”Sann som bara dikten kan vara.”

Av Jackie Jakubowski

Hela texten ryms på några tättskrivna sidor och ändå tillhör detta aktstycke världslitteraturens främsta mästerverk och kanske det mest skakande vittnesmålet inom Förintelselitteraturen. Den tyske författaren Thomas Mann betecknade den som ”ett omvälvande mänskligt och religiöst dokument”, som om det vore en fråga om en helig skrift, och den fransk-judiske filosofen Emmanuel Lévinas skrev i en entusiastisk essä – längre än den text han berömde – att den är ”så sann som bara dikten kan vara”.

Det är samtidigt århundradets mest bortglömda och mest mytomspunna verk. Det dyker upp från ingenstans – eller snarare från en plats som blev förvandlad till ”ingenstans” – sprids över världen utan att författaren hinner hävda rätten till sina ord. Snart har han ingen kontroll över sin skapelse, och när han vid ett tillfälle förklarar sig vara upphovsman till verket kallas han bedragare. I stället börjar den uppdiktade huvudpersonen i hans novell betraktas som författaren till berättelsen om de sista dagarna i hans eget liv.

Texten har översatts till ett tiotal språk, och eftersom författaren alltmer hamnat i skymundan och förlagen till sist började skriva ”anonym” i stället för hans namn har varje ny översättning avvikit mer eller mindre från den föregående, och allt mer från originalet på jiddisch.

Nu har denna spöklika novell – ”Jossel Rakovers samtal med Gud” av Zvi Kolitz – kommit ut på svenska, i en känslig översättning av Margareta Brogren, i en liten bok som också innehåller presentation av texten samt faksimil och transkribering av jiddischoriginalet.

Texten är skriven i form av ett brev. Adressaten är Gud – några människor finns inte kvar i det utplånade gettot. Det är ett testamente, som den siste överlevande av motståndsmännen i Warszawagettoupproret, Josl Rakover från Tarnopol, skriver. Hans hustru och deras sex barn är alla mördade, han själv kommer att vara död innan solen gått ner. Han har sparat tre flaskor fyllda med bensin; två kommer han att kasta mot de tyska stridsvagnar som omringat det hus han befinner sig i, innehållet i den tredje kommer han att hälla över sig, och innan han tänder eld på sig själv skall han stoppa in sitt testamente i flaskan och gräva ner den som det enda beviset på att han någonsin funnits.

Vad kan man säga i denna stund när världen redan rasat och ingen hör barnens skrik? Gud har dolt sitt ansikte och utlämnat människorna till deras vilda instinkter. Vad kan den människa säga som trott på denna Guds godhet, en människa som inte kan acceptera att det som drabbat henne är ett straff. ”Om vi sade att vi förtjänar denna tuktan vi har tagit emot skulle vi smäda oss själva. Det vore att häda Hans heliga namn … Gud blir skymfad när vi skymfar oss själva”, skriver Josl Rakover. Det som följer är en teologisk brottning, en skakande konfrontation med centrala frågor som berör gudstro och lidande – här ställs de på sin spets.

Emmanuel Lévinas skrev 1963 i sin essä ”Jossel Rakovers samtal med Gud”: ”Vad betyder den oskyldiges lidande? Bevisar det inte att världen är utan Gud, en jord där människan ensam är måttstocken för ont och gott?” Och vidare: ”Bara den som har lärt känna Gud när Han döljer sig kan begära att få se Hans ansikte.”

Den fromme Josl Rakover kräver att få se Guds ansikte. Liksom Job i den bibliska berättelsen ställer han Gud till svars. Men till skillnad från gudstjänaren Job, som i sin förtvivlan skriker ut: “När olyckan plötsligt dödar hånler han åt de oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda … ” (Job 9: 23–24), är Josl Rakover en Guds lärjunge: ”Jag har Honom kär, men jag har Hans Tora än kärare. Även om jag har misstagit mig på Honom, skulle jag fortsätta att vörda Hans lära.” ”Jag förmår inte prisa Dig för de gärningar som Du nu låter ske. I stället välsignar och lovar jag Dig för Din blotta existens …”

”Samtal med Gud” är både ett vittnesmål från Helvetet och ett teologiskt traktat om judendomens syn på relationen mellan Gud och människan när den utsätts för en existentiell prövning. På sätt och vis är det, med Thomas Manns ord, ”en helig skrift”, en ” midrash ” (kommentar) till den bibliska berättelsen om Jakobs kamp med en osynlig ”främling” i nattens mörker. Ur denna kamp gick Jakob både sårad och välsignad (Jakobs namn ändrades den natten till Israel – ”ty du har brottats med Gud och vunnit” (det hebreiska ordet israel betyder ”att brottas med Gud”). I en intervju med Zvi Kolitz, som ingår i den svenska utgåvan av ”Rakovers samtal med Gud”, frågar den tyske journalisten Paul Badde: ”Vad var egentligen Jakobs/Israels välsignelse?” Och följaktligen: ”Vad är välsignelse i denna apokalyptiska ondska som drabbar Josl Rakovers folk?” ”Det är själva såret som är välsignelsen”, svarar Kolitz.

Det är kanske inte så underligt att en text av denna karaktär inte bara överlever sin författare – den överskuggar sin upphovsman. Ty vem vet idag namnet på författaren till Jobs bok skriven för 2 500 år sedan, världslitteraturens kanske mest fulländade betraktelser över lidande och gudstro?

Vem författaren till ”Jossel Rakovers samtal med Gud” är vet vi dock fortfarande. Hans livsöde är som en bok i sig, fast tillhörande en helt annan genre: detektiv- eller äventyrsroman med 1900-talets mest dramatiska händelse som fond.

