Stockholm den 31 maj 2023

Kära vänner!

I denna ljuva sommartid, när det känns som om naturen plötsligt väcktes till liv efter en ovanligt lång vinter och vår, skickar jag den här hälsningen. Även om det rådande världsläget ofta väcker vemod får vi försöka ta vara på allt ljust och vackert som ständigt gläder oss – just nu försommarens underbara fägring.

Först vill jag påminna om några program, och då börjar jag med vår sommarkurs som vi annonserat ut i tidigare rundbrev:

Missa inte möjligheten!

Du kan fortfarande anmäla dig till vår sommarkurs. Från måndag lunch till torsdag lunch den 12–15 juni kommer vi att fördjupa oss i ämnet Jesu liknelser i nytt ljus. Vi kommer också att fira morgonmässor och samlas till aftongudstjänst i bygdens kyrka i Horred på onsdag kväll med kyrkkaffe efteråt. Det blir även tid för promenader i det underbart natursköna landskapet kring sjön.
Kursen är lämplig för varje bibelläsare och inte minst för lärare och förkunnare. Därför passar den också som fortbildning. Ett detaljerat kursintyg utfärdas.

• Lärare: Göran Larsson och Jesper Svartvik, båda präster i Svenska kyrkan som under många år i Jerusalem arbetat med bibeltolkning i mötet mellan judar och kristna.
• Plats: Helsjöns folkhögskola i södra Västergötland, mitt emellan Borås och Varberg.
• Kostnad för helpension: Enkelrum från 4394 kr; dubbelrum från 4094 kr per person.

Information och anmälan så snart som möjligt:
Marianne Karlsson, tel. 0320-205840, marianne.karlsson@helsjon.se. Se också
https://helsjon.se/jesu-liknelser-i-nytt-ljus/
och https://samarbetsradet.se/?p=4018.

Nästa händelse blir i stort sett en upprepning av studiedagen ”Trådarna från Rom” den 8 mars i Uppsala. Trots att den ägde rum på vinterns i särklass svåraste ovädersdag i regionen infann sig de flesta, och den positiva respons som mötte oss värmde mitt i stormen. Därför har vi beslutat att dubblera dagen, denna gång i Sveriges andra (eller första?) universitetsstad, Lund, måndagen den 11 september. Så här såg programmet ut den 8 mars, och eventuella ändringar i programmet kommer jag att meddela i nästa nyhetsbrev i slutet av augusti:

Jag vill också påminna dem som redan nu behöver boka in program ännu längre fram att tänka på den 19 november och projektet ”Rötter & Liv” om judisk-kristna relationer, som jag presenterade i rundbrevet i september förra året. Se också
https://www.skr.org/kyrkorna-instiftar-sarskild-dag-for-judisk-kristna-samtal-och-fordjupning/

Även om jag själv redan är inbokad den dagen, står jag gärna till tjänst med råd och förslag till program.

Jag besöker också gärna era församlingar för studiedagar, kyrkhelger och församlingsaftnar under hösten. Från mitten av september till första hälften av oktober kommer jag dock att undervisa i Hong Kong.

När detta skrivs har vi precis firat pingst, som utan tvekan är den minst kända av våra stora kristna högtider. Den blir lätt bara en i raden av vårens och försommarens söndagar, och att annandagen avskaffats bidrar ytterligare till att pingsten förlorat sin högtidskaraktär. Även en annan aspekt av pingsten har ofta gått förlorad, och det är dess djupa samband med påsken. Redan själva namnet ”pingst” visar att den egentligen inte är en självständig högtid utan hör oupplösligen samman med påsken. ”Pingst” går tillbaka på det grekiska ordet pentekostè som betyder (den) femtionde (dagen), vilket givetvis beror på att den infaller femtio dagar efter påsk. I den judiska traditionen kallas den rentav för ”påskens fullbordan”. I korthet: så viktig är pingsten, att påsken inte är fullbordad förrän pingsten är firad, eller med andra ord att påskens under är ofullbordat om det inte följs av pingstens under.

Jag har under några veckor lett en serie bibelstudier i vår församling i Viksjö över temat ”Vad hände sedan?” Vi har då läst andra delen av Lukas-evangeliet, det vill säga Apostlagärningarna (Apg). När vi läser Lukasevangeliet och Apostlagärningarna som en sammanhängande berättelse blir det alldeles särskilt tydligt vilken central plats just pingsten har. I Lukas 24 utlovar den Uppståndne till sist: ”Jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit utrustade med kraft från höjden.” Samma löfte upprepar han sedan i Apg 1:4 när han ber apostlarna ”att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern har utlovat.” Lukas är den ende som berättar om själva pingstundret och kompletterar därför Matteusevangeliet på en viktig punkt. Enligt Matteus 28 säger Jesus sist till sina lärjungar ”Gå ut i hela världen…” medan han enligt Lukas alltså säger till lärjungarna: Gå inte ut ännu! Ni är inte utrustade för det uppdraget innan ni fått Andens gåva med den kraft och ledning som ni behöver för att kunna gå ut. I korthet: Det hade inte blivit något ”sedan” om inte apostlarna först fått ta emot den Helige Andes gåva. Påsken måste alltså fullbordas genom pingsten. Ja, vi kan verkligen fråga oss vad som hade skett med påskens evangelium om det inte hade burits ut i hela världen, väckt levande tro och nått även oss. Pingsten är verkligen ”påskens fullbordan” och den världsvida kyrkans födelsedag.

Kanske undrar möjligen någon hur judarna kan tala om pingsten som ”påskens fullbordan”, i synnerhet om vi är vana att tala om undret i Apg 2 som ”den första pingstdagen”. Ett svar är att Apg 2 inleds med orden ”När pingstdagen kom…”, vilket innebär att de församlade judarna ju faktiskt firade pingstdag, alltså den judiska pingsten, redan innan pingstundret skett. Den firades till minne av det som hände på ”den 50:e dagen” efter påsken, befrielsen ur Egypten. Den traditionen utgår emellertid från hebreiskan och orden i 3 Mos 23:15–16, där
det står att man ska räkna ”femtio dagar” eller ”sju veckor” efter påsken till nästa högtid. På hebreiska heter ”veckor” shavuot, och därför är detta pingstens namn i judendomen; den firades i fredags i förra veckan.

Vad hände då sju veckor eller 50 dagar efter påsken i Israels folks historia? Händelsen är faktiskt daterad i 2 Mos 19:1, där det står att de kom fram till Sinaiöknen och till ”berget”, närmare bestämt efter sex veckor. Efter ytterligare en vecka stiger Gud ned i eld och börjar tala. I kapitel 20 nämns bland mycket annat förbundets tavlor och i kapitel 24 själva förbundsslutet.

Det handlar alltså om det allra första Gud uppenbarar för Israels folk av det som så småningom ska bli den bibliska uppenbarelsen. Utan den hade påskens under förmodligen snart förbleknat till ett minne blott. Toran, Guds Ord, och förbundet på Sinai blev själva livlinan som alla försök till trots aldrig kunde slitas av. Därför lever det judiska folket trotsigt vidare, inte bara genom egen kraft och kamp utan först och sist genom detta pingstunder och det som sedan blev följden.

Analogin till den kristna pingsten är obestridlig, och jag skulle också säga oumbärlig, för den visar på Guds trofasthet och vad Guds kraft kan åstadkomma mitt i all mänsklig svaghet. Ja, vi skulle kunna säga att inte bara påsken utan också pingsten utgör ett av de starkaste banden mellan judar och kristna i den meningen att deras existens inte bara hänger på påskens händelser utan lika mycket på pingstens. Båda är såväl påsk- som pingstreligioner.

Till sist vill jag ge ett exempel på hur denna djupa koppling mellan påsk och pingst osynliggjorts i översättningen av 2 Mos 19:1 i Bibel 2000. Enligt den kom Israels folk fram till Sinai ”vid tredje nymånen” efter befrielsen ur Egypten. Eftersom uttåget skedde vid fullmånen, inföll den tredje nymånen efter 2+4+4 veckor, alltså efter tio veckor. I den hebreiska grundtexten står emellertid ordet chodesh, som i regel betyder ”månad”. Eftersom uttåget skedde i mitten av första månaden, inleddes andra månaden efter två veckor, och tredje månaden alltså efter sex veckor. Efter de förberedelser som beskrivs i 2 Mos 19 hade ännu en vecka förflutit, det vill säga totalt sju veckor.

Jag tror inte att denna olyckliga översättning medvetet gjorts för att kapa banden till den judiska pingsten, men resultatet blir i varje fall det. Jag kan heller inte glömma hur en av mina professorer i Lund gjorde en poäng av att vi kristna i trosbekännelsen kunde gå direkt från skapelsen till andra trosartikeln utan att behöva bry oss om den s.k. ”lagen”. Den första pingstens stora gåva förvandlades i kristen tradition ofta just till ”lagen” som motsättning till evangelium trots att Toran är evangelium.

Den mycket vanliga tanken att berättelsen om Babels torn i 1 Mos 11 skulle utgöra motpolen till Apg 2 gör det ju också möjligt att hoppa över Sinaiundret. Jag noterar att i stort sett inget kristet samfund i världen idag i sina textläsningar på pingstdagen tagit med någon text från Sinaiuppenbarelsen ur 2 Mos 19–20 eller 5 Mos 4–5. Pingstens djupa klangbotten har spruckit. Så mycket har gått förlorat när judendom och kristendom av olika anledningar skildes åt.

Med denna vemodiga slutsats får jag sätta punkt för denna gång. Men egentligen präglas den inte så mycket av vemod som av glädjen över att vi fått en kallelse och en möjlighet att lägga ut på djupet i Jam ha-Torah, ”Gudsordets hav”, där så mycket ligger fördolt som med Andens hjälp kan leda oss både till rötter och liv.
Veni Sancte Spiritus – Kom Helige Ande!

Varma sommarhälsningar

Er tillgivne

Ladda ner Rundbrevet som PDF-fil, klicka HÄR!

P.S.
Den som vill veta mera om pingsten i judisk och kristen tradition kan direkt av mig beställa fondens böcker
Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna (2016) och
Uppbrottet: Andra Moseboken i judisk och kristen tradition (2007).
I antologin Förskjutningar: Avgörande skiften i relationen mellan judar och kristna (2022) har jag skrivit en artikel om hur det kristna kyrkoåret växte fram utifrån påsken och pingsten: ”Det gamla är inte förbi, men något nytt har kommit. De judiska högtiderna och deras kristna uppföljare.”
Mera information om böckerna finns på vår hemsida.