Denna gång handlar brevet om 1700-årsjubileet av kyrkomötet i Nicea och den nicenska trosbekännelsen. Framför allt belyser han denna bekännelse utifrån Andra trosartikeln om Jesus Kristus, som utgör den stora skiljelinjen mellan judar och kristna. Men han betonar också att denna skiljelinje förenar oss och nämner ett personligt minne:

Jag glömmer aldrig den judiske skriftlärde Schalom Ben Chorins träffande sammanfattning: ”Tron på Jesus skiljer oss åt, men Jesu tro förenar oss.” Utsagan rymmer mycket sanning men innebär också en förenkling. Just så känner jag också inför de rader jag nu skrivit. De är bara ett enkelt försök att lyfta fram ett jubileumsår och en bekännelse som aldrig får förpassas till historien. Jag jämför den gärna med ett bönerop som ofta återkommer i judiska böner och liturgier: Elohenu v-Elohe Avotenu – ”Vår Gud och våra förfäders Gud.” Båda aspekterna behöver finnas med. Den Gud vi känner har burits till oss av urgamla men evigt aktuella Skrifter samt av generationer som troget burit dem vidare i gudstjänst, undervisning och bekännelse. Utan dem – och här kommer även den nicenska trosbekännelsen in – skulle vi vara utlämnade åt en rotlös tro som drivs hit och dit av tidsvindarnas tvära kast. Och då gäller vår tacksamhet allra först dem som burit den gudomliga uppenbarelsen längst – det judiska folket som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud först anförtrodde sitt Ord.