Rundbrev

Rundbrev september 2018

Mahane Yehuda Market

Kommers inför helgen på Mahane Yehuda Market, Jerusalem. (Bild: Björn Tellow ©)

 

 

Stockholm den 7 september 2018

 

 

Kära vänner!

 

När jag nu slår mig ned för att skriva en liten hälsning till er inför hösten, har jag tänkt att jag inte ska skriva om två saker: den varma sommaren och det förestående valet. En anledning är att dessa båda ämnen är så aktuella och omskrivna, att jag inte riktigt kan komma på vad jag skulle kunna lägga till. Sommaren är förbi, och oavsett vad den har inneburit för oss, gör den nog det här året till ett oförglömligt märkesår. Det kommer kanske valet också att göra. För mig är detta det första valår på decennier som jag tillbringar i Sverige, men jag ska inte försöka formulera hur det känns efter alla år.

Likväl är det svårt att helt bortse från det, eftersom det nu endast ligger ett par dagar bort. Valdagen sammanfaller emellertid med en annan händelse: när valresultaten börjar räknas på valdagens kväll kungör nymånens skära att ett nytt bibliskt år gått in. Då firas alltså det judiska nyåret, rosh hashana, och enligt den judiska traditionen är det år 5779 som tar sin början.

Nymånens skära i gryningen.

Nymånens skära markerar ett nytt år på söndag kväll. (Bild: Göran Larsson ©)

Ett nytt år markerar en ny början, inte bara i kalendern utan också i raden av levnadsår. Det är en tid att såväl blicka tillbaka som framåt, vilket kan frammana många olika tankar och känslor – kanske ånger, sorg, ängslan och oro men också förtröstan, förväntan, glädje och hopp. Något av detta kännetecknar nog också en valdag, alla olikheter till trots. En lång valrörelse har lett fram till en ny början, som kan innebära en hel del förändringar för många i vårt land.

Men låt oss återvända till det judiska nyårsfirandet, som efter tio dagar kulminerar i jom kippur, försoningsdagen. Det djupa sambandet mellan nyåret och försoningsdagen kan kanske få lära oss något medan vi väntar på valdagen, dess resultat och konsekvenser.

Hela månaden före det judiska nyåret – månaden elul – är en botgöringsmånad, som alltså avslutar det gamla året och innebär en förberedelsetid inför det nya. Tillsammans med de tio dagarna fram till försoningsdagen blir det alltså en fyrtiodagarsperiod, som präglas av självrannsakan både när det gäller relationen till medmänniskan och relationen till Gud. Att båda dessa relationer ska finnas med är en djup biblisk tanke. Det utan tvekan mest kända exemplet i såväl judisk som kristen tradition är det dubbla kärleksbudet. Budet om kärleken till Gud i 5 Mos 6:4-9 är Bibelns mest lästa text inom judendomen, och budet om kärleken till nästan står att läsa nästan exakt i mitten av de fem Moseböckerna, i 3 Mos 19:18. Det är också dessa båda bud Jesus nämner när han får frågan om det viktigaste budet enligt Markus 12:28-34.

Inte minst i en valrörelse diskuteras förhållandet mellan religion och politik, samhälle och trossamfund, stat och kyrka. Kanske kan vi också tala om trons vertikala (lodräta) och horisontella dimensioner. De finns med i Jesu berömda svar på frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Markus 12:17). I linje med detta svar utvecklade Luther den så kallade tvåregementsläran om Guds båda sätt att styra världen genom ett världsligt respektive ett andligt regemente. Hur dessa båda aspekter ska tolkas och tillämpas i olika frågor förblir dock en omstridd och olöst fråga inom kristen teologi och olika samfund. Därför är det väl bäst att avstå från partipolitik i religionens namn.

Samtidigt är det viktigt både att försöka skilja och att hålla samman dessa båda dimensioner av tron. I firandet av nyåret och försoningsdagen kommer de till uttryck på ett mycket konkret sätt. På försoningsdagen står människan inför Gud, och textläsningar, böner och liturgier handlar om dom, synd, straff, förlåtelse, försoning, nåd och barmhärtighet. Även på de båda nyårsdagarna är det Gudsrelationen och domsmotivet som står i centrum.

Men när man rör sig från nyåret till försoningsdagen kan man märka att nästanrelationen är den dominerande. Mer än en gång har jag under dagarna före försoningsdagen fått brev och telefonsamtal från vänner och bekanta med bön om förlåtelse för något de har sagt och gjort under det gångna året som skulle kunna ha sårat mig. Ofta ser man också annonser i tidningarna, där företag och enskilda ber att folk ska kontakta dem ifall de upplever att de på något sätt blivit illa behandlade. Denna goda tradition visar att man är medveten om en viktig förutsättning för att bli förlåten av Gud på försoningsdagen: innan du kan be honom om förlåtelse måste du så långt det är möjligt försona dig med dina medmänniskor. I bönen Fader vår finner vi samma regel: “Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”, liksom i Jesu ord om relationen mellan offer och medmänsklighet: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva” (Matt 5:23-24).

Tid för Gud(För den intresserade finns det mera att läsa om de judiska högtiderna i min bok Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna, som kan beställas via vår hemsida)

Jag vill i detta sammanhang nämna ännu en bibeltext som väl inte är lika känd bland oss men vars tre korta uppmaningar utgör något av en kompass för människans livsvandring:

Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud. (Mika 6:8)

Tre ord står i centrum: Rätten, nåden och ödmjukheten. Att gradera dessa begrepp utifrån hur viktiga de är, bör vi avstå ifrån. Det räcker att de nämns tillsammans för att vi ska förstå att de hör ihop på ett sådant sätt att de inte kan skiljas åt utan att något nödvändigt går förlorat. Men när vi ska bedöma politiska program och regeringars kvalité, är det första ordet givetvis grundläggande. Lever vi i en rättsstat? Kan vi ha förtroende för lagstiftarna, domstolarna och tillämpningen av lagarna? Ett samhälle där laglöshet råder och de svaga kränks och förtrycks kan och bör inte bestå. Det som gäller samhället i stort handlar givetvis i lika hög grad om den enskilde medborgaren.

Det andra begreppet handlar om något annat. Vi förknippar nog oftast ordet nåd med något som kännetecknar Guds väsen. Givetvis är det så. Men här handlar det uppenbarligen om något som bör känneteckna människan. Lite förenklat kan vi säga att ordet ”rätt” handlar om lagar och regler, om det strukna måttet, om minimikravet, om det som lagar kan fastställa, medan ”nåd” handlar om generositet, det överflödande, rågade måttet, maximikravet som ingen lagstiftning kan reglera. Det handlar alltså inte bara om att gå den första milen utan också den andra, att inte bara betala skatt utan att villigt hjälpa och dela med sig till andra. Ja, ordagrant står det att Gud kräver ”kärlek till nåden” eller ”nådens kärlek” (ahavat chesed). Vilken statlig lag kan befalla sådant? Och likväl är det så omistligt för det liv vi lever.

Jesper Svartvik
Jesper Svartvik
(Bild: 
Boberger – Bengt Oberger ©) 

Det tredje uttrycket ska ordagrant översättas “… och vandrar ödmjukt med din Gud.”  Ödmjukhet är också något som befinner sig bortom lagstiftarnas domäner. Men är den fördenskull mindre viktig? Börjar vi fundera djupare över dessa ord, inser vi att ett samhälle först och sist bör vila på rätt och rättfärdighet, men att det blir hårt och kärlekslöst utan medborgare som besjälas av nåd och ödmjukhet. Skulle inte den politiska debatten må väl av att någon gång ge uttryck för den attityd som ligger i aposteln Paulus maning: ”Överträffa varandra i ömsesidig aktning” (Rom 12:10) och ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva”? (Fil 2:3)

Slutorden i Mika 6:8 utgår ifrån att ödmjukheten hör samman med en levande Gudsrelation. Inte heller den är något som lagstiftare ska reglera. Men om de inte alls förmår se Gudstro som en omistlig kraftkälla för många och en god kompass för ett bättre samhälle bortom partiprogrammen, domstolarnas lagar och myndigheternas tillämpning av dessa lagar, visar det på avsaknad av den ödmjukhet som många väljare efterlyser och saknar hos våra politiker.

För endast några dagar sedan utkom en bok, vars tre kapitel handlar om just de här tre begreppen ur Mika 6:8 – rätten, nåden och ödmjukheten – med kärleken till nåden i centrum. Den har fått den underfundiga titeln Konsten att bli vän med nåden (Verbum). Författaren är välkänd, inte minst bland er som läser detta nyhetsbrev: prästen och professorn Jesper Svartvik, som också är viceordförande i styrelsen för Jubileumsfonden för judisk-kristna relationer. Så här skriver han i förordet:

Konsten att bli vän med nåden – kanske tycker någon att den här boken har en egendomlig titel. Ofta tänker vi väl att nåd är något som vi får bara när vi inte förtjänar det. ”Att låta nåd gå före rätt”, heter det ju … Denna bok vill visa att det finns få saker som är så viktiga i detta liv som just konsten att bli vän med nåden.

Jesper Svartvik - Konsten att bli vän med nåden
Jesper Svartvik –
Konsten att bli vän med nåden.

Konsten att bli vän med nåden visar på försummade sätt att tala om nåd. Trots sitt ringa omfång på 119 sidor rymmer den en verklig skattkammare för var och en som vill lära känna något av den rikedom som ligger i ordet ”nåd” i allmänhet och uttrycket ”kärleken till nåden” i synnerhet.

Nu kan jag också glädja er som bor i Stockholmstrakten med att ni får möjlighet att lyssna till författaren söndagen den 16 september i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm. Först predikar han i högmässan kl. 11 och sedan presenterar han sin bok kl. 12.30.

Till sist har jag ett par kungörelser. På mångas begäran har Jubileumsfonden nu fått ett Swishkonto, som har numret 1230 872 424.

Jag vill också nämna att Sonia Schlossmans och min kunskapsresa nästa år äger rum 3-10 maj och går till ett nytt resmål med många anknytningspunkter till judar och kristna i historia och nutid: Neapel, Matera och Trani i södra Italien. Det blir också möjlighet att göra en utfärd till Pompeji eller Herculaneum. För närmare upplysningar och program, kontakta Ulla Terling, Månadsvägen 44, 17742 Järfälla; tel. +46 704978978; ulla.terling@gmail.com, och Sonia Schlossman, sonia@romajudaica.nu

Så vill jag önska våra judiska vänner allt gott inför det nya året – Shana tova!

Varma hälsningar med alla goda önskningar inför sensommaren och hösten,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

 

 

P.S.

Många av er har säkert hört talas om en ny lag (GDPR), som handlar om hantering av personuppgifter. Den innebär bland annat att ni har rätt att veta vad era personuppgifter ska användas till. Därför vill jag meddela att vi endast registrerar namn och e-postadress, och att den enbart används för att skicka ut detta nyhetsbrev och i något fall för att skicka ut något kortare meddelande.

Var och en har när som helst rätt att bli borttagen från listan. Det går bra att själv göra det via länken i något av de utskickade rundbreven eller genom att meddela mig på min e-postadress goran.larsson@judiskkristnarelationer.se

 Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (1,20 MB)  HÄR

 

Här finns våra  Kontaktuppgifter

Rundbrev juni 2018

Bougeanvilean blommar för fullt!

Stockholm den 22 juni 2018

 

 

Kära vänner!

 

Under årets ljusaste vecka skriver jag denna hälsning till er med en liten tillbakablick på tiden sedan förra nyhetsbrevet. Framför allt en stor händelse manar på uppmärksamhet. Det har väl inte undgått någon att staten Israel firat sin 70-årsdag i vår. Möjligen har några varit lite förvirrade över när exakt födelsedagen ägde rum – 19 april eller 14 maj – och jag har sett att festligheter ägt rum båda dessa dagar på olika håll i världen. I Israel firades självständighetsdagen, Jom Ha-atzmaut, i år den 19 april. Datumet växlar dock från år till år, eftersom Israel och den judiska världen högtidlighåller den dag då staten Israel proklamerades enligt den bibliska och judiska kalendern – den 5 Iyar – som enligt den internationella kalendern inföll den 14 maj. Men eftersom Bibelns månader följer månens faser, stämmer dessa båda kalendrar inte överens, och i år var det alltså närmare en månads skillnad mellan dem.

Mycket sades och skrevs om den 70-åriga staten under dessa dagar, och det finns verkligen mycket att säga om Israel både för dess närmast oöverstigliga utmaningar såväl utifrån som inifrån och för dess lika osannolika framgångar på en rad områden.

Först och främst har det lilla landet av Smålands storlek levt under ett konstant hot mot sin existens med krig, terror, antisemitism, antisionism och alla möjliga och omöjliga anti-rörelser från höger till vänster på den politiska skalan, såväl i närområdet som globalt. Såvitt jag vet är Israel den enda stat i världen vars rätt att existera fortfarande diskuteras och rentav ifrågasätts av internationella organ och olika organisationer, kyrkor och samfund efter 70 år. Men utmaningarna gäller också flyktingmottagning, invandring och integration av dimensioner som nog också saknar motstycke i något annat land. Här kan också nämnas landets brist på naturtillgångar. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Knesset i Jerusalem

Israels parlament, Knesset, fotograferat från Israels Museum, där Israels långa historia finns dokumenterad från allra äldsta tid.