Zvi Kolitz föddes 1912 i en liten litauisk stad vid floden Njemens strand, mellan Grodno och Kaunas. Innan tyska trupper marscherade in i Litauen i juni 1941 bodde mer än 160 000 judar i landet. Sex månader senare sände SS-generalen ett brev från Kaunas till Berlin som bestod av en minutiös förteckning av 137 346 arkebuserade judiska män, kvinnor och barn. Den församling familjen Kolitz tillhörde massakrerades – inte av tyskarna utan av sina litauiska grannar. Mindre än tio procent av Litauens judar överlevde Förintelsen.

Men innan allt detta hände var den litauiska judenheten den kanske mest bildade i Europa. Det judiska Vilna kallades ”Nordens Jerusalem”, där en atmosfär av fromhet och samtidigt lärdom och självständigt tänkande rådde. Det djärva sätt att tala med Gud som med en jämlike – som ”Jossel Rakover” är ett uttryck för – lärde sig den blivande författaren Zvi Kolitz från början i hemstadens pojk-jeshiva (religionsskola). Hans lärare måste ha läst Kierkegaard i jiddischöversättningar från danska.

Strax före krigsutbrottet lämnade Zvi Kolitz Litauen och tog sig till det brittiska mandatet Palestina. Då, två år innan Förintelsen på riktigt skulle inledas, fanns det ingen tillflyktsort för de judar som ännu kunde räddas. Han engagerade sig i den radikala rörelsen Irgun som, om så behövdes med terror, skulle driva ut engelsmännen ur Palestina där en judisk stat för de dödsdömda i Europa skulle bildas. Han hamnade i brittiskt fängelse för sitt medlemskap i en förbjuden terrororganisation. Men 1942 anslöt han sig till den brittiska armén – kampen mot nazismen överskuggade allt annat.

Efter kriget reste han till Argentina som hemlig emissarie för Irgun. Det var under hans vistelse i Buenos Aires som redaktören för en lokaltidning på jiddisch bad Zvi Kolitz att skriva en artikel för det stundande Nyårs- och Jom Kipurnumret. Han hade länge burit på idén att skriva en text med utgångspunkt från de upptäckter som gjorts i ruinerna av Warszawas getto och i tyska koncentrationsläger: i flaskor och mjölkhämtare hade man hittat dagboksanteckningar, vittnesmål och dikter skrivna av människor som snart skulle mördas. De var ofta skrivna som ett testamente till eftervärlden – i fall det skulle finnas någon – med budskap riktat både till Gud och till de människor som skulle få leva på ruinerna av den förintade världen.

”Jossel Rakovers samtal med Gud” publicerades första gången den 25 september 1946. Ett år senare kom den ut på engelska i en amerikansk antologi. Men snart upphör alla spår efter författaren Kolitz och Jossel Rakover tar över det fortsatta händelseförloppet. 1953 skickar en okänd person i Argentina ett maskinskrivet ”testamente från Warszawagettot” till jiddischtidskriften Di Goldene Kajt, utan att ange författarens namn och novellens titel. Texten publiceras som ”autentiskt dokument”. Två år senare dyker en tysk översättning upp av ”det upphittade dokumentet”, som läses upp i radiostationen Sender Freies Berlin och väcker Thomas Manns intresse. Två månader senare publiceras den på franska i tidskriften La Terre Retrouvée. Lévinas skriver då sin berömda essä där han tolkar ”Jossel Rakovers samtal med Gud” som en modern psaltarpsalm och han förundras över ”den anonyme författarens” geni både som diktare och teolog. När den för första gången publiceras i Israel i hebreisk översättning 1965 nämns överhuvudtaget ingenting om författaren till detta verk. Kolitz tillrättalägganden och dementier har liten verkan. I en amerikansk antologi nämns visserligen hans namn, men med tillägget: ”Dokumentet må vara oäkta – dock skall det ha funnits en Jossel Rakover som omkom i lågorna i Warszawa.”

Tack vare stora ansträngningar av den tyske journalisten och författaren Paul Badde återfanns våren 1993 det nummer av jiddischtidningen i Buenos Aires där Zvi Kolitz berättelse, med hans namn och redaktionell text, för första gången publicerades. Tidningens gulnade blad hade förvarats i ett arkiv tillhörande stadens Judiska Center.

Här skulle historien om ”Jossel Rakovers samtal med Gud” kunna sluta. Zvi Kolitz skulle till sist få erkännande för detta märkliga verk, och själva den skakande berättelsen skulle förbli vad den hela tiden varit: ”så sann som bara dikten kan vara”. Men ödet hade ännu en oväntad vändning i beredskap för att göra Jossel Rakover odödlig och hans upphovsman allt mindre synlig.

Den 18 juli 1994 förstördes ett helt kvarter i Buenos Aires av en kraftig sprängladdning som planterats av iranska agenter. Målet för explosionen var den sju våningar höga byggnaden där Associación Mutual Israelita Argentina, Judiska Centralrådet i Argentina, hade sitt huvudkontor. Under ruinerna begravdes ett hundratal människor. I ruinhögen hamnade också ett bibliotek som fanns på fjärde våningen där Di Jiddische Tsajtung från den 25 september 1946 förvarades.

”Jossel Rakovers samtal med Gud” inleds med en ingress som ligger till grund för den envisa ryktesspridningen om berättelsens anonyma ursprung: ”I en av ruinerna i Warszawas getto, mitt bland stenar och förkolnade rester av människoben, hittades följande testamente …” Nu begravdes på riktigt Jossel Rakovers sista ord bland stenar och förkolnade rester av människoben under ruinerna i Buenos Aires.

”Jossel Rakovers samtal med Gud” av Zvi Kolitz. Översättning av Margareta Brogren.