Stockholm den 3 april 2020
Kära vänner!
Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden som är mycket närvarande. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror … Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland folken, upphöjd på jorden. Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Psaltaren 46:2-4, 11-12
När jag satt och funderade över hur jag skulle börja denna hälsning i den orostid vi nu befinner oss i, kände jag ett så starkt behov att få låna de ord jag saknade. Jag valde då några versar ur Psaltaren. Det var bara att välja och vraka. Jag kunde ha valt herdepsalmen 23 eller varför inte den 91 psalmen som uttryckligen nämner ”pesten som smyger i dunklet” och ”farsoten som härjar i middagshettan”. Överallt hörs röster ur djupen och mörkret som vittnar om en erfarenhet människor har gjort i snart sagt varje tid. Många talar med rätta om att vi lever i ett undantagstillstånd, men i ett längre perspektiv och för otaliga människor handlar det kanske snarare om ett normaltillstånd, eller i varje fall om att sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Herdepsalmens trygga vila sker i ”fienders åsyn” och i farlig närhet till ”dödsskuggans dal”.
Men en sak förenar alla dessa röster ur Bibelns bön- och psalmbok, och det är behovet av en tillflykt som håller när allting annat sviker och bedrar, och förvissningen om var den tillflykten finns: hos Jakobs Gud, vår klippa och vår borg. Den som möjligen slår upp orden ovan i sin egen Bibel, märker kanske att jag ändrat lite i översättningen. När jag läste orden om en hjälp i nöden ”som aldrig svikit” (Bibel2000) eller ”väl beprövad” (1917 års översättning), märkte jag att den hebreiska grundtexten ordagrant säger ”mycket närvarande” eller ”mycket tillgänglig”. I kombination med slutordens ”bli stilla och besinna” blev de för mig en så levande beskrivning av vad dessa dagar erbjuder oss: en osviklig Gudsnärvaro som kanske inte känns och en stillhet som även den för många kan upplevas som en prövning, när själva grunden för tillvaron skälver och orons och ovisshetens hav svallar runt omkring oss.
Men Bibelns samstämda vittnesbörd är visserligen inte att Gud alltid hjälper så som vi önskar och ber, men att han alltid är tillgänglig och närvarande, och då alldeles särskilt i nöden – såväl världens nöd (”upphöjd bland folken”) som folkets (”Jakobs/Israels Gud) och den enskildes (”min herde”) nöd. Inför honom får vi under denna tid en särskild möjlighet till stillhet och besinning, inte minst under den stora högtid som snart går in.
Alla berörs vi på olika sätt. För er som följer vårt arbete vill jag kort berätta om hur detta har påverkat oss. Det började med att jag under ett uppehåll på väg till Hong Kong i slutet av januari fick veta att myndigheterna beslutat att universitet och högskolor skulle stängas på grund av den begynnande virusspridningen. Min kurs måste alltså ställas in. Nu är den preliminärt uppskjuten till oktober. (När detta skrivs har Hong Kong trots sina nästan sju och en halv miljoner invånare som trängs på en otroligt begränsad yta lyckats få kontroll över smittan. För närvarande har 803 fall konstaterats, 5 befinner sig i intensivvård och 4 har avlidit.)
Sedan dröjde det inte länge innan det stod klart att smittspridningen var världsvid och att den även nått Sverige. Inbokade föredrag, fortbildningar och gudstjänster måste därför också uppskjutas. Givetvis var det även nödvändigt att avboka vår kursresa till Sicilien i maj. Eftersom offentliga samlingar blivit en omöjlighet, tvingas vi alltså, som så många, att tills vidare frysa mycket av vår verksamhet.
Vi hoppas dock kunna genomföra den sommarkurs som planeras äga rum först i augusti. Förhoppningsvis ska hälsoläget då ha stabiliserats på ett sådant sätt att det blir möjligt att resa och samlas ungefär som tidigare. Jag presenterade kursen i mitt förra rundbrev men vill ändå upprepa informationen med några kompletteringar, eftersom så mycket hänt sedan dess.
Kursen kommer att behandla tre syskon som befinner sig i främsta ledet bland Bibelns gestalter: Mose, Mirjam och Aron – en syskonskara som står i centrum särskilt i Bibelns berättelser om uttåget ur Egypten. I profeten Mikas bok 6:4 beskriver Gud händelserna med dessa ord: “Jag förde dig ut ur Egypten och befriade dig ur slavlägret. Jag sände Mose, Aron och Mirjam för att leda dig.” Vilken betydelse har de i bibeltexterna och i de judiska och kristna tolkningstraditionerna? Vad kan vi lära av Mose och Aron, och även av den ofta bortglömda Mirjam, och om deras vandring med Gud? Hur kan de leda även oss i vår tid?
Kursen äger liksom tidigare år rum på Helsjöns folkhögskola utanför Horred i södra Västergötland den 10-13 augusti. För information om rum och priser m.m. går det bra att kontakta Marianne Karlsson på tel. 0320-205840 eller 0320-205830; info@helsjon.se; Helsjöns folkhögskola, Helsjön 1, 519 90 Horred. Anmälan kan göras redan nu, men jag vill betona att den på grund av osäkerheten inför de kommande månaderna inte är bindande och att inga inbetalningar ska göras ännu. Jag kommer att informera er om läget i kommande nyhetsbrev. Vi är dock tacksamma om ni vill anmäla ert intresse så snart som möjligt. Det är bra att vi i god tid får veta hur stort intresset är. Vi kan då också göra en adresslista och hålla er underrättade om hur situationen ser ut.
Eftersom fondens arbete helt och hållet är beroende av gåvor och av inkomsterna från mina kurser och föredrag samt försäljning av fondens böcker, ska vi inte förtiga att denna nya situation också innebär ett kännbart ekonomiskt avbräck. Vi är givetvis medvetna om att detta gäller oerhört många i vårt samhälle och att mycken verksamhet på olika sätt blir lidande. Inte desto mindre vågar vi vädja till er att tänka på oss även i denna orostid och kanske om möjligt även ge en gåva till vårt arbete.
Ett sätt att stödja vårt arbete kan också vara att för egen eller andras del köpa någon av våra böcker. Just nu tänker jag alldeles särskilt på boken Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna. Kanske kan en vandring genom det bibliska högtidsåret bli ett sätt att bli stilla och besinna hur stor Abrahams, Isaks och Jakobs Gud är. Den som vill gå lite djupare in i en särskild bibelbok kan nog finna en ledsagare i boken Uppbrottet: Andra Moseboken i judisk och kristen tradition. Den är naturligtvis särskilt aktuell inför påsken, men det är ingen överdrift att säga att Andra Moseboken lägger grunden till snart sagt alla övriga böcker i Bibeln och även till dess högtider. En presentation av fondens andra böcker finns på vår hemsida, www.judiskkristnarelationer.se. De kan beställas hos Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 112 46 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848.
Som framgår av ordet ”pandemi” rör det sig om en farsot som drabbar ”alla folk”, vilket vi får dagliga och mycket smärtsamma påminnelser om. För att minska smittans framfart utfärdas många rekommendationer, påbud och förbud, som vi alla är skyldiga att ta på största allvar. Det gäller ju inte bara att skydda oss själva utan också andra som skulle kunna smittas genom vår oförsiktighet. Därför utgör inte heller våra gudstjänsthus och samlingar där några fredade zoner där vi slipper iaktta nödvändiga försiktighetsåtgärder. Även här ges olika råd om vad det exakt bör innebära.
Själv har jag med särskilt intresse följt vad som händer i den judiska världen i allmänhet och i Israel i synnerhet. Judendomen är mycket församlingsorienterad. Enligt urgammal judisk tradition ska man så långt möjligt varje dag samlas till tre offentliga gudstjänster (se Daniel 6:13), som påminner om templets tre gudstjänster – morgonbönen (shacharit), eftermiddagsbönen (mincha) och aftonbönen (ma’ariv).
För att fira en offentlig gudstjänst krävs en minjan, det vill säga minst tio deltagare (män i den ortodoxa traditionen). Efter virusutbrottet i Israel begränsades först det maximala antalet människor som fick samlas till just tio för att möjliggöra synagogans gudstjänster. Snart begränsades emellertid antalet till två, vilket innebär att inga offentliga gudstjänster längre kan hållas.
Det är intressant att se hur snart även de mest observanta församlingarna med få undantag anpassade sig till denna mycket smärtsamma ordning, som förmodligen är den första kända i judarnas historia med en sådan omfattning. Många gånger förut har judar hindrats från att fira gudstjänst, men då har det skett i tider av förföljelser. Denna gång gäller det dock ett livsfarligt hot inifrån, och då upphör så gott som alla normala föreskrifter att gälla, eftersom den viktigaste principen är att rädda liv. På hebreiska kallas den för pikuach nefesh (”räddande av själen/livet”) och är grundad i 3 Moseboken 18:5, ”Håll mina bud och stadgar, ty den som gör det skall leva genom dem.” Samma uttryck upprepas i Hesekiel 20:11.
Enligt den judiska tolkningen innebär det att buden ska tillämpas på ett sådant sätt att det främjar livet – även det rent fysiska livet här på jorden. Det första kända exemplet på en sådan tolkning finner vi under mackabeerkrigen, när judarna i lydnad för sabbatsbudet vägrade att försvara sig på sabbaten. Detta ledde till en fruktansvärd massaker som i sin tur ledde till en omprövning av sabbatsbudets tillämpning: ”Om vi alla gör som våra bröder och avstår från att kämpa för våra liv och våra lagar mot hedningarna, då kommer de snart att utplåna oss från jordens yta.” Sedan läser vi att ett beslut fattades att det var tillåtet att försvara sig på sabbaten. Hela berättelsen står att läsa i 1 Mackabeerboken 2. Detta beslut blev i sin tur prejudicerande, så att det blev en plikt att åsidosätta sådana tillämpningar av buden som leder till död. Livets helighet går före allt annat. Denna princip är alltså helt i linje med den judiska tanken att sabbaten blev gjord för människans skull och inte tvärtom.
Den får också stora konsekvenser för sjukvården. Så snart minsta tvivel föreligger om att liv är i fara eller kan komma att bli det, är alla åtgärder inte bara tillåtna utan påbjudna. Om synagogans gudstjänst utgör en hälsorisk, måste synagogorna följaktligen stängas. Ett annat konkret litet exempel är talande. Som bekant innebär sabbatsbudet enligt den judiska traditionen att elektroniska artiklar som datorer och mobiltelefoner ska stängas av. Men för ett par veckor sedan deklarerade den sefardiske överrabbinen Jitzhak Josef att det är en skyldighet att ha mobilerna påslagna för att kunna vara anträffbar även då, eftersom det kan bli nödvändigt att hjälpa till med akutfall eller att själv snabbt bli isolerad om ny smitta upptäcks. Själv upplevde jag under alla år i Israel att det var lättare att nå en läkare under sabbat och högtider där än under veckoslut och helger här.
En annan fråga har också diskuterats: Är det tillåtet att fira påskmåltiden via elektroniska medier, alltså ungefär som en videokonferens? Eftersom påskmåltiden för så många är årets viktigaste familjehögtid, blir den påbjudna isoleringen särskilt tung. Debatten har varit intensiv och uppfattningarna delade med framstående rabbinska auktoriteter på båda sidor. Tidigare i veckan läste jag att båda överrabbinerna emellertid avvisar denna möjlighet just med hänvisning till pikuach nefesh, eftersom deltagande i påskmåltiden tillsammans med familjen inte kan anses gälla liv och död. Den andra uppfattningen hävdar dock att gemenskapsmotivet är så viktigt att en teknik som annars är förbjuden på sabbat och högtidsdag kan tillåtas.
Även om dessa exempel är knutna till texter, tolkningar och traditioner som nog är främmande för många kristna, är det inte svårt att känna igen sig i dessa dilemman, eftersom de på olika sätt möter de flesta samfund och religiösa kommuniteter världen över. För många kristna är en central fråga inte minst hur nattvardens gemenskapsmåltid – kommunionen – ska firas i dessa dagar. Frågan är inte bara hur mycket geografisk och social isolering som är nödvändig utan också hur mycket de yttre avstånden kan överbryggas genom den moderna teknikens underverk i vår tid. Låt oss utnyttja dessa möjligheter i den här krisen och göra vad vi kan för att bryta den yttre isolering som för många är så smärtsam.
På onsdag kväll inleds den judiska påsken med uttågets och befrielsens måltid, följd av skärtorsdagskvällens åminnelse av Jesu sista påskmåltid. Precis som jag började detta brev med ett bibelord, vill jag också avsluta det med ett annat bibelord. Det är hämtat ur den lovsång som Jesus sjöng med sina lärjungar den gången och som fortfarande ingår i avslutningen av den judiska påskmåltiden: ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd” (Psaltaren 118 och 136).
Mycket förgår, men ett består – Herrens nåd. Det är påskens stora budskap om en övergång från slaveri till frihet, från mörker till ljus, från synd till förlåtelse, från fall till upprättelse, från förtvivlan till hopp och från död till liv. Mycket blir annorlunda denna påsk, men Herrens nåd varar evinnerligen. Därför kan vi i påskens eviga ljus hoppas på ett helt annat påskfirande om ett år och även i år med tillförsikt önska varandra en rikt välsignad påskhögtid!
Med varm hälsning
Er tillgivne
Ladda ner Rundbrevet som PDF-fil HÄR.
Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationerAdress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 073-0949504E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.seHemsida: www.judiskkristnarelationer.sePlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249Swish: 1230 872 424
Your name:
Your email address:
Send post to email address, comma separated for multiple emails.