Rundbrev

Rundbrev juni 2016

Årets utexaminerade studenter.

Stockholm den 9 juni 2016.

Kära vänner!

Den här veckan har vi firat Sveriges nationaldag. Den 6 juni är ett datum som väl för de flesta är förknippat med sommar, fest, högtid och glädje alldeles oavsett hur mycket vi firar nationaldagen. Den infaller under den skönaste tiden