Det gäller även framgångarna, som gjort att detta lilla land utan vidare kvalar in för en plats i främsta ledet bland världens nationer när det gäller till exempel forskning, vetenskap, teknik, trädplantering, jordbruk, utbildning, sjukvård, kultur, jämställdhet, demokrati och sammanhållning av ett samhälle som präglas av en närmast oöverskådlig politisk, kulturell och religiös mångfald.

En annan aspekt gör Israel unik i världssamfundet: det är den enda judiska staten. Detta faktum gör den både särskilt utsatt och oumbärlig. Vi skulle exempelvis kunna säga att om Israel nu hade firat sin 80-årsdag, hade sex miljoner offer för Förintelsen haft den tillflyktsort som de den gången saknade. Inte desto mindre bör kopplingen mellan Förintelsen och staten Israel inte överdrivas, som om det bara skulle vara antisemitismen och dess fruktansvärda följder under Andra världskriget som förklarar staten Israels tillkomst och legitimerar dess existens. Låt mig därför kort vidga perspektivet något både bakåt och framåt.

70 år är ingen lång tid i världshistorien, och många är de som hoppats och trott att staten Israel skulle bli kortlivad. Denna unga stat har dock en längre historia än de flesta länder på jorden – åter ett unikum att minnas. I Bibeln dyker ”landet” upp redan efter elva kapitel och förblir sedan Bibelns geografiska centrum rakt igenom. Långt före den moderna sionismens framväxt under andra hälften av 1800-talet hade Israels land varit böneriktningen och den andliga mittpunkten för världens judar var de än befann sig på jorden.

Daniel var förmodligen inte den förste som på det sättet trotsigt vägrade glömma varifrån han kom och var han hörde hemma, när han tre gånger om dagen bad vänd mot Jerusalem. Psaltaren 137 är ännu ett av Bibelns otaliga exempel på detta oupplösliga band mellan folket och landet. Tillsammans med sabbaten, högtiderna och omskärelsen är det land som första gången utlovades till Abraham, Isak och Jakob/Israel en av de främsta förklaringarna till att det judiska folket mot alla odds hållit samman, överlevt och återvänt till sina förfäders land.

Jerusalem med gamla staden i förgrunden.

Bibelns grundspråk hebreiska är för övrigt ett av Israels officiella språk, som återuppväcktes på grund av den kraftiga judiska invandringen till landet redan i slutet av 1800-talet. Skriften, landet, språket och folket förlorade aldrig helt kontakten under seklernas gång, vilket är långt ifrån självklart vid en jämförelse med antikens stora kulturer och mäktiga riken, som visserligen lämnat outplånliga spår efter sig men som också förpassats till historien. Detta är i själva verket ett av de stora undren i mänsklighetens historia med tanke på folkets och landets litenhet och det faktum att de flesta under större delen av sin historia rent fysiskt levat utanför sitt land. Men andligen och mentalt har de ändå hela tiden befunnit sig där.

Cykellopp i Israel

I Rom fick vi den 27 maj bevittna ett firande av staten Israel i form av ett cykellopp som startade i Jerusalem den 4 maj och som sedan fortsatte till Haifa, Tel Aviv, Beer Sheva och Eilat. Därefter togs det åter upp på Sicilien och gick vidare upp genom Italien för att slutligen nå sitt mål i den stad till vilken alla vägar sägs bära – Rom. (Foto: Marianne Lundborg).

Låt oss också vidga perspektivet på staten Israel i modern tid. Tragiskt nog kunde den alltså inte rädda Förintelsens offer. En annan räddningsaktion lyckades emellertid på ett sätt som fått ny aktualitet under de senaste åren. Den gäller visserligen inte sex miljoner men ändå ett ansenligt antal människor. Jag tänker på judarna i Mellanöstern – en ofta förbisedd grupp bland många som ensidigt ser Israel som resultatet av Förintelsen. Själv minns jag hur förvånad jag blev när jag första gången kom till Israel 1972 och märkte i hur hög grad landet präglades av Mellanösterns kultur. Snart fick jag veta att en majoritet av Israels judiska befolkning har sitt ursprung utanför Europa och då framför allt i de arabiska grannländerna och Nordafrika. Det beror till största delen på den stora invandring som blev resultatet av att de arabiska grannländerna fördrev sin judiska befolkning under åren efter Israels bildande. Denna stora judiska flyktingvåg på omkring 850 000 är dock relativt lite känd och uppmärksammad, vilket väl huvudsakligen beror på att de flesta av dessa flyktingar togs emot och integrerades i Israel.

Jag vill gärna påminna om detta händelseförlopp i samband med Israels 70-årsfirande inte bara därför att det är så okänt och förbisett, utan också därför att det handlar om en enorm humanitär insats av den unga staten Israel, ja, om en räddningsaktion som handlar om liv och död. Det ser vi tydligare än någonsin idag i ett Mellanöstern präglat av blodigt våld, där flera olika minoriteter kämpar för sin överlevnad – kristna, kurder, jezider, mandéer och andra. Vi kan väl bara ana hur de judiska minoriteterna skulle ha haft det om de fortfarande hade varit kvar i de länder som de med eller mot sin vilja en gång tvingades lämna. Själv tänker jag i skrivande stund alldeles särskilt på de jemenitiska judarna. När jag var student i Jerusalem 1972 lärde jag särskilt känna denna grupp med dess urgamla, rika traditioner. Många vänskapsband knöts som hållit genom åren. Idag är Jemen ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder.

Israel är alltså en stat med djupa rötter i landets mylla. I samband med 70-årsdagen önskar vi landet och dess medborgare fortsatt växt och utveckling. Jag vill gärna sammanfatta våra välgångsönskningar i det bibelställe som brukar läsas i samband med den numera världsberömda trädplanteringen som förvandlat steril öken till bördig mark:

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel.
De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem,
plantera vingårdar och själva dricka vinet,
anlägga trädgårdar och äta deras frukt.
Jag skall plantera dem i deras egen mark,
och de skall aldrig mera ryckas upp
ur den mark som jag har gett dem,
säger Herren, din Gud.
(Amos 9:14-15)

FlyktingarNu till ett annat ämne. När detta skrivs talar de på nyheterna om det stora antalet flyktingar i världen. Jag hörde just en siffra på över 70 miljoner. De flesta är flyktingar i sitt eget land, och då rör det sig om de fattigaste länderna i världen. Tidigare idag fick jag ett mejl från en av mina tidigare studenter från Myanmar (Burma), Seng Ja Layang, som jag skrivit om i ett tidigare nyhetsbrev (juni 2016). Hon undervisar nu i Bibelvetenskap på Kachin Theological College and Seminary i nordvästra delen av landet. I sitt brev berättar hon om svåra förföljelser mot de kristna, som utgör nästan 100% av befolkningen i hennes delstat, Kachin. Hem, skolor och kyrkor förstörs av den statliga militären, och bara i år har över 10 000 människor fördrivits från sina hem. Gammal kvinna blir buren.Massfördrivningen av den muslimska befolkningsgruppen rohingya har uppmärksammats världen över, men det som nu händer en kristen grupp i en annan del av landet är hittills i stort sett okänt.

Seng Ja ber mig därför att på detta sätt dela med mig av vad hon berättar. Hon känner en alldeles särskild samhörighet med Sverige och har till och med sagt att de kristna i Kachinstaten ser sig som andliga barn till svenskarna, eftersom det var en svensk pastor, Ola Hansson från Åhus i Skåne, som för över hundra år sedan förmedlade den kristna tron till Kachinfolket och dessutom gav dem ett skriftspråk och Bibeln på detta språk (se mitt nyhetsbrev från december 2014). Denna korta glimt får räcka för denna gång. Men kanske kan den just nu göra oss uppmärksamma på dessa djupt olycksdrabbade medmänniskor och vidga kretsen av dem som bär dem i tanke och förbön. Själv kommer jag att försöka följa deras situation och förmedla inblickar som jag fortsatt får del av genom mina studenter och kollegor.

Till sist vill jag tacka för alla gåvor! Jag vill också nämna att jag när jag återvänder till Hong Kong i höst kommer att överlämna den modell av Jerusalem som jag skrev om i mitt förra nyhetsbrev. Ett särskilt tack till er som hjälpt oss med kostnaden för denna gåva.

Nu önskar jag er allt gott inför den sommar som fortfarande ligger där framför oss som en underbart rik gåva att ta emot.

Med de varmaste hälsningar

 

Er tillgivne

Göran

 

 

 

 

 

P.S.

Många av er har säkert hört talas om en ny lag (GDPR), som handlar om hantering av personuppgifter. Den innebär bland annat att ni har rätt att veta vad era personuppgifter ska användas till. Därför vill jag meddela att vi endast registrerar namn och e-postadress, och att den enbart används för att skicka ut detta nyhetsbrev och i något fall för att skicka ut något kortare meddelande.

Var och en har när som helst rätt att bli borttagen från listan. Det går bra att själv göra det via länken i något av de utskickade rundbreven eller genom att meddela mig på min e-postadress goran.larsson@judiskkristnarelationer.se

 Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (1,55 MB)  HÄR

 

Här finns våra  Kontaktuppgifter

Rundbrev mars 2018

Mars är azaleornas månad i Hong Kong. Bild: Göran Larsson ©.

 

Stockholm den 24 mars 2018

 

 

Kära vänner!

 

Detta nyhetsbrev skriver jag alldeles efter vårdagjämningen, när dag och natt är lika långa. Så på norra halvklotet kan det nu bara bli allt ljusare, och ju längre norrut vi bor på jorden, desto snabbare återvänder ljuset efter en lång, kall och mörk vinter. Visst är det en underbar årstid!

Själv har jag just återvänt från Hong Kong och kommer att fira påsk här i Sverige. Som så ofta sammanfaller den judiska och kristna påsken i år. På långfredagens kväll kommer fullmånen att förkunna befrielsens natt för det judiska folket, och sedan pågår ”det osyrade brödets högtid”, chag hamatsot, i sju dagar i enlighet med 2 Mos 12:14-20. I år är det inte mindre än 46 år sedan jag för första gången som ung student i Jerusalem fick delta i denna måltid med en historia som sträcker sig över årtusenden. Det är verkligen ett svindlande perspektiv.

Likväl är det inte främst den långa historien som gör denna måltid så säregen. Det finns säkert många urgamla traditioner i skilda kulturer, men jag vågar ändå påstå att påskmåltiden saknar motstycke i världshistorien. Det beror på att ingen annan måltid har fått så stora efterverkningar som just denna, vilket i sin tur beror på den händelse som utgör dess grund – uttåget ur Egypten. Visst kan man undra varför befrielsen av ett föraktat litet slavfolk för årtusenden sedan över huvud taget kan ha någon större betydelse. Men få kan förneka att det är just denna till synes obetydliga händelse som ligger till grund för hela den bibliska uppenbarelsen och allt som blivit följden av den. Om vi skulle avlägsna allt det som direkt och indirekt handlar om uttåget ur Egypten och dess konsekvenser, skulle inte mycket bli kvar av Böckernas bok.

Det är därför ingen tillfällighet att det första som står på förbundets tavlor som något av ett Guds ”visitkort” är detta: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret” (2 Mos 20:2). Kort sagt, utan påsken ingen Bibel! Vi skulle också kunna fortsätta: utan påsken inget judiskt folk och ingen judendom. Därför kallas påskens befrielse i judisk tradition ibland för Israels folks första stora ”rotupplevelse”. Den första påskens under kommer att fortsätta att leva och så småningom växa till ett träd med mycket djupa rötter som också förgrenar sig över hela jorden.

I detta träd finns också den världsvida kristenheten med, för även den kristna tron är djupt rotad i den första påskens under, och den kristna påsken är oupplösligen förbunden med den judiska. Därför skulle även kristna kunna kalla befrielsen ur Egypten för en ”rotupplevelse”, trots att de inte var med på samma sätt som Israel och det judiska folket. På sätt och vis använder aposteln Paulus den bilden i Romarbrevet 11, när han kallar de hednakristna för grenar som ympats in på det ädla olivträdet och som därigenom fått del av näringen från roten.

När vi kristna tänker på påsken, är det naturligtvis Jesu sista påsk i Jerusalem som står i centrum. Men kanske firade han påsk där under större delen av sitt liv. I varje fall följde Josef och Maria budet att bege sig på pilgrimsfärd till Jerusalem under påsken: ”Hans föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden”, står det i Luk 2:41. Så påskfirandet i Jerusalem präglade säkert Jesu liv från tidiga barnaår till den påsk som blev hans sista och som kom att förändra världen. Hans sista måltid är en påskmåltid, och ur den växer den kristna nattvarden fram. Kort sagt: utan påskens stora befrielse inget Nya testamente, ingen kyrka och ingen kristendom. Åter ett svindlande perspektiv med tanke på den till synes ringa början.

Hur mycket av sådana här reflexioner jag gjorde den där första judiska påsken 1972 minns jag inte. Men jag vet att den blev en av mitt livs stora ”rotupplevelser”, eftersom så mycket kom att växa fram ur detta mitt första möte med levande judendom och därmed också med Bibeln på ett nytt och levande sätt. Närhelst jag vill kan jag hämta fram den påskmåltiden ur minnenas skattkammare. Jag minns bönerna och sångerna, smakerna och dofterna av det osyrade brödet, de bittra örterna och det söta, röda fruktmoset som en gång var tegel och murbruk. Jag minns barnens allvar och glädje när de dramatiserade den första påskens under. Eftersom min värdfamilj kom från Jemen, där kulturen in i våra dagar förblivit ganska oförändrad under seklernas lopp, låg vi enligt en urgammal tradition till bords på mjuka kuddar för att också rent fysiskt känna befrielsen och påminnas om att slavarna inte hade rätt att ligga till bords utan alltid måste vara beredda att passa upp sina jordiska herrar.

Men eftersom slaveriet inte bara handlar om en rent yttre befrielse, firas denna åminnelsens måltid inte bara till minne av ett under en gång i historien. Förtrycket finns kvar i olika skepnader ”i varje generation”, som det står i ritualet för måltiden, Påskhaggadan. Därför är det förflutna i allra högsta grad närvarande i denna måltid. Ett viktigt avsnitt inleds med orden: ”Varje människa i varje släktled skall se sig som om hon själv dragit ut ur Egypten som det står skrivet: Den dagen skall du säga till ditt barn: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för migjag drog ut ur Egypten’ (2 Mos 13:8).”

När jag gick hem under fullmånen i den klara påsknatten, upplevde jag som så många gånger sedan dess inte bara ”historiens vingslag” utan också en närvaro som fyller mig med en outsäglig tacksamhet mot befrielsens Gud som uppenbarade sig för sitt folk Israel, och för vad han alltsedan dess gett till oss och till världen genom dem. Det är därför vi än en gång med glädje och tacksamhet kan fira påsk.

För judar och kristna världen över är Jerusalem påskens stad framför andra. Ja, den utgör utan jämförelse Bibelns geografiska centrum. Jerusalemprofeten Hesekiel ser den också som världens centrum och använder till och med uttrycket ”världens navel” (Hes 5:5; 38:12). Ingen annan plats nämns så ofta i Bibeln, och frågan är om någon annan stad är så känd i världen som just Jerusalem, i varje fall i ett längre historiskt perspektiv. Men om än staden är känd, är den just som Bibelns stad också okänd för många. Jag har haft studenter som berättat att människor i deras hemländer inte trodde dem när de berättade att de skulle resa till Jerusalem, eftersom staden för dem endast förknippades med något himmelskt.

Jerusalem

På Heinrich Büntings gamla världskarta från 1581, som visas utanför Jerusalems stadshus, är staden placerad i mitten, omgiven av de då kända tre världsdelarna Europa, Asien och Afrika. Den nyupptäckta världen skymtar längst ned till vänster, medan såväl England som Sverige hamnat lite utanför. Bild: Göran Larsson ©.

 

Men Jerusalem är inte bara en symbol. Guds uppenbarelse har ägt rum bland vanliga människor på verkliga platser här på jorden. Bibelns budskap är ju ingen abstrakt filosofi eller etik. Därför är även Bibelns land, folk och historia del av dess budskap om en evig Gud som gått in i tiden, och om en allsmäktig Gud som tagit sig an de allra minsta och slutit förbund med människor av kött och blod.

 

Jerusalem idag

Jerusalem idag. Bild: Göran Larsson ©.

En som ägnat mera tid än de flesta här i Sverige åt Bibelns land i allmänhet och åt Bibelns huvudstad Jerusalem i synnerhet är Ingemar Eklöv på Hållandsgården i Jämtland. Hans modeller av Jerusalem på Jesu tid är resultatet av grundliga geografiska, historiska och arkeologiska studier kombinerade med en stor konstnärlig förmåga att visualisera staden sådan den såg ut under de sista årtiondena innan romarna förstörde den år 70. Själv har jag sett hans modell i Anderstorps kyrka, där jag utifrån modellen haft ”påskvandring” i det Jerusalem som vi faktiskt vet ganska mycket om genom de historiska källor vi har och genom de arkeologiska fynd som ständigt görs. Värdet av en sådan modell för kyrkor och församlingar är stor.

Jerusalem på Jesu tid.

Modell av Jerusalem på Jesu tid förevisad av Ingemar Eklövs son Mikael.

När jag besökte Hållandsgården för ett par år sedan fick jag se inte bara den stora modell som finns där utan också en mindre variant som ligger åtskilligt lägre i pris och som är lättare att placera och flytta. Det ringa formatet har inte inkräktat på detaljrikedomen och den minutiösa noggrannheten. Därför fick jag tanken att denna mindre modell skulle passa alldeles utmärkt på det teologiska seminarium i Hong Kong där jag undervisar och föreslog därför styrelsen att vår fond skulle skänka en modell dit. Den är utan tvekan ett viktigt pedagogiskt hjälpmedel och även något som kan användas i vissa gudstjänster i seminariets kapell. Modellen är nu beställd, och jag hoppas kunna presentera den i höst. Priset är 15000 kronor plus frakt, vilket är mycket prisvärt med tanke på det rigorösa hantverk som är förutsättningen för varje modell. Vi hoppas att modellen genom våra studenter från många länder i hela Sydostasien indirekt ska berika även andra seminarier och kyrkor och kanske i förlängningen även kunna skickas till fler platser i området där behovet av teologisk utbildning är stort och där möjligheterna att besöka Bibelns land och stad är begränsade.

Om någon skulle vilja ge ett särskilt bidrag till denna gåva, är vi mycket tacksamma. Kostnaden för modellen är inte så stor men ändå kännbar för en fond som är helt beroende av frivilliga gåvor. Märk om möjligt er gåva med ”Modellen” så går den direkt till detta ändamål.

Vi vill också påminna om fondens böcker. Två av dem har en särskild anknytning till påsken: Uppbrottet: Andra Moseboken i judisk och kristen tradition (160 kr + porto) och Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna (120 kr + porto). Även den senaste boken – Judarna, Ers Majestät! – säljer vi för 120 kr + porto, men vid beställning av minst fem exemplar blir priset endast 100 kronor per bok plus porto. Det går bra att maila, skriva eller ringa till vår bokdistributör, som även är styrelsens ordförande, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 112 46 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730-383848.

Till sist vill jag önska er Pesach sameach, och en rikt välsignad påskhögtid!

Med de varmaste hälsningar

Er tillgivne  Göran

 

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (1,62 MB) HÄR!

Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer

Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730-949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Bank: Nordea. Ibannummer: SE17 9500 0099 6042 1958 5454
BIC eller Swiftkod: NDEASESS

Rundbrev december 2017

Julblommor i Hong Kong.

 

Bilderna är klickbara för att kunna ses i större format.

Stockholm den 16 december 2017

 

Kära vänner!

I förra veckan lämnade jag vad som mest liknade svensk högsommar när den är som bäst för att landa i svensk midvinter när den är som mörkast. Några jämförelser mellan Hong Kong och Stockholm till den enes eller andres fördel behövs dock inte. Det är själva olikheten som gör livet så rikt och meningsfullt, i varje fall så länge vi tillhör den priviligierade del av världen som befinner sig på avstånd från de krig och katastrofer som plågar så ofattbart många människor runt vår jord. Adventsljusstake.

Här i Sverige skingrar adventsljusstakarna och ljusslingorna det djupa decembermörkret, och i dessa dagar sprider dessutom Lucia med sitt följe ljus och glädje till många. Allt detta ger oss en påminnelse om att det verkligen finns mycket ljus i världen, men att vi behöver långt fler ljusbärare både nära och fjärran. I den skaran finns det sannerligen plats för var och en av oss.

Antisemitismen är en sådan aspekt av ondskans mörker som är ständigt aktuell, inte minst för en stiftelse som arbetar för förståelse mellan judar och kristna. Under lång tid har vi bevittnat hur denna urgamla farsot utbrett sig även i Sverige, och under den senaste tiden har de verbala attackerna mot judar blivit alltmer hätska och övergått i våldsamma handlingar och attentat. Så har enbart under den senaste veckan exempelvis talkörer skanderat att judar ska massakreras och skjutas, synagogan i Göteborg och ett judiskt kapell i Malmö har utsatts för försök till mordbrand och där har även bombhot riktats mot judiska församlingen. Listan kan göras lång, och den växer hela tiden.

Reaktionerna har varierat från sorg och rädsla till indignation och vrede. Men en kommentar har ständigt återkommit från flera olika håll – ”vi är inte förvånade”. Det som nu sker har länge stått skrivet på väggen. Vi har länge hört om hur svenska judar och judiska institutioner utsätts för trakasserier och angrepp, och vetenskapligt grundade rapporter från Sverige och andra europeiska länder har gått i samma riktning – antisemitismen befinner sig i alarmerande tillväxt. Vittnesbörden har dock alltför ofta förtigits och bortförklarats, och ursäkterna har varit många. Att skylla på Israel och Mellanösternkonflikten är den i särklass vanligaste, och det verkar ibland som om många svävar på målet därför att de tror att kampen mot antisemitismen samtidigt skulle innebära ett ställningstagande för Israel i konflikten mellan israeler och palestinier. Och då kan de till och med försvara det omvända – att låta Israelkritiken få utgöra en legitim förevändning för judehat och ren antisemitism.

När jag skriver detta har jag dock även sett välbehövliga markeringar och uttalanden från statsministern och andra ledande politiker samt från ärkebiskopen och andra kyrkliga ledare. Allt sådant är givetvis välkommet och gott. Det har emellertid skett förr, och sedan har det åter blivit tyst. Men nu behöver vi se en sorts motsvarighet till MeToo-rörelsen när det gäller antisemitismen. De skarpa reaktioner vi upplever just nu får bara inte bli en episod.

Det kanske vanligaste mottot efter Förintelsen har varit ”Aldrig igen!” och länge trodde vi väl att vi skulle slippa se nazister marschera på våra gator eller bevittna en antisemitism som ger kusliga påminnelser om 30-talets Tyskland. ”Aldrig igen!” – det är dags att leva upp till den föresatsen här och nu, och den får inte avmattas. Ord, paroller och goda föresatser får inte ersätta konkret handling. Nu är det nog!

Förutsättningen är ett outtröttligt arbete på många olika nivåer. På det utrymme som här står till mitt förfogande ska jag begränsa mig till det som är Jubileumsfondens särskilda uppgift. Jag vill då mana till en välbehövlig teologisk självrannsakan bland kyrkor och samfund i sin syn på judar och judendom. Där en invand ersättningsteologi fortsätter prägla tanke och förkunnelse är ingen större förändring att vänta annat än på ytan.

Judarna, Ers Majestät!För den som vill veta lite mera om vad ersättningsteologi innebär eller vad vi kristna behöver lära oss om judendomen, har jag nu ett litet lästips. Det må uppfattas som förmätet att jag då hänvisar till en bok som jag själv skrivit. Men jag kan försäkra er att jag inte sitter på några höga hästar när jag gör den hänvisningen, för i långa stycken handlar boken om min egen okunnighet och om vad jag själv behövde lära mig, när jag för första gången mötte judar av kött och blod och levande judendom för snart 46 år sedan. Så boken har jag skrivit som ett personligt vittnesbörd med tanke på dem som kanske skulle behöva göra samma upptäckter som jag själv fick göra under mina år som kristen i en judisk värld.

Det är ingen stor bok. När den kom ut för första gången för 30 år sedan var den bara ett litet häfte. Nu har jag reviderat och utvidgat det jag då skrev till en bok på drygt 120 sidor. Men titeln är densamma – Judarna, Ers Majestät! – och huvudinnehållet likaså. Så här presenterar jag bokens innehåll och syfte i förordet:

Läsaren bör vara medveten om att jag skriver personligt och skriver som kristen med andra kristna som främsta målgrupp, vilka kanske har en liknande bakgrund som jag själv hade när jag för första gången fick möta den judiska världen. När jag emellanåt använder uttrycket ”vi kristna”, innebär det givetvis inte att jag utesluter andra läsare, utan bara att jag påminner om det perspektiv som ligger till grund för det jag framför.

Min önskan är att boken på så vis inte bara ska hjälpa kristna att förstå judendomen bättre, utan också att judiska läsare ska få inblickar i kristen teologi, i synnerhet dess ursprung och utveckling i relation till det judiska folket. Kort sagt, huvudsyftet med boken är att klargöra var skiljetecknen och bindestrecken mellan judendom och kristendom går, så att vi placerar ut dem på rätt ställe.

Judisk-kristna relationer innebär inte att försöka finna en sorts minsta gemensamma nämnare. Att upptäcka, respektera och rentav uppskatta olikheterna och gränserna är lika viktigt som att kunna glädja sig över likheterna och allt vi har gemensamt. Boken vill belysa båda dessa sidor av relationen mellan judar och kristna för att den ska kunna byggas på hållbar grund och växa i god jord.

Boken hinner tyvärr inte komma ut före jul, men vi räknar med att den ska publiceras i mitten av januari. Liksom flera tidigare böcker utges den av Arcus förlag i Lund och blir nummer fem i serien Skrifter om judisk och kristen tro och tradition. Jag kommer att presentera boken på en sammankomst som ordnas av Samarbetsrådet för judar och kristna den 28 januari kl. 15 på Sensus, Torkel Knutssons gata 39 (T-bana Maria-torget), Stockholm.

Det går bra att beställa boken redan nu. Vi erbjuder den för 120 kronor plus porto, och vid beställning av minst fem exemplar blir priset 100 kronor per bok plus porto. Det går bra att maila, skriva eller ringa till vår bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 112 46 Stockholm, larspa@bredband.net,
tel. 073-038 38 48, så kommer önskat antal exemplar av boken så snart som möjligt. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Jag vill också meddela att Lars-Åke Spånberger valts till ordförande för Jubileumsfondens styrelse efter Bengt Doyle. Vi framför vårt varma tack till Bengt för allt arbete han ägnat åt vår verksamhet och är glada att han vill fortsätta som ledamot av styrelsen. Vi vill också hälsa en ny styrelsemedlem välkommen, Per-Henrik Petersson från Linköping. Han är ekonom och kommer säkert att berika styrelsen, inte minst genom denna yrkeserfarenhet.

I vårt nyhetsbrev för ett år sedan berättade vi om fondens beslut ”att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk.” Som vi meddelade i nyhetsbrevet i juni, utlyser vi också för nästa år ett eller flera stipendier på totalt 30 000 kronor. Ansökningarna skickas till professor Jesper Svartvik, jesper.svartvik@ctr.lu.se. De ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks. Totalt får hela ansökan omfatta maximalt tre A4-sidor. Ansökningstiden är utsträckt till den 15 januari 2018.

Den 29 och 30 januari ordnas åter ett Bibel- och predikoforum på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Temat är ”Att predika i fastan” och presenteras så här av direktorn, teol. dr Leif Nordenstorm: Vilken är fastans funktion, budskap och spiritualitet? Vilken roll har lidandet: vårt lidande och Kristi lidande? För några av söndagarna kommer vi också att se närmare på hur man i judisk tradition har predikat över texterna. Anmälan ska göras före den 15 januari på hemsidan http://www.fjellstedtska.se/?id=91.

Jag vill också påminna om att Sonia Schlossman och jag leder en kunskapsresa till Rom 26 maj-3 juni. För närmare information och anmälningar kontakta Ulla Terling, tel. 070-497 89 78; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu.

Vår nästa kunskapsresa går till södra Italien under andra veckan i oktober. Då kommer vi att stifta bekantskap med en märklig historia av judisk och kristen närvaro på kända och okända platser. Mera information ges i kommande nyhetsbrev.

Så går ännu ett verksamhetsår mot sitt slut. I detta nyhetsbrev har vi påmint om behovet att mobilisera alla krafter mot antisemitismen. Vi hoppas och tror att vår lilla stiftelse kan ge ett viktigt bidrag i den kampen genom att särskilt belysa och bearbeta relationen mellan judar och kristna, eftersom de djupaste rötterna till antijudiskheten finns i nedärvda och inte sällan omedvetna kristna fördomar mot judarna. Vi är djupt tacksamma för att ni vill finnas med i vår vänskapskrets och för det stöd som gör det möjligt för oss att med glädje och tillförsikt se fram emot ännu ett års arbete.

Nu förkunnar ljusstakarna och adventsstjärnorna att julen står för dörren. Judarnas stora ljushögtid i december har dock redan börjat – Chanukka eller Tempelinvigningsfesten. Den inleddes med att det första chanukkaljuset tändes i tisdags kväll och fortsätter tills ljusstakens samtliga åtta ljus brinner den 20 december.
Chanukkaljusstake.

Vi i Jubileumsfondens styrelse önskar alla och envar en ljus och glädjerik högtid, ett gott slut på detta gamla år och en riktigt god ingång i det nya!

Med varm hälsning,

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil (559 kB) HÄR!

Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer

Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730-949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Bank: Nordea. Ibannummer: SE17 9500 0099 6042 1958 5454
BIC eller Swiftkod: NDEASESS

Rundbrev september 2017

Nu är många frukter mogna.
 Det är nu högsäsong för höstens härliga frukter – en fröjd för ögat
på fruktmarknaden
i Jerusalem.

 

Stockholm den 2 september 2017

Kära vänner!

För mig känns det som om sommaren håller på att lämna oss innan den riktigt har kommit. Till det bidrar givetvis det kyliga vädret, men den har också varit mycket händelserik både privat och publikt, och då tycker man ju alltid att tiden går fortare. I Israel har inte bara temperaturen legat på sedvanligt höga nivåer men även den politiska barometern har visat på högtryck med tempelplatsen i brännpunkten.

De flesta år är väl i olika grad jubileumsår såväl för enskilda människor som för nationer och religioner. Innevarande år utgör inget undantag. För protestantiska kristna är det ”reformationsåret”, alltså 500-årsjubileet av Luthers 95 teser, vilka ses som startskottet för reformationen. Flera läsare av detta nyhetsbrev kanske också tänker på 120-årsjubileet av den första sionistkongressen i Basel 1897 eller på att 50 år förflutit sedan sexdagarskriget 1967. Själv tänker jag emellertid lyfta fram ett 70-årsjubileum, vilket leder oss till år 1947.

 
Judarna samlas vid Västra Muren. Ovanför är tempelplatsen med Klippdomen,
som är muslimernas böneplats.

Mycket hände det året som fick avgörande konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världen. Det året började det Brittiska samväldet upplösas i och med att Indien blev självständigt, och sedan dröjde det inte så länge innan de stora kolonialmakterna föll som käglor. Britterna drog sig också tillbaka från Palestinamandatet, och den 29 november röstade FN igenom delningsplanen för området väster om Jordan i en judisk och en arabisk stat, med andra ord en tvåstatslösning. Grundad i detta FN-beslut bildades som bekant den judiska staten Israel ett halvår senare, och i skuggan av den fortsatta historien kan man bara önska att Mellanösterns övriga stater hade accepterat delningsplanen den gången.

Nu är det dock inte detta jubileum jag tänker på utan på något annat som skedde inom ett helt annat område som inte tilldrar sig lika stor uppmärksamhet som världspolitiken. Och då tänker jag inte heller på upptäckten av de första Döda Havsrullarna, som ju också ägde rum 1947 och som på många sätt kom att revolutionera bibelvetenskapen och även få stora konsekvenser för vår kunskap om judendomen under Nya testamentets tid. Detta fynd har genererat en litteratur som kan fylla hela bibliotek och får väl anses vara förra århundradets största arkeologiska upptäckt.

Men vad jag vill uppehålla mig vid i det här nyhetsbrevet är en händelse som är ganska lite känd men som utgör en av de allra viktigaste milstolparna på den väg där judar och kristna försökt börja på nytt efter en smärtsam vandring genom historien. Detta jubileum handlar om den mig veterligen första internationella konferensen någonsin mellan judiska och kristna ledare i syfte att lära av historien och dra upp riktlinjer för en ny väg som skulle kännetecknas av verklig kunskap och av förståelse och respekt för varandras olikheter.

Vi förflyttar oss då till den lilla staden Seelisberg i centrala Schweiz, där 65 judar och kristna från 19 länder möttes 30 juli till 5 augusti 1947. Tiden för konferensen är väsentlig för att vi ska förstå dess innehåll och betydelse. Den hölls alltså endast två år efter Andra världskrigets slut, alltså i skuggan av Förintelsen. En tredjedel av världens judar hade mördats i hjärtat av Europa, som i åtminstone tusen år hade präglats av kristen närvaro, och i de södra delarna av kontinenten planterades den kristna tron redan under det första århundradet. Som nation står Nazityskland oöverträffad i sitt judehat, men detta hat kunde i sin tur bygga på en kristen teologi och en kyrklig förkunnelse där judar och judendom hade spelat en central roll och då ofta tilldelats rollen som kyrkans motpol. När man skulle visa vad kristendom inte var, ställdes juden fram som det varnande typexemplet. Än gällde det lagiskhet, egenrättfärdighet och ögonrättfärdighet i motsats till en uppriktig och ödmjuk tro. Andra gånger kontrasterades förment judisk millimeterrättvisa och hämndgirighet mot kristen förlåtelse och barmhärtighet. Fariséerna i Nya testamentet blev typexempel på judendom, Judas och de som ropade korsfäst fick representera hela det judiska folket, och när pesten härjade och tiderna var svåra blev juden den självklara syndabocken. Listan kan göras hur lång som helst.

Detta jubileumsår får inte heller Luthers bidrag till antisemitismen förtigas. Jag vet att apologeter ofta försöker försvara honom, till exempel med att han inte var värre än andra eller att det bara handlade om den tidens retorik. Att döma av de texter som bevarats åt eftervärlden går Luther emellertid tveklöst längre i judehat än någon annan känd teolog sedan kyrkofadern Johannes Chrysostomos på 300-talet. Så ortodoxa kristna, katoliker och protestanter bär en grovt antijudisk barlast med sig in i nutiden, inte som en kollektiv skuld men som ett gemensamt ansvar att bearbeta och dra lärdomar av.

Det var precis detta Seelisbergkonferensen handlade om. Initiativtagarna var kristna som insåg det djupa sambandet mellan kristen teologi, antisemitismen och dess yttersta konsekvens – Förintelsen. Drivkraften var alltså en klarsynthet och självrannsakan som ledde till praktisk handling. Därför bjöds också judar in, vilket i och för sig var något nytt. En tvåtusenårig monolog måste övergå i en sann dialog – för att inte säga en rakt motsatt monolog – där kristna äntligen satte sig ned för att lyssna till det folk som varit måltavla och offer för kyrkans förakt. Som inbjudare stod den nygrundade organisationen International Council of Christians and Jews – en paraplyorganisation av många nationella organisationer som fortfarande består och vars svenska avdelning är Samarbetsrådet för judar och kristna.

Pojke vid Västra Muren

Pojke vid Västra muren trycker in en lapp med en bön mellan stenarna.

Som resultat av konferensen utfärdades en deklaration i tio punkter som handlar om hur kyrkorna och kristenheten ska kunna övervinna sitt antijudiska arv och bana väg för en ljusare framtid. Jag återger deklarationen i dess helhet, inklusive inledningen som uttrycker bakgrunden till och syftet med de tio punkterna:

Vi har nyligen bevittnat ett utbrott av antisemitism som har lett till förföljelse och utrotning av miljontals judar. Trots den katastrof som har drabbat både de förföljda och förföljarna, och som har blottlagt det judiska problemet i all dess akuta och alarmerande omfattning, har antisemitismen på intet sätt förlorat sin kraft utan hotar att sprida sig till andra områden och förgifta kristnas tänkande och dra en allt större skuld över mänskligheten med förödande konsekvenser.

De kristna kyrkorna har faktiskt alltid påpekat antisemitismens okristna karaktär liksom alla former av rashat, men detta har inte varit tillräckligt för att hindra spridningen av ett urskillningslöst rashat i olika former bland kristna mot judarna som folk.

Detta skulle ha varit omöjligt om alla kristna hade varit trogna mot vad Jesus Kristus lärde om Guds barmhärtighet och kärlek till vår nästa. Men en sådan trohet borde också innebära en klarsynthet och en vilja att undvika varje framställning av det kristna budskapet som skulle kunna ge stöd åt antisemitism i alla dess former. Vi måste tyvärr erkänna att denna vaksamhet och vilja ofta har saknats.

Vi vänder oss därför till kyrkorna för att uppmärksamma dem på detta alarmerande tillstånd. Det är vårt fasta hopp att de på fullt allvar kommer att visa sina medlemmar hur man förhindrar varje form av fiendskap mot judarna genom falska, ogrundade eller felaktiga framställningar av den kristna läran, och å andra sidan hur man befrämjar broderlig kärlek mot gamla förbundets svårt prövade folk.

Följande punkter förefaller mer än något annat kunna gagna detta goda syfte:

  • Låt oss inte glömma att samme levande Gud talar till oss alla i såväl Gamla som Nya testamentet.
  • Låt oss inte glömma att Jesus föddes av en judisk jungfru av Davids släkt och av Israels folk, och att hans eviga kärlek och förlåtelse omfattar såväl hans eget folk som hela världen.
  • Låt oss inte glömma att de första lärjungarna, apostlarna och de första martyrerna var judar.
  • Låt oss inte glömma att det som är grundläggande i kristendomen – kärleken till Gud och nästan, uttryckt redan i Gamla testamentet och bekräftat av Jesus – är förpliktande för både kristna och judar i alla mänskliga relationer utan undantag.
  • Nedsvärta inte biblisk eller efterbiblisk judendom i syfte att upphöja kristendomen.
  • Använd inte ordet “judar” i den exklusiva betydelsen Jesu fiender eller uttrycket “Jesu fiender” för att beteckna det judiska folket.
  • Framställ inte passionshistorien så att skulden för Jesu död faller på alla judar eller enbart på judar. Det var bara en grupp judar i Jerusalem som krävde att Jesus skulle dödas, och det kristna budskapet har alltid varit att det var hela mänsklighetens synd som då kom till uttryck och som förde Jesus till korset.
  • För inte vidare generation efter generation de förbannelser och utrop som en upphetsad folksamling uttryckte i orden “Må hans blod komma över oss och våra barn” (Matteus 27:25) utan att samtidigt säga att detta rop intet förmår gentemot den oändligt mycket mäktigare Jesus-bönen “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Lukas 23:34).
  • Betrakta inte det judiska folket såsom prövat av Gud, förbannat och utlämnat åt ett evigt lidande.
  • Tala inte om judarna som om de inte var de första i kyrkan.
Två kvinnor

Denna staty från 2015 av den judiske konstnären Joshua Koffman har fått namnet
Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”,
och vill uttrycka det som gör vår relation så speciell – att vi utgår från en och samma heliga skrift.
Tolkningen och tillämpningen av dessa texter kan förvisso skilja oss åt, men efter årtusenden av förakt har ett nytt kapitel börjat skrivas. För mera bakgrund till detta konstverk, se nyhetsbrevet från september 2015

Dessa uppmaningar talar för sig själva, men jag vill ändå ge en kort kommentar till några av dem. Den första punkten tar upp ett urgammalt problem i kristen teologi som kan spåras ända till andra århundradet – att kontrastera Gamla och Nya testamentet. Den nazistvänliga delen av kyrkan, Deutsche Christen, hade pläderat för att helt avlägsna Gamla testamentet från den kristna Bibeln. De förnekade också i långa stycken Nya testamentets judiskhet, vilket förklarar deklarationens betoning av Jesu, apostlarnas och de första kristnas judiskhet. Det som idag förhoppningsvis upplevs som självklart av de flesta kristna innebar en helomvändning i en värld där allt judiskt betraktades som ont och allt ont som judiskt. Detta synsätt genomsyrade det tyska samhället men hade också blivit en del av den europeiska kulturen långt utanför nazismens maktsfär.

Även de punkter som handlar om skulden för Jesu lidande och död tar upp en urgammal och särskilt viktig aspekt av den antijudiska teologin. Även denna hade den nazistiska antisemitiska propagandan flitigt utnyttjat. Som exempel kan nämnas att passionsspelen i Oberammergau blev ett användbart redskap i den antisemitiska propagandan, där judarna framställdes som fanatiska Kristusmördare. Hitler såg med förtjusning passionsspelen både år 1930 och 1934 och var personligen tillsammans med Joseph Goebbels och propagandaministeriet involverad i förberedelserna för uppsättningen år 1940, som på grund av kriget dock blev inställd. 

Det är värt att minnas att några av de viktigaste sanningarna som lade grunden till en ny relation mellan judar och kristna uttalades redan för 70 år sedan i en tid som var kraftigt präglad av öppen antisemitism. Vi märker till exempel att i inledningen till deklarationen används fortfarande den högst tvivelaktiga formuleringen ”det judiska problemet” – precis som om det inte först och sist handlade om den icke-judiska världens – och kyrkans – problem.

Märkligt nog förflöt många år utan att dessa viktiga punkter kom att följas upp och mera påtagligt påverka relationen mellan judar och kristna. Själv började jag studera teologi i Lund 1968. Jag kan inte minnas en enda föreläsning under studietiden som behandlade kristenhetens antijudiska problem eller som tog upp relationen judar-kristna på ett positivt sätt. Det hände heller aldrig att någon judisk föreläsare bjöds in. I bästa fall var det tystnad som rådde, men mera vanligt var att det gammaltestamentliga och judiska på olika sätt kontrasterades mot det nytestamentliga och kristna. Alltför ofta motiverades kristendomens nödvändighet med Gamla testamentets eller judendomens otillräcklighet och misslyckande. Sorgligt nog märker jag av samma kontrasttänkande i mycken teologisk litteratur, undervisning och förkunnelse än idag.

Seelisbergkonferensen innebar början till en viktig reformation – för att inte säga revolution – av den kristna synen på judendomen och det judiska folket. Mycket har skett sedan dess. För många kristna har judarna förvandlats från fiender eller främlingar till fränder, familj, ja, till våra syskon, för att inte säga tvillingar. Men denna reformation är långt ifrån färdig. Framför allt behöver den följas upp och omsättas i fortsatt kamp mot all antijudiskhet och antisemitism samt fördjupade studier och levande möten med levande judendom. Det vore ett värdigt firande av detta 70-årsjubileum, och i det syftet fortsätter Jubileumsfonden sitt arbete.

I vårt nyhetsbrev i december förra året berättade vi om styrelsens beslut ”att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk.” Resultatet blev att fonden delade ut två stipendier på vardera 15 000 kronor. Magdalena Dziaczkowska från Polen, som förbereder sig för en doktorsexamen vid Lunds universitet, har använt sitt stipendium för att avsluta sin masterexamen vid Hochschule für Jüdische Studien i Heidelberg. Hon studerar särskilt judiska reaktioner på Andra Vatikankonciliets deklaration om judisk-kristna relationer, Nostra Aetate. I sin rapport skriver hon att hon tack vare stipendiet kunde resa till New York för att avsluta sina forskningar i ett viktigt judiskt arkiv och delta i en intensivkurs i hebreiska. Dessutom kunde hon resa till en konferens som ordnades av Paideia i Berlin. Den andra stipendiaten, Kristina Selén, går masterprogrammet vid Uppsala universitet och skriver att hon kommer att använda sitt stipendium för att i Jerusalem under en månad i höst ”studera de senaste decenniernas bibelforskning om Jesus och Paulus, med fokus på deras judiska kontext, och träffa kristna och judiska forskare med olika infallsvinklar”. Båda uttrycker i sina rapporter sin stora tacksamhet för de möjligheter till fördjupning och inspiration som dessa stipendier har gett dem.

Nu utlyser vi också för nästa år ett eller flera stipendier på totalt 30 000 kronor. Även om årets stipendiater båda bedriver akademiska studier och forskning, kan stipendier beviljas även för andra program och projekt. Ansökningarna skickas till Jubileumsfondens styrelseordförande, Bengt Doyle, Tvistevägen 18, 162 70 Vällingby, bengtdoyle@hotmail.com. Ansökan ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks, totalt maximalt tre A4-sidor. Sista ansökningsdag är 31 december.

Jag vill också ge en tidig påminnelse om att Sonia Schlossman och jag leder en kunskapsresa till Rom 26 maj – 3 juni nästa år. För information och anmälningar kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu.

Nu får jag önska er en god fortsättning på sensommaren och allt gott inför hösten. Själv kommer jag att undervisa i Hong Kong i oktober och november, vilket jag gläder mig åt, och som en extra bonus förlänger det sommaren avsevärt.

Varma sensommarhälsningar

Er tillgivne

Göran

 

 


Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR!

Filstorlek 376 kB.


Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer
Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730-949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Bank: Nordea. Ibannummer: SE17 9500 0099 6042 1958 5454
BIC eller Swiftkod: NDEASESS

 

 

Rundbrev april 2017

Rundbrev april 2017

Några av Berith Lindgrens blomsterkort.

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

 

Stockholm den 13 april 2017

 

 

Kära vänner!

Egentligen skulle det här nyhetsbrevet handlat om något helt annat. Jag började skriva det i förra veckan medan jag fortfarande var kvar i Hong Kong efter att ha avslutat min andra kurs den här terminen, och då tänkte jag skriva om påsken, som firas av både judar och kristna den här veckan. I måndags kväll förkunnade fullmånen uttågets natt för det judiska folket världen över, medan kristna firar Stilla veckan som förberedelse inför påsken.

I fredags hände emellertid något som jag vill tillägna större delen av detta nyhetsbrev. Jag tänker då inte på terrorattacken här i Stockholm, hur omskakande och tragisk den än är och hur många reflektioner den än frammanar. Den omfattande nyhetsförmedlingen får dock räcka just nu.

Berith Lindgren

Berith Lindgren

Samtidigt som nyhetsflödet från terrorn i innerstaden bröt loss fick jag en personlig nyhet som var ledsam på ett helt annat sätt. Det var ett dödsbud som gällde en person som för de flesta av er förmodligen är helt okänd. Så varför skriva om henne i ett påskbrev? Det finns framför allt två skäl. Det första är att det handlar om Jubileumsfondens stiftare, som alltså varit med bland dem som tog initiativet till denna stiftelse. Därför bör hon nu avtackas för allt hon betytt för vårt arbete alltsedan det inledde sin verksamhet för arton år sedan. Ännu viktigare är dock vad hon betytt som ett föredöme och en förebild för mig och många, inte minst när det gäller att bygga broar mellan judar och kristna.

Berith Lindgrens ovanliga livsväg var lång och svår, men den ledde också upp på höjder av lycka där jag själv fick tillbringa mycket tid tillsammans med henne. Jag vågar säga att jag sällan mött en människa som utstrålade så mycket ljus, värme och livsglädje, och jag vill gärna försöka fånga något av dessa båda sidor av hennes märkliga livsöde.

Berith föddes den 30 augusti 1931 i Stockholm. Som ett oönskat barn fick hon tillbringa de första tjugo åren av sitt liv på olika barn- och ungdomshem. Långt innan vanvården på vissa av dessa hem började uppmärksammas av medierna under senare år, gav mig Berith ur sin egen erfarenhet skakande inblickar i den vanvård och grymhet som kunde prägla sådana hem. Som svar på frågan hur hon orkade igenom alla dessa svåra år, svarade hon ofta: Jesus och myrorna! Jesusgestalten var någon hon kunde identifiera sig med och se upp till – både den kärleksfulle och den lidande. Och myrorna beundrade hon för deras flit, styrka och enastående samarbetsförmåga. På något sätt kom båda – Jesus och myrorna – att prägla mera av hennes liv än hon säkert kunde ana de åren.

Det var först när denna förtryckta flicka fick chansen att visa vad hon dög till som en ny fas i hennes liv inleddes. Hon hamnade som hembiträde i ett gott hem där hon fick känna sig uppskattad och älskad, och kontakten med denna underbara familj kom att bestå genom alla år. Jag har sett hennes anteckningsböcker, där hon hela tiden omsorgsfullt skrev upp kokkonstens hemligheter. Vad mer var, hon hade såväl fliten som förmågan att omsätta sina kunskaper i praktiken. Det dröjde inte så många år förrän hon lagade mat på Stockholms finaste restauranger, och efter ytterligare några år hamnade hon i det kungliga köket på Stockholms slott. Där fick hon en alldeles särskilt nära relation till Prinsessan Sibylla, som brukade säga: ”Berith är det trognaste jag har.”

 Jag tror jag förstår varför. Först och främst var Berith den mest nitiska och samvetsgranna person vi kan tänka oss – en sann perfektionist. Men det avgörande var nog ändå ett annat drag hos henne. Jag har aldrig mött en människa som var så totalt befriad från att ha anseende till personen. När jag långt senare träffade henne, kunde jag förundras över hur hon som hade vistats i de finaste salongerna nog kände sig minst lika hemma bland de så kallade A-lagarna i Helsingborg, som hon behandlade med respekt, allvar och humor. Hon kunde ”läsa lagen” för dem med största allvar för att sedan uppmuntra dem och skoja friskt med dem. De älskade henne!

Det var nog så att Prinsessan Sibylla upplevde att Berith älskade henne för den hon var som människa och inte för hennes höga ställning. Deras arbetsrelation utvecklade sig till en mycket djup vänskap, och när Prinsessan Sibylla dog 1972 var det som om något dog också hos Berith. Hon berättade att hon inte ville laga mat mera och att det kändes som om livet mist sin mening. Men då kom hon att tänka på att Prinsessan Sibylla hade sagt till henne att hon hade talang att måla, och att hon borde utveckla den förmågan. I den svåra sorgen blev dessa ord avgörande för nästa fas i Beriths liv. Prinsessan Sibyllas ord blev nog ett sätt både att bearbeta sorgen och att hedra den hon sörjde så djupt. Fast kanske var det mest avgörande något som hände ungefär vid denna tid: hennes barndoms Jesus blev levande för henne på nytt.

En av Beriths blommande Davidsstjärnor.

Följderna var minst lika genomgripande som tjugo år tidigare. Nu började hon intensivt att måla. Hon blev framför allt ”blomstermålerskan” och känd för många genom sina blomsterkort som hon lät trycka och sälja. Men den handeln var så långt från normal affärsverksamhet som tänkas kan. För nu hade Berith fått en ny och för henne själv oförklarlig inriktning på sitt liv. Samtidigt som Jesus blev levande för henne, var det Jesu judiskhet som grep henne på ett sådant sätt att hon kände sig som ett med det judiska folket och Bibelns land Israel. Hon sa ofta att hon inte förstod varför det blev så, eftersom ingen någonsin hade talat med henne om judarna. Hon visste bara att hon ville göra något för dem. Efter att ha donerat flera motiv till olika goda ändamål, till exempel ”Kärlekens krans” till Reumatikerförbundet och ett flertal motiv till IM, kom hon alltmer att inrikta sig på olika projekt i Israel. Den berömda Davidsstjärnan hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem. Hon samlade också in stora summor till ett annat sjukhus i Jerusalem som tyvärr inte längre finns. Hon bekostade även en bypass-operation både till en rabbin och till en muslimsk fredsaktivist.

Denna Davidsstjärna hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem.

Denna Davidsstjärna hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem.

Outtröttligt reste hon runt till kurser och konferenser och sålde sina kort och planscher. Hon blev också ett känt inslag i Helsingborgs gatubild genom att samla flaskor och burkar som tillsammans med korten inbringade ansenliga summor. ”Berith är det trognaste jag har” – de orden ägde fortfarande sin tillämpning. Jag minns att när hon använde sina egna kort för att skicka födelsedagshälsningar eller något annat, betalade hon själv exakt samma pris som hon skulle ha fått om hon sålt dem. Allt skulle hon skänka bort och allt bokförde hon till sista kronan i sina vackra kassaböcker, som i sig är veritabla konstverk.

En liten detalj finns med i snart sagt alla hennes motiv: myran! Barndomens föredömliga lilla kryp kunde hon aldrig släppa. De fortsatte att imponera och inspirera henne.

En djup och äkta kärlek till det judiska folket och Israel var något som besjälade hennes konst och som präglade hennes liv. Hon utbrast så ofta i tacksam förundran: ”Tänk att jag skulle få denna rikedom i livet!” Livet ut bar hon ett smycke i guld som hon lät göra i Jerusalem – ett kors inneslutet i Davidsstjärnan. Hon kunde inte tänka på Jesus utan att också tänka på hans folk. Det var för henne alldeles självklart och samtidigt förundransvärt stort att hon fått sin tro genom judarna, och hon citerade så ofta Jesu ord enligt Johannes 4:22: ”Frälsningen kommer från judarna.” Därför var antisemitismen något avskyvärt och all antijudiskhet i kristendomens namn särskilt ofattbar och motbjudande.

Berith fick sluta sitt liv på tillredelsedagen för sabbaten. Hon talade ofta om den eviga sabbaten och det himmelska Jerusalem och undrade om hon skulle kunna göra något gott där. Denna hennes fråga säger så mycket om hennes största glädje i livet – att kunna göra något gott för andra och för den Gud hon trodde på och ville tjäna. Därför kunde hon inte tänka sig passivitet ens i den eviga sabbatsvilan.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på orden i Johannes 1:29 när jag tänker på Beriths hängivna kärlek: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek.” Frid över hennes ljusa minne!

Skulle någon av er som läser dessa rader vilja hedra Berith genom en gåva till den stiftelse hon var med och grundade, går det bra att använda Jubileumsfondens PlusGiro eller Bankgiro som återfinns under fliken “Om” och underfliken “Kontaktuppgifter” i navigeringen ovan. Om möjligt, ange ”Till Berith Lindgrens minne”.

Inledningsvis nämnde vi att judar och kristna firar påsk i samma vecka i år. Den judiska påsken pågår i sju dagar, fast egentligen skulle vi kunna säga att den pågår i sju veckor, för redan vid påskdagens utgång (i år alltså på tisdagskvällen) påbörjas vad som skulle kunna kallas ”nedräkningen mot pingsten”. Enligt 3 Mos 23:15-16 ska folket nämligen ”räkna femtio dagar” mellan påsk och pingst. Det innebär att församlingen i synagogans gudstjänst dag för dag kungör hur många dagar som återstår till pingsten. Anledningen är att det tog sju veckor för Israels folk att bege sig från Egypten till Sinai berg, där Bibelns första stora pingstunder ägde rum enligt 2 Mosebok 19-20. I den judiska traditionen kallas detta under för ”påskens fullbordan”, eftersom det är först med givandet av Toran – alltså Guds Ord – som folkets första befrielse kan anses fullbordad. Det är då Israels folk får ta emot ledstjärnan och livlinan för sin fortsatta vandring genom historien, och därför ges under dessa sju veckor en daglig påminnelse om pingstens avgörande betydelse.

Mera om detta finns att läsa i boken Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna. Pingsten är nog en ganska försummad högtid på kristet håll trots att den inte sällan kallas för ”kyrkans födelsedag”. För att fördjupa de bibliska perspektiven på denna stora högtid och på det djupa sambandet mellan påsk och pingst erbjuder vi nu boken som gåva under denna sjuveckorsperiod. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848, så kommer boken på posten. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Till sist vill jag önska er Pesach sameach, och en rikt välsignad påskhögtid!

 

Med varm hälsning

Göran

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (470 kB).

 

Vårblommor

 

 

 

Rundbrev december 2016

Hibiskus

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

Stockholm den 6 december 2016

 

 

Kära vänner!

Så var det åter december efter ett höstmörkt november. Men vintermörkret skingras av adventsljusstakar och ljusslingor och den där högtidsstämningen som kännetecknar årets sista månad när ett nytt år står för dörren. Då är det också dags för årets sista nyhetsbrev till er.

Att göra bokslut hör varje årsskifte till. Det är en ekonomisk nödvändighet och innebär även en hälsosam utvärdering av den verksamhet som bedrivits, och det är även viktigt att blicka framåt och planera för kommande år.

Nästa år är det arton år sedan Jubileumsfonden bildades och tretton år sedan jag själv anställdes för att på olika sätt arbeta för relationen mellan judar och kristna. Ekonomiskt hade vi inte mycket att börja med, men vad vi hade var långt mera värt än ett rejält startkapital. Vi hade en grupp vänner och understödjare som brann för fondens målsättning. Därför kunde arbetet utvecklas trots sin blygsamma början. I vårt bokslut noterar vi därför först och främst med tacksamhet er – gamla vänner och understödjare som förblivit trofasta genom åren, och nya som hela tiden anslutit sig till vårt bärarlag. Eftersom Jubileumsfondens verksamhet helt och hållet vilar på ert stöd, är det ni som är själva förutsättningen för att arbetet ska kunna fortsätta.

Men fler faktorer bör vägas in. Föga överraskande stiger åldern på oss alla. Det gäller både våra supportrar och dem vi når ut till. Men problemet gäller tillväxten. Hur når vi ut till de yngre? Vilka ska föra verket vidare? Vi vet att många föreningar och organisationer brottas med sådana frågor idag. Konkurrensen om uppmärksamhet är hårdare än någonsin. Det är lätt att drunkna i det strida informationsflödet. Bibelkunskapen är i avtagande och i samma takt minskar också intresset för de judisk-kristna relationerna, som ju djupast vilar på den gemensamma bibliska grunden.

Min undervisning i Hong Kong är ett försök att nå ut till nya områden och till framtida lärare, präster och teologer. Det djupa intresset för judisk tro och judiskt liv, som bland annat visar sig i ett ständigt stigande antal studenter, är egentligen underligt med tanke på att de flesta kommer från områden där inga judar finns. Men deras djupa bibelkunskap gör att de inser att relationen judar-kristna gäller den kristna trons rotsystem och fortsatta växt – för att anknyta till Paulus bild i Romarbrevet 11. Gång på gång hör jag kommentarer som ”Detta är så viktigt för att förstå sambandet mellan Gamla och Nya testamentet … Detta kan vi direkt använda i vår undervisning och förkunnelse … Detta behöver vi i vår kyrka.” Så jag fortsätter tills vidare min undervisning för studenter från stora delar av Sydostasien, nu närmast med en kurs i februari om försoningen i judisk och kristen tradition.

Men frågan kvarstår: Hur väcker vi intresset bland studenter och yngre här i Sverige? Tillväxten är ett grundproblem. Själv blir jag ju heller inte yngre. Jag vill visserligen fortsätta så länge jag får ha hälsa och krafter. Men visst behöver Jubileumsfonden planera även för den dag som förr eller senare kommer när jag träder tillbaka.

Styrelsen har länge samtalat om dessa väsentliga frågor. Ett svar vill jag nu gärna delge er. Jubileumsfonden är ju inget vinstdrivande företag. Den bildades utifrån en förhoppning om att få ge ett bidrag på ett eftersatt område inom svensk kristenhet. Vi har sått på en förhoppning om växt och skörd. Hur vi lyckats med de resurser vi begåvats med får andra utvärdera, men vi vill fortsätta så som vi börjat – med att så ut där möjligheter ges och gå in där dörrar öppnas.

Därför har styrelsen beslutat att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk. Syftet med stipendiet är att inspirera och uppmuntra dem som vill fördjupa sig själva och engagera sig för andra när det gäller sådant som ligger i linje med Jubileumsfondens syfte att ”verka för förbättrade judisk-kristna relationer” och att ”genom insamlingar och gåvor stödja initiativ som främjar judisk-kristna relationer”.

Våra resurser är begränsade. Därför sätter vi nu taket till 30 000 kronor som kan delas ut som ett stipendium eller delas upp upp i två eller tre. Ansökningarna skickas till Jubileumsfondens styrelseordförande, Bengt Doyle, Tvistevägen 18, 162 70 Vällingby, bengtdoyle@hotmail.com. Ansökan ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks, maximalt tre A4-sidor. Sista ansökningsdag är 31 januari. Jubileumsfonden förväntar sig senast den 15 juni 2017 en skriftlig redogörelse över hur stipendiet har använts.

Chanukkaljus på Sionstorget i Jerusalem.

Andra chanukkaljuset tänds i år på juldagen. Bild från Sionstorget i Jerusalem. Foto: Göran Larsson ©.

De tre vise männen.För en dryg vecka sedan annonserades ”årets julklapp” ut i våra medier. Det rör sig tydligen om en sorts glasögon med vilka man ska kunna titta på film tredimensionellt. Jag har ett bättre förslag, men det lär inte bli uppmärksammat på nyhetssidorna. I mitt förra nyhetsbrev berättade jag om en ny upplaga av min bok
Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna
.

Som titeln antyder, kan den hjälpa judar att se vilka kopplingar som finns mellan deras högtider och kyrkoåret, medan kristna kan få hjälp att finna de djupa rötterna till kyrkans högtider. För att ta det mest aktuella exemplet föreligger faktiskt ett samband mellan den kristna julen och åtminstone två judiska högtider – lövhyddohögtiden och chanukka, ”tempelinvigningsfesten”.

I år börjar den senare högtiden just på julafton med tändandet av det första av de åtta chanukkaljusen. Därför vill jag gärna citera några rader ur boken som visar på denna förbindelse mellan våra högtider:

Även denna högtid saknas i den kristna traditionen. Vi vet emellertid att Jesus enligt Johannes 10:22 deltog i firandet av den i templet. Däremot har julen ingenting historiskt att göra med chanukka förutom att båda högtiderna förmodligen har rötter i en midvinterfest som förekom i många kulturkretsar. Eftersom Mackabeerböckerna kom att bli en del av de kristnas ”Gamla testamente” och det först var under reformationen som de så kallade apokryferna togs bort som kanoniska böcker, blev mackabeernas kamp emellertid känd i den kristna världen. Inte minst den djupt gripande berättelsen i 2 Mackabeerboken 7 om modern som ser alla sina sju söner lida martyrdöden innan hon själv dör blev en förebild för många kristna i fornkyrkan under tider av förföljelser.

Judarnas kamp den gången bör också mana kristna till tacksamhet. Judendomens överlevnad utgör nämligen grunden för den kristna tron. Enligt Johannes 4:22 säger Jesus att ”frälsningen kommer från judarna”. De kristnas historia och framtid är för evigt sammanflätade med judarnas. Så blir den seger som tempelinvigningsfesten firar till sist något som skapar förutsättningen för den kristna julen… (sid. 135, 139)

Tid för Gud, ny upplaga.

Som jag nämnde i mitt förra nyhetsbrev erbjuder vi denna bok som en gåva fram till årets slut. Den som vill ge den vidare som ”årets julklapp” kan alltså beställa den och får givetvis gärna skicka in en frivillig gåva för att täcka tryck- och portokostnader och för att ge ett bidrag till Jubileumsfondens fortsatta arbete. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848, så kommer önskat antal exemplar av boken omgående. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Så har jag ännu ett boktips. Jesper Svartvik är välkänd för de flesta som läser dessa rader. Nu i december kommer han ut med ännu en bok. Den heter Förunderligt förtroende och behandlar ett i högsta grad centralt tema – nåden. Boken ges ut av Verbum och kostar 215 kronor. Den är så ny att det inte är lätt att hitta den ens på internet, men så här presenteras den på Duvan (www.duvan.se):

Att begrunda nåden är nödvändigt för att ta kristen tro på allvar. Professor Jesper Svartvik är aktuell med en bok om nåden. Som alltid delar han generöst med sig av kunskap, pedagogik och stilistik. Utmanande och uppbyggligt! Boken är framtagen inför ett präst- och diakonmöte i Göteborgs stift under våren 2017.

Själv skriver författaren om sin bok i förordet bland annat:

Förhoppningen är att den ska bidra till en fördjupad förståelse och förnyade samtal människor emellan, om något av de mest fundamentala, angelägna och hoppingivande – och nog även svårbegripliga – i våra liv: nåden. Att begrunda nåden är nödvändigt för att ta kristen tro på allvar. Nåden är även en angelägenhet i vår värld långt utanför de kyrkliga sammanhangen.

Som flera av er nog vet, kämpar Jesper under en längre tid med sviterna efter en näthinneavlossning som utgjort ett allvarligt hot mot hans syn. Han har den senaste tiden haft problem även med sitt högeröga, men det verkar som om det nu har stabiliserats. Därför är det en särskilt stor glädje att han mitt under denna kamp lyckats skriva en bok som talande nog handlar om nåden. Jag vågar nog säga att boken i sig är ett nådesbevis!

