åtminstone två judiska högtider – lövhyddohögtiden och chanukka, ”tempelinvigningsfesten”.

I år börjar den senare högtiden just på julafton med tändandet av det första av de åtta chanukkaljusen. Därför vill jag gärna citera några rader ur boken som visar på denna förbindelse mellan våra högtider:

Även denna högtid saknas i den kristna traditionen. Vi vet emellertid att Jesus enligt Johannes 10:22 deltog i firandet av den i templet. Däremot har julen ingenting historiskt att göra med chanukka förutom att båda högtiderna förmodligen har rötter i en midvinterfest som förekom i många kulturkretsar. Eftersom Mackabeerböckerna kom att bli en del av de kristnas ”Gamla testamente” och det först var under reformationen som de så kallade apokryferna togs bort som kanoniska böcker, blev mackabeernas kamp emellertid känd i den kristna världen. Inte minst den djupt gripande berättelsen i 2 Mackabeerboken 7 om modern som ser alla sina sju söner lida martyrdöden innan hon själv dör blev en förebild för många kristna i fornkyrkan under tider av förföljelser.

Judarnas kamp den gången bör också mana kristna till tacksamhet. Judendomens överlevnad utgör nämligen grunden för den kristna tron. Enligt Johannes 4:22 säger Jesus att ”frälsningen kommer från judarna”. De kristnas historia och framtid är för evigt sammanflätade med judarnas. Så blir den seger som tempelinvigningsfesten firar till sist något som skapar förutsättningen för den kristna julen… (sid. 135, 139)

Tid för Gud, ny upplaga.

Som jag nämnde i mitt förra nyhetsbrev erbjuder vi denna bok som en gåva fram till årets slut. Den som vill ge den vidare som ”årets julklapp” kan alltså beställa den och får givetvis gärna skicka in en frivillig gåva för att täcka tryck- och portokostnader och för att ge ett bidrag till Jubileumsfondens fortsatta arbete. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848, så kommer önskat antal exemplar av boken omgående. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Så har jag ännu ett boktips. Jesper Svartvik är välkänd för de flesta som läser dessa rader. Nu i december kommer han ut med ännu en bok. Den heter Förunderligt förtroende och behandlar ett i högsta grad centralt tema – nåden. Boken ges ut av Verbum och kostar 215 kronor. Den är så ny att det inte är lätt att hitta den ens på internet, men så här presenteras den på Duvan (www.duvan.se):

Att begrunda nåden är nödvändigt för att ta kristen tro på allvar. Professor Jesper Svartvik är aktuell med en bok om nåden. Som alltid delar han generöst med sig av kunskap, pedagogik och stilistik. Utmanande och uppbyggligt! Boken är framtagen inför ett präst- och diakonmöte i Göteborgs stift under våren 2017.

Själv skriver författaren om sin bok i förordet bland annat:

Förhoppningen är att den ska bidra till en fördjupad förståelse och förnyade samtal människor emellan, om något av de mest fundamentala, angelägna och hoppingivande – och nog även svårbegripliga – i våra liv: nåden. Att begrunda nåden är nödvändigt för att ta kristen tro på allvar. Nåden är även en angelägenhet i vår värld långt utanför de kyrkliga sammanhangen.

Som flera av er nog vet, kämpar Jesper under en längre tid med sviterna efter en näthinneavlossning som utgjort ett allvarligt hot mot hans syn. Han har den senaste tiden haft problem även med sitt högeröga, men det verkar som om det nu har stabiliserats. Därför är det en särskilt stor glädje att han mitt under denna kamp lyckats skriva en bok som talande nog handlar om nåden. Jag vågar nog säga att boken i sig är ett nådesbevis!

Än en gång får jag påminna er om resorna med Sonia Schlossman i maj nästa vår. Den första går till Florens och Venedig den 6-13 maj, och den andra till Sicilien den 13-20 maj. För program och anmälningar går det bra att kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu. Vi måste också meddela att sista anmälningsdag är redan den 10 januari, eftersom hotellrummen måste bokas redan då.

Till sist ett innerligt tack för ännu ett nådens år! Som jag skriver tidigare i detta brev: ni är oumbärliga för vårt fortsatta arbete! Tack för er vänskap och för att jag på detta enkla sätt får knacka på er dörr och nu också önska er en ljus, glad, god och välsignad högtid – God jul, Glad chanukka och ett riktigt Gott nytt år!

 

Med varm hälsning,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (258 kB).

 

 

Gamla hemsidan
Det finns mycket att se också på den gamla hemsidan. Använd knappen i menyn ovan för att komma dit.
Senaste
Prenumerera på rundbrevet!

Observera att du kommer att få ett e-postmeddelande där du måste bekräfta prenumerationen. Annars kommer den inte att gälla!
Du kan om du skulle vilja när som helst avbeställa prenumerationen via en länk i utskicken.

Besöksräknare
  • 155786Läsningar totalt:
  • 37Läsningar idag:
  • 134996Besökare totalt:
  • 28Besökare idag:
  • 0Besökare online: