Kära vänner!

Först ber jag om ursäkt för att detta nyhetsbrev dröjt så länge. Den främsta anledningen är det som är ämnet för rundbrevet den här gången: den bok som jag för första gången nämnde redan i det nyhetsbrev som skickades ut i september 2020. Processen har av olika skäl tagit längre tid än vi trodde, men nu är detta bokprojekt äntligen i hamn. I förrgår har jag med glädje packat upp den första boklådan, och nu ska jag alltså presentera innehållet för er.

Boken är en antologi, alltså en samling artiklar som förenas av ett grundtema – relationen mellan judar och kristna. Denna relation är mycket speciell. Det är inte lätt att finna två trosgemenskaper som på en och samma gång står så nära och så långt från varandra. Inte sällan har kristna motiverat sin existens genom att framställa judar och judendom som det främsta exemplet på vad kristen tro inte är eller bör vara. En sådan syn har fått svåra och smärtsamma konsekvenser för det judiska folket under historiens gång, och de senaste hundra åren har gett särskilt tydliga exempel på det värsta i relationen mellan judar och kristna – men också på det bästa. Ett ord är mycket väl lämpat att sammanfatta dessa båda aspekter, och det har därför fått ge namn åt vår bok: Förskjutningar, med den förklarande underrubriken Avgörande skiften i relationen mellan judar och kristna.

Dessa förskjutningar handlar i huvudsak om de tre första århundradena av kyrkohistorien, när den segrande kyrkan teologiskt försköt det judiska folket som förbundets folk för att själv inta dess plats. Denna grundinställning och dess konsekvenser både för det judiska folket och för kristen teologi kom – med vissa konfessionella och lokala varianter – att prägla resten av historien fram till det ödesdigra 1900-talet. Men då kom en förskjutning i helt annan riktning också att äga rum: den självrannsakan, omprövning och omvändelse som pågått inom många kyrkor i synen på judar och judendom efter Förintelsen och Andra Vatikankonciliets epokgörande deklaration Nostra aetate år 1965.

Bokens elva kapitel av lika många författare – sex judar och fem kristna – belyser de judisk-kristna relationerna i olika grad och med varierande infallsvinklar: bibliska, historiska, teologiska, hermeneutiska och dagsaktuella. När jag nu vill ge en liten sammanfattning av författarna och deras bidrag, tillåter inte utrymmet att jag uppmärksammar alla lika mycket. Men det innebär verkligen inte en värdering av bidragen. Det viktiga är att ni i stora drag ska få en uppfattning om vad boken handlar om.

Den inledande artikeln är skriven av Susannah Heschel, som är professor vid Dartmouth College, New Hampshire, USA. I sin artikel, ”Ras som inkarnatorisk teologi: Beröringspunkter mellan tysk protestantism och rasteori”, gläntar hon på dörren till teologins mest förfärande skräpkammare, eller snarare skräckkammare, där steget är taget från förakt till förintelse och där inte ens folkmord av Jesu folk i Jesu namn var främmande för det synnerligen inflytelserika teologiska institutet i Eisenach (1939-1945) som hon presenterar i sin artikel. När hon skärskådar den tyska ”kyrkokampen” mellan den hitlertrogna nazikyrkan Deutsche Christen och Bekännelsekyrkan visar hon att vad som än skiljde dessa båda huvudriktningar åt, gick gränslinjen inte vid antisemitismen, utan det var precis tvärtom: antisemitismen utgjorde det förenande bandet mellan dem. Antijudiskheten inom kyrkorna hade berett marken för den nazistiska regimens antisemitiska propaganda på ett sådant sätt, att denna kunde hämta näring i kyrkornas förkunnelse om judarna.

Eftersom jag har översatt denna artikel, får jag erkänna att jag först underskattade Heschels förmåga att läsa trettiotalstyska i frakturstil, eftersom vissa uttalanden som världsberömda teologer gjorde föreföll mig alltför otroliga i sitt rent mordiska judehat. Men när jag hade suttit på Kungliga Biblioteket och jämfört hennes översättning med de tyska originaltexterna i sitt sammanhang, insåg jag att hon hade rätt: just så illa var det – för inte mer än 75 år sedan i lutherdomens hemland.

Från detta becksvarta bottenläge öppnar Dr Deborah Weissman, Jerusalem, helt andra rum i nästa artikel: ”Berättelsen om två kvinnor: Från ’Undervisning i förakt’ till ’I våra dagar’.” Med utgångspunkt i Nostra aetate visar hon genom andra dokument och talrika exempel på den revolutionerande förskjutning i synen på judar och judendom som ägt rum inom otaliga kyrkor och samfund världen över alltsedan dess. Det gäller framför allt hur detta dokument har tagits emot, spridits, studerats och följts upp av kyrkan och även av judar. Alltför många vällovliga dokument har hamnat i glömskans pärmar och därför inte fått påverka kyrkans teologi, undervisning och förkunnelse. Samma öde har Nostra aetate verkligen inte mött, och författaren visar på de goda exempel i ord och handling som kan åskådliggöras i bokens omslagsbild med dess kontrast i bilden på sidan 34. Artikeln är en guldgruva för var och en som vill få en sammanfattning av ett av de mest avgörande skedena i kyrkohistorien.

Rabbinen Dr Alon Goshen-Gottstein, Jerusalem, belyser de judisk-kristna relationerna genom att visa på hur olika de kan te sig från judiskt respektive kristet perspektiv. Frågan han ställer är ”Finns det ett särskilt förhållande mellan kristendom och judendom?” Svaret han ger är att det beror på vilka som ställer den. Lika självklart som ett jakande svar är för de flesta kristna, lika mycket kan svaren skifta från dem vilkas rötter sträcker sig ytterligare nästan 2000 år tillbaka. Här måste också den minst sagt problematiska historia som judar och kristna har gemensam vägas in. Efter århundraden av kristen ersättningsteologi har många judar svårt för att se relationen till kristendomen som speciell om därmed avses en särskilt positiv relation.

De båda följande artiklarna ger det judiska perspektivet på Bibeln och bibeltolkningen. Natalie Lantz, som är doktorand i den hebreiska Bibelns exegetik vid Uppsala universitet, belyser och problematiserar olika beteckningar på den Bibel som i kristen tradition brukar uppdelas i ”Gamla och Nya testamentet” och på vilket sätt judar och kristna skiljer sig åt när de rangordnar den gemensamma Bibelns böcker.

Stockholms tidigare överrabbin Morton Narrowe ger i sin artikel ”Judisk hermeneutik” exempel på de tolkningsprinciper och den tolkningsmångfald som kännetecknar den judiska traditionen, där frågan inte bara är vilken tolkning som är rätt eller bäst, utan snarare om det finns ännu fler möjligheter att förstå en text. Han visar också varför en relativt fri översättning som Bibel 2000 inte kan ligga till grund för ett judiskt bibelstudium byggt på den hebreiska grundtexten.

Nästa artikel är skriven av min medredaktör, docent Tord Fornberg. Den behandlar en av de viktigaste frågorna när det gäller kristen bibeltolkning i mötet mellan judar och kristna: Hur såg hedningarnas apostel Paulus på sitt eget judiska folk i ljuset av sitt möte med Jesus på vägen till Damaskus? Som exempel har han valt två mycket inflytelserika utsagor och visar att den ofta antijudiska läsningen av Paulus inte tar tillräcklig hänsyn till den situation i vilken Paulus verkade och därför vilar på en mycket bräcklig grund: ”Paulus och Lagen i ljuset av Gal 3:19–20 och Rom 10:4.”

Mitt eget bidrag har jag valt att kalla ”Det gamla är inte förbi, men något nytt har kommit: De judiska högtiderna och deras kristna uppföljare.” Där ställer jag frågan varför det kristna högtidsåret blev som det blev. Vilka judiska högtider överlevde i kristen tradition och varför? En tanke har jag ofta varnat för och gör det även här: Så snart kristna börjar tala om sig själva som de ”nya” i förhållande till våra äldre judiska syskon lurar ersättningsteologin vid dörren. Det gäller inte bara beteckningar som ”det nya Israel” utan också exempelvis söndagen som ”den nya sabbaten”. – Nej, det gamla är inte förbi när något nytt har kommit!

Att judendom och kristendom inte utan vidare är jämförbara storheter visar Ophir Yarden, Jerusalem, som bland annat är lektor och direktor för The Jewish Center for Interreligious Enounter. Hans artikel ställer frågan ”Judendom: religion, nation eller folk? Från ett komplext ursprung till en komplex verklighet.” Begrepp som ”jude” och ”judisk” betecknar inte bara en religiös tillhörighet utan också en etnisk och kulturell identitet. En jude som exempelvis lämnat sin religiösa tillhörighet har inte därmed lämnat det judiska folket. Författaren går igenom hur judiskhetens innebörd betonats i olika tider och hur detta fortfarande är en aktuell fråga.

Teol.dr Hedvig Larsson ställer i sin artikel, ”Att undervisa om judendom i en svensk kontext”, frågan om vilken betydelse som undervisning om judendomen kan ha i skolundervisningen med exempel hämtade från hennes vardag som lärare vid en svensk folkhögskola med en etniskt, politiskt och religiöst mycket heterogen elevsammansättning.

Bokens avslutande båda kapitel ger exempel på svenska insatser för att främja mötet mellan judar och kristna. Teol.kand. och fil.mag. Gunnel Borgegård behandlar den svenska grenen av The International Council of Christians and Jews (ICCJ) – Samarbetsrådet för Judar och Kristna – och redogör för dess snart femtioåriga historia. Hennes omsorgsfulla dokumentation är ett verkligt pionjärarbete, som väl ingen har gjort eller kunnat göra så som hon, eftersom hon var med från början och har varit dess ordförande sedan 2003. Hon är dessutom medlem av ICCJ:s styrelse sedan 1988 och var vice ordförande 1992–2011. Hon ger ofta oanade inblickar i det myckna arbete på olika nivåer som denna organisation utfört för att främja de judisk-kristna relationerna i vårt land, även när intresset för detta viktiga arbete alltmer har svalnat.

Slutligen presenterar vår egen styrelseledamot, professor Jesper Svartvik (för närvarande gästprofessor vid Center for Christian-Jewish Learning vid Boston College), i sin artikel, ”Arvet efter Krister Stendahl: Tre förskjutningar”, den svensk som har haft en oskattbar betydelse i arbetet för förbättrade relationer mellan judar och kristna. Utan att avslöja vilka tre förskjutningar artikelns spännande rubrik syftar på, vill jag bara säga att de är relaterade till de tre stora livsuppgifter som betydde mest för Krister Stendahl som bibelforskare, religionsteolog samt präst och förkunnare.

Under trettio år som professor vid Harvard University kom Krister Stendahl att radikalt bidra till en förändrad syn på judar och judendom inom den teologiska utbildningen och forskningen, framför allt som bibelteolog och präst. Efter sin tid som biskop i Stockholm fortsatte han sin gärning i USA, där han blev studentpräst vid Harvard och undervisade vid det judiska Brandeis University, samtidigt som han även utvecklade ett viktigt dialogarbete på Shalom Hartman-institutet i Jerusalem. Svartvik tecknar ett mycket levande biografiskt porträtt av en sällsynt livsgärning, som även ger oss intressanta inblickar i svensk kyrkohistoria och teologi under senare hälften av 1900-talet.

Kanske tänker någon att detta låter som en väldigt akademisk bok, skriven för specialister. Visst har de olika bidragen varierande akademisk inriktning. Men vi har hela tiden haft som målgrupp människor med olika bakgrund som i all sin mångfald delar intresset för Bibeln, judendomen och relationen mellan judar och kristna i historia och nutid. Det gäller alltså just er som på olika sätt är del av vårt kontaktnät och vår vänskapskrets och som har hjärta för vårt arbete.

Boken är utgiven på Artos & Norma Bokförlag (209 sidor). Den är redigerad av Tord Fornberg och mig, och alla utländska artiklar har vi översatt till svenska. Den ingår i Jubileumsfondens skriftserie ”Skrifter om judisk och kristen tro och tradition”, där den är bok nr 6.

Boken kan nu beställas av oss för 200 kr. En fraktkostnad på 48 kr tillkommer. Vid en beställning på minst fem böcker blir priset 180 kr plus 70 kr i frakt. Det går bra att maila, skriva eller ringa till vår styrelseordförande:
Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 112 46 Stockholm; tel. 0730-383848, larspa@bredband.net.
Fondens övriga böcker kan givetvis också beställas.

Till sist vill jag ge några glimtar från den gångna våren. Den har i viss mån fortfarande präglats av pandemin. Även om restriktionerna har lyfts, har det rått en berättigad försiktighet att ordna större samlingar. Inte desto mindre har jag haft ganska många föredrag, såväl på fysiska möten som via nätet, och jag hoppas kunna fortsätta med ännu fler efter sommaren. Inte heller den här sommaren kan vi ordna någon sommarkurs, men vi hoppas att det ska gå bättre nästa år. På grund av de hårda pandemirestriktionerna i Hong Kong blev min planerade kurs i mars uppskjuten till höstterminen.

Först och sist innesluter vi Ukrainas land och folk i våra tankar och böner. För att sätta ord på vår önskan och vårt hopp lånar jag profeten Jeremias ord i 29:11: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

Med de varmaste hälsningar,

Er tillgivne