Än en gång får jag påminna er om resorna med Sonia Schlossman i maj nästa vår. Den första går till Florens och Venedig den 6-13 maj, och den andra till Sicilien den 13-20 maj. För program och anmälningar går det bra att kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu. Vi måste också meddela att sista anmälningsdag är redan den 10 januari, eftersom hotellrummen måste bokas redan då.

Till sist ett innerligt tack för ännu ett nådens år! Som jag skriver tidigare i detta brev: ni är oumbärliga för vårt fortsatta arbete! Tack för er vänskap och för att jag på detta enkla sätt får knacka på er dörr och nu också önska er en ljus, glad, god och välsignad högtid – God jul, Glad chanukka och ett riktigt Gott nytt år!

 

Med varm hälsning,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (258 kB).

 

 

En kväll med Sonia Schlossman och Göran Larsson i Stockholm och Uppsala.

Stockholm 3 november 2016.

 

Tisdagen den 15 november och onsdagen den 16 november berättar Sonia Schlossman och Göran Larsson om sina resor till Italien. Vad de vill med dem, varför de tycker de är viktiga och vad de innehåller. De kommer att visa bilder och efter inledande upplägg svara på frågor.

Det började med en resa till Rom för mer än tio år sedan. En resa där de fokuserar på judisk-kristna relationer, på kristendomens framväxt och den långa och ofta smärtsamma kontakten mellan kyrka och synagoga. I Rom blir allt så tydligt: där är synagogan äldre än kyrkan, där har det judiska ödet formats i kyrkomöte efter kyrkomöte, där växte fascismen fram och där togs de första stegen mot försoning mellan religionerna.

Nästa resmål blev Sicilien. Varför har många undrat under årens lopp. Finns det verkligen en judisk historia på Sicilien? Ja, fram till 1492 då de sicilianska judarna gick samma öde till mötes som de spanska och efter 1500 års närvaro utvisades. På Sicilien möttes inte bara judendom och kristendom, där styrde även islam under ett par århundraden med allt vad det innebar för den kristna och judiska minoriteten.

I Florens och Venedig speglas renässansens kultur och mästerverk på museer, kyrkor, gator, hus och torg. Här växte de stora handelshusen fram, här skrevs odödlig litteratur, här trycktes böcker. Och judarna tog del i den blomstrande kulturen – fram tills motreformationen ändrade allt. Då tändes bokbålen, inkvisitionen dömde och fördömde de som tänkte och trodde annorlunda och judarna stängdes in i ghetton, först i Venedig 1516 sedan i övriga Italien.

Om allt detta – och lite mera – och inte minst om hur det är att bo på kloster i Rom och i ghettot i Venedig får ni höra på Sensus, Medborgarplatsen 4, våning 5 sal 501 i Stockholm tisdag den 15 november kl.19. Antalet platser är begränsade och anmälningar tas emot senast den 12 november av Ulla Terling, mejl ulla.terling@gmail.com,  tel. 08 580 36 776, mobil 070 497 89 78.

Den 16 november äger mötet rum på Akademihotellet, Övre Slottsgatan 5, Uppsala (ungefär 200 m från universitetshuset i riktning mot Slottsbacken) kl.19.00. Kvällen är ett samarrangemang mellan Judiska föreningen och Samfundet Sverige-Israel i Uppsala. Ingen anmälan är nödvändig.

Varmt välkomna!

Göran Larsson            Sonia Schlossman

 

P.S. 
Vi vill gärna meddela er som inte kan komma att resorna nästa vår går till Florens och Venedig lördag den 6 maj – lördag den 13 maj och till Sicilien lördag 13 maj  lördag den 20 maj. De som är intresserade kan få program hos ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu. Vi vill också påminna om att sista anmälningsdag är den 10 januari, eftersom hotellrummen måste bokas redan då.
D.S.

 

 

 

 

Er tillgivne Göran

Rundbrev september 2016

Västra muren i Jerusalem. Västra muren är judenhetens heligaste – och största – “synagoga”. Under sabbaten och högtiderna fylls den ofta till bristningsgränsen. Foto: Göran Larsson ©.

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

Stockholm den 10 september 2016

 

 

Kära vänner!

 

Sommaren lider mot sitt slut, även om vi just nu i stora delar av landet upplever sensommaren när den är som allra vackrast. Jag hoppas att sommaren har erbjudit såväl vila och avkoppling som ny energi inför hösten vad den än kommer att innebära.

För lärare, elever och studenter har ett nytt läsår börjat. Kanske minns några mitt förra nyhetsbrev som till stor del handlade om den nypromoverade teologie doktorn från Myanmar, Seng Ja Layang. För ett par veckor sedan fick jag ett brev från henne med ett kort från en av hennes många klasser på Kachin Theological College and Seminary (KTCS) där hon numera undervisar. Hon berättar med glädje om sina studenter och om deras stora intresse för den judiske Jesus och det djupa sambandet mellan Gamla och Nya testamentet.

Seng Ja mitt bland sina studenter i Kachin Theological College and Seminary.

Seng Ja mitt bland sina studenter i Kachin Theological College and Seminary.

Hennes brev fyller mig med längtan och förväntan inför nya kurser i Hong Kong, dit jag reser i nästa vecka. Den första kursen i höst ska handla om den historiska och teologiska utvecklingen från Gamla testamentets religion till judendomen på Jesu tid och sedan om den långa process som gradvis ledde till att judar och kristna kom att gå skilda vägar.

Nästa kurs ska särskilt belysa hur lika och olika judar och kristna tolkar och tillämpar de bibeltexter vi har gemensamt. Vi kommer att känna igen Jesu undervisning i de rabbinska kommentarerna men också se ofrånkomliga skiljelinjer. Det viktigaste som jag vill förmedla är dock insikten om hur outtömlig Bibeln är i sin rikedom, och hur viktigt det därför är att vi inte slutar läsa, lyssna och lära som om vi redan hade uttömt Bibelns oändliga djup. Här gäller nyckelord som nyfikenhet, lyhördhet och ödmjukhet framför allt inför Ordet men också inför varandra. Det gäller naturligtvis inte minst oss kristna i mötet med judarna som med rätta kallas för Bibelns folk eftersom de burit och kommenterat den bibliska uppenbarelsen längre än några andra. Med andra ord, de är våra äldre syskon.

Den insikten är inte svår att förmedla till mina studenter i Sydost-Asien, även om de flesta av dem aldrig mött några judar eller deltagit i någon judisk gudstjänst. Men den djupa bibelkunskap som de bär med sig utan att ha präglats av det europeiska antijudiska ”kulturarvet” gör att de i regel är oerhört öppna och nyfikna på att lära känna våra äldre andliga släktingar – bibliskt, historiskt, teologiskt och inte minst medmänskligt.

Ett område där det djupa släktskapet mellan judar och kristna blir mycket tydligt är synen på arbete och vila, vardag och högtid och nödvändigheten av att helga tiden. Vi är kanske inte längre medvetna om det. Eller hur många har tänkt på att ett av de unika bibliska orden bland världens språk är ordet ”vecka”? Jag har roat mig med att undersöka många olika språk och hittills inte funnit ett enda språk som har ett inhemskt ord för ”vecka”. Såvitt jag vet går det alltid att spåra ett direkt eller indirekt inflytande från Bibeln via judendomen eller kristendomen. Det existerade alltså inga ord för ”vecka” på något språk förrän Bibeln – direkt eller indirekt – skapade behov av ett ord för en sjudagarsperiod.

På hebreiska heter ”vecka” shavua, som kommer från talet ”sju”, sheva. Det handlar alltså om att dela in tiden i perioder på sju dagar, där en sjundedel ska utgöra vila. Idag är en vilodag i veckan något så självklart att få tänker på varifrån det kommer och att det en gång var något helt okänt utanför Bibelns värd. Denna bibliska tanke satte igång en världsrevolution och kan utan tvekan kallas för världens första och mest framgångsrika arbetstidslagstiftning.

Tid för Gud, ny upplaga.

Tid för Gud, ny upplaga.

Jag är glad att berätta att en av fondens böcker, som behandlar detta tema och som ganska länge varit slut, kommit ut på nytt nu i sommar. Det gäller Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna (191 sidor, Lund: Arcus förlag). Den presentation av boken som jag gav i förordet till första upplagan gäller även denna utgåva, och därför citerar jag början till det förordet följt av ett litet tillägg till den nya utgåvan:

Någon må undra om det inte redan finns tillräckligt med böcker om de judiska högtiderna. Andra kanske frågar sig hur den här boken skiljer sig från alla andra böcker om dessa högtider.

Att jag likväl skrivit ännu en bok i ämnet beror emellertid inte bara på det begränsade antal böcker som finns på svenska, utan framför allt på att jag tror att kunskaper om de judiska högtiderna bidrar inte bara till en djupare förståelse av judendomen utan också av relationen mellan judar och kristna. Firandet av högtiderna är ett uttryck för det mest centrala i en religion. Vill man veta vad en religion verkligen står för, bör man i första hand titta på böner, ritual och högtider, vilka många gånger faktiskt säger åtskilligt mer om den levande religiösa verkligheten än teologiska avhandlingar, konciliebeslut och officiella deklarationer.

Även om jag vill försöka ge en så saklig presentation av högtiderna som möjligt, vill jag särskilt belysa sådant som jag tror kan skapa förståelse mellan de båda religionerna, både för vad som skiljer och förenar. Därför handlar denna bok inte bara om hur utan mest om varför högtiderna firas som de gör – motiven som ligger bakom det judiska firandet och varför den kristna traditionen behållit vissa högtider och förbigått andra. Jag vill också ta upp vanliga fördomar om judendomen bland kristna som har anknytning just till högtiderna.

Boken är inte objektiv i det avseendet att den döljer författarens egen identitet. Ofta skriver jag utifrån min egen personliga erfarenhet. Bakgrunden är inte sällan min egen okunnighet när jag som stipendiat på Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1972 för första gången i mitt liv mötte levande judendom och fick uppleva sabbaten, påsken och pingsten på ett sätt som gjorde att gamla texter blev nya och ett gammalt folk blev levande på ett nytt sätt. Detta mitt första möte med mina äldre syskon i tron fick mig att ompröva så mycket jag lärt mig eller trodde mig veta om judendomen, att jag alltsedan dess velat förmedla dessa insikter till andra kristna.

Det gäller då inte bara att undanröja felaktigheter och förmedla kunskap utan också att lära av den andres spiritualitet, väcka uppskattning och sympati, och visa på den samhörighet som finns på djupet. Syftet är givetvis inte att uppmuntra kristna att kopiera judiska bruk och så att säga kidnappa judendomen. Jag är heller inte på jakt efter paralleller mellan judendom och kristendom för att exempelvis ”bevisa” att Gamla testamentet och judendomen egentligen bara syftar fram emot och fullbordas i Nya testamentet och kristendomen. Det jag försöker göra är att identifiera strukturella analogier mellan judendom och kristendom utan att det sker på den enes eller andres bekostnad. Strävan bör alltid vara att presentera den andre på ett sådant sätt att han och hon känner igen sig och upplever sig bli tagen på allvar. Förståelse innebär inte minst att visa respekt för varandras egenart.

….

I förordet till första utgåvan uttryckte jag en förhoppning om att boken skulle finna läsare som vill ta till sig budskapet om hur nödvändigt det är att ta emot tid från Gud och ge sig tid för Gud. Med glädje och tacksamhet kan jag konstatera att denna önskan har uppfyllts, såtillvida som att boken nu är slutsåld. Efter några smärre rättelser ges den ut på nytt med samma förhoppning.

Några böckerSom ni vet är ett av fondens syften att sprida litteratur som inspirerar till ett djupare bibelstudium och som skapar kunskap och förståelse mellan judar och kristna. Därför är vi tacksamma om ni vill sprida fondens böcker vidare. Som ett uttryck för vår tacksamhet för att ni finns med bland våra vänner och understödjare, erbjuder vi er nu den här boken som en gåva året ut. Vi är naturligtvis tacksamma för en frivillig gåva till fonden för att täcka tryck- och portokostnader och för att möjliggöra fortsatt bokspridning och information. Men det viktigaste är att ni som är intresserade av denna bok enkelt ska kunna få den. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrig. 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848.

Jag vill gärna tillägga att den här boken får en alldeles särskild aktualitet om några veckor, när den mest högtidsrika delen på det bibliska och judiska året inleds. Den börjar med Rosh Hashana, nyåret, som går in på kvällen den 2 oktober, följt av årets heligaste dag, Jom Kippur, stora försoningsdagen, tio dagar senare. Efter ytterligare fem dagar börjar årets gladaste högtid, Sukkot, lövhyddohögtiden, vars åttonde dag kallas Simchat Torah, den stora glädjefesten över Guds uppenbarelse, som alltså får avsluta denna drygt tre veckor långa festperiod. I Tid för Gud får vi följa firandet av dessa högtider med teman som genljuder rakt igenom Bibeln fram till dagens bärare av seklers, ja millenniers, judiska arv.

Så har jag några pålysningar. Redan nu vill jag påminna om att Sonia Schlossman och jag ordnar två kunskapsresor nästa vår. Den första går till Florens och Venedig den 6-13 maj, och den andra till Sicilien den 13-20 maj. För information och anmälningar går det bra att kontakta Ulla Terling,
tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu. I mitten av november kommer vi att ha några informationskvällar om dessa platsers rika historia och deras anknytning till relationen mellan judar och kristna. De kommer att äga rum i Stockholm och troligen även i Uppsala och Norrköping. Tider och program meddelas längre fram.

”Att predika under advent och jul” är temat för det Bibel- och predikoforum som ordnas på Fjellstedtska skolan i Uppsala den 7-8 november. Direktor Leif Nordenstorm skriver i informationen på hemsidan (www.fjellstedtska.se) bland annat: Vi får tips om hur vi predikar under advent och jul, och hur vi särskilt kan uppmärksamma de judiska rötterna i advent- och jultidens budskap… Vi kommer särskilt att uppmärksamma att bibelns båda testamenten kompletterar och förstärker varandra. Under ett pass kommer vi också studera dokumentet I vår tid som behandlar relationerna mellan judar och kristna.” Anmälan sker via hemsidan eller på tel. 018-161102;
0708-146775.

Som ni kanske märkt har hemsidan fått en ny design. Det innebär bland annat att den anpassar innehållet efter plattformen den visas på – dator, platta eller telefon. Även e-postfunktionen är ny när man prenumererar. När man skickat iväg sin prenumeration genereras ett bekräftelsemejl, som skickas till den e-postadress man angivit. Det innebär att man måste bekräfta via länken i detta mejl innan prenumerationen börjar gälla. Detta ökar säkerheten i dessa dagar av hackning och dataintrång.

Det här nyhetsbrevet kom att handla mycket om tiden. När sommaren nu övergår i höst och löven börjar skifta i gult får vi en särskild påminnelse om tidens flykt. Precis som livet självt är det både vackert och vemodigt. Jag önskar er många fina höstdagar då ni får uppleva att även hösten hör till livets rikedom. Och som jag skrivit i mitt brev, önskar jag er också det dyrbaraste vi får – tid för Gud.

Med varm hälsning,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (321 kB).

 


 

 

Rundbrev juni 2016

Årets utexaminerade studenter.

Stockholm den 9 juni 2016.

Kära vänner!

Den här veckan har vi firat Sveriges nationaldag. Den 6 juni är ett datum som väl för de flesta är förknippat med sommar, fest, högtid och glädje alldeles oavsett hur mycket vi firar nationaldagen. Den infaller under den skönaste tiden på året när grönskan är ljus och skir, nya blomster ständigt överraskar med sin prakt och dagarna fortfarande blir längre. Och visst är de blågula färgerna med allt vad de står för något att tacka för i en värld där vårt land är längtans mål för fler än någonsin!

För mig personligen var det en festdag av ytterligare en anledning. Det var nämligen examensdag på den teologiska högskola i Hong Kong där jag undervisar. För min inre blick trädde studenter fram som jag lärt känna under nästan två års tid och som nu nått fram till ett mål som under en stor del av livet föreföll overkligt. Liksom i Sverige för hundra år sedan var en högre utbildning i det längsta bara en dröm för flera av dem. Nu har de tagit emot sina examensbevis och därmed nya möjligheter att få hjälpa sina familjer, kyrkor och folk till en bättre framtid.

Seng Ja och hennes make i traditonella dräkter från Kachinprovinsen.

Seng Ja och hennes make i traditonella dräkter från Kachinprovinsen.

I det här nyhetsbrevet vill jag berätta om en sådan student.
Att jag valt just henne beror givetvis på hennes utomordentliga studieresultat men också på att hennes historia har en svensk anknytning. I det nyhetsbrev jag skrev i december 2014 berättade jag om ett märkligt svenskt livsöde som jag för första gången lärde känna genom den student som nu har promoverats – Seng Ja Layang från Myanmar (Burma). Jag minns hur hon frågade mig om jag kände Ola Hansson och visste vad han betydde för henne och hennes folk. Snart hade jag fått veta att han föddes 1864 i Åhus i Skåne och kom att tillbringa sitt liv bland det folk som Seng Ja tillhör. Så här berättade hon – jag citerar några rader ur mitt nyhetsbrev:

Vi tillhör en folkstam från ett bergsområde i norra Myanmar – kachinfolket. För hundratjugo år sedan var vi alla analfabeter. Vi hade inte ens ett skriftspråk, och vi hade aldrig hört talas om Bibeln. Min nyfikenhet steg allteftersom berättelsen fortskred: Det vi är idag, är vi tack vare Ola Hanson. Han lärde sig vårt svåra språk och skapade sedan ett skriftspråk, vilket vi aldrig tidigare haft. Han översatte hela Bibeln till detta språk, först Nya testamentet från grekiska och sedan hela den hebreiska Bibeln, också från grundspråket. Han gav oss även en psalmbok genom att komponera tvåhundra psalmer och översätta ytterligare fyrahundra från svenska och engelska. Han är vår Mose! …

Ola Hanson kunde överlämna översättningen av hela Bibeln 1927 till kachinfolket, alltså efter 37 års arbete. När han två år senare avled hade han verkligen fått se frukterna av sitt livsverk. Redan då hade många blivit läs- och skrivkunniga, vilket nu gäller alla, och idag räknar sig också i stort sett alla från denna stam som kristna i ett annars övervägande buddhistiskt land. Två av mina kvinnliga studenter är doktorander i Gamla respektive Nya testamentets exegetik (bibelforskning) – de första någonsin från detta folk – och jag kommer att med stort intresse följa deras avhandlingsarbete. ”Vi hoppas att Du ska få se det som Ola Hanson aldrig fick uppleva”, sa en av dem.

Dr Seng Ja Layang.

Dr Seng Ja Layang.

Den här veckan har alltså det skett som Ola Hansson nog inte ens kunde drömma om: Kachinfolket har fått sin första teologie doktor. Den 26 maj disputerade Seng Ja med berömligt resultat (”with distinction”) på en avhandling som analyserar bilden av fariseerna i Matteus 23 och hävdar att dessa i ljuset av vad vi vet om fariseerna genom andra källor knappast kan betecknas som ”typiska” fariseer. Hennes bidrag är viktigt inte minst för att skapa förståelse mellan judar och kristna, eftersom fariseerna så ofta har fått prägla en negativ bild av judar och judendom bland kristna.

För Seng Ja är kopplingen till Ola Hansson viktig, eftersom hon ser honom som Guds särskild redskap för att förmedla den bibliska uppenbarelsen till hennes folk. Så här skrev hon i ett mail till mig samma dag som hon disputerade: ”Nu ser jag tydligt att Guds nåd i historien upprepas och att han binder samman sina barn med deras rötter…” Hon har ofta uttryckt sin förundran över att hon skulle få en lärare som tillhör ”Ola Hanssons folk”, och inte blev hennes förundran mindre när hon fick veta att hennes opponent – Professor Anders Runesson från universitetet i Oslo – är född och uppvuxen på samma plats som Ola Hansson, alltså Åhus i Skåne. ”Det känns som en hälsning från himlen om Guds djupa mening med den väg som blev min”, säger hon.

Låt oss följa henne till några hållplatser på denna långa väg från uppväxten i en liten bergsby i norra Myanmar till dagens promotionshögtid på Lutheran Theological Seminary i Hong Kong. Så här berättar hon i ett samtal för en månad sedan:

”Min far dog när jag var två månader. Det var inte lätt för min mor att bli lämnad ensam, men jag minns att jag tidigt fick lära mig att Gud särskilt tar sig an änkor och faderlösa. Jag var ett mycket ensamt barn, men så länge jag minns har Gud varit som en far för mig och Bibeln min främste tröstare. Psaltaren betydde alldeles särskilt mycket för mig. Där finns allt, och där lärde jag mig att jag fick komma till Gud som ett barn till sina föräldrar – även som ett trotsigt barn…”

KTCS:s logo med hänvisning till Efesierbrevet 4:11-12

KTCS:s logo med hänvisning till Efesierbrevet 4:11-12

Om skolan säger Seng Ja kort att ”böckerna var mina främsta kamrater” och att hon insåg att ”utbildning är den enda vägen framåt”. Organisationen World Vision hjälpte henne till en åttaårig skolutbildning. Därefter försökte hon tjäna ihop pengar för sitt framtidsmål genom att samla ved och arbeta i jordbruk och i gruvor. År 1996 började hon studera botanik på universitetet i Myitkyina, men på grund av oroligheter stängdes universitetet kort därefter. Då började hon studera kinesiska i Kina och två år senare var hon utbildad tolk. Arbetet var relativt välbetalt, men hon visste att detta inte var meningen med hennes liv. Hon fortsätter:

”Jag kände mig som om jag befann mig i en öken, och Bibelns budskap om hur Gud ledde sitt folk genom öknen blev mycket personligt. Jag kunde identifiera mig med Israels folk, och nu visste jag att det var teologi jag skulle studera. År 2003 skrev jag in mig på Kachin Theological College and Seminary (KTCS), som är den största teologiska högskolan i Myanmar, och 2006 tog jag min första teologiska examen. Jag blev omedelbart erbjuden en deltidstjänst att undervisa i grekiska. Efter ett år kunde jag fortsätta mina teologiska studier, och 2010 tog jag min magisterexamen i Bangalore i Indien. Tiden där betydde oerhört mycket för mig. Att lära känna Bibelns mänskliga tillkomsthistoria och att hela tiden tvingas skriva akademiska uppsatser beredde mig för nästa fas i livet. Jag fick hjälp att konfrontera min tro med vetenskaplig analys, vilket var nyttigt och nödvändigt för mig både som kristen och som teologisk lärare.”

Sedan undervisade Seng Ja i tre år i Nya testamentet på KTCS, innan hon kom till Lutheran Theological Seminary i Hong Kong sommaren 2013, nu med siktet inställt på doktorsexamen. När hon började studera mina kurser i judendomen hösten 2014, hade hon alltså redan ett års doktorandstudier bakom sig. Jag kan verkligen känna igen mig själv som student när hon säger:

”Jesu judiska värld och Nya testamentet som en judisk bok var dock något som jag aldrig hade lärt känna på djupet. Den rabbinska litteraturens rikedom och dess betydelse för förståelsen av både levande judendom och kristendom var något okänt för mig, men nu har jag upptäckt en ny dimension av Nya testamentets historiska och teologiska ursprung. Det är lätt att överdriva motsättningarna mellan Jesus och de andra judarna. Vårt sätt att läsa de nytestamentliga texterna har alltför ofta förvandlat judarna till fiender. Vi behöver mer historisk kunskap och kritiskt tänkande…”

Det märks att den nyblivna doktorn är inne på ett ämne som berör henne djupt både som forskare och kristen, och jag är övertygad att hennes kunskap och engagemang kommer att fylla hennes undervisning med innehåll och liv i hennes framtida gärning. – Vilka är då hennes framtidsplaner?

”Det behöver jag inte fundera över just nu, för så snart jag kommer hem tillträder jag en lektorstjänst i Nya testamentets bibelvetenskap på det seminarium där jag började studera för tretton år sedan. Jag hoppas kunna ge tillbaka i överflöd vad jag själv fått ta emot, och att det ska bli till hjälp inte bara för mitt folk utan också för de kristna i hela Myanmar.”

Det är inte svårt att helhjärtat instämma i hennes önskan om att Ola Hanssons sådd ska fortsätta bära frukt genom henne och andra som kallas att föra hans verk vidare till nya generationer.

Att berätta om henne just nu känns extra meningsfullt, eftersom den judiska pingsten – shavuot, ”veckohögtiden” – infaller nu på söndag. Då firas uppenbarelsen på Sinai berg och förbundet mellan Gud och Israels folk efter befrielsen ur Egypten. I synagogor världen över kommer texten om det första pingstundret i 2 Mosebok 19 och 20 att läsas – en text som säkert lästes även av dem som var församlade i Jerusalem för att fira denna högtid enligt Apostlagärningarna 2.

Ibland kallas det under som där beskrivs för ”kyrkans födelsedag”, eftersom det ledde till att den bibliska uppenbarelsen och det kristna evangeliet kom att bäras ut i hela världen. Pingstens stora under slår en svindlande bro mellan Sinai och Sion och vidare över hav och kontinenter till Sverige och Fjärran Östern och till ett litet bergsfolk i norra Myanmar, där Dr Seng Ja Layang nu fått illustrera Guds ords inneboende och förvandlande kraft som saknar motstycke i världslitteraturen och mänsklighetens historia.

Hon har bett om sin hälsning till er – Ola Hanssons folk. Det får då också bli en shavuothälsning till våra judiska läsare och till er alla en önskan om en på alla sätt skön och vilsam sommar!

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (340 kB).

 


 

 

Gamla hemsidan
Det finns mycket att se också på den gamla hemsidan. Använd knappen i menyn ovan för att komma dit.
Senaste
Prenumerera på rundbrevet!

Observera att du kommer att få ett e-postmeddelande där du måste bekräfta prenumerationen. Annars kommer den inte att gälla!
Du kan om du skulle vilja när som helst avbeställa prenumerationen via en länk i utskicken.

Besöksräknare
  • 134604Läsningar totalt:
  • 29Läsningar idag:
  • 120860Besökare totalt:
  • 26Besökare idag:
  • 0Besökare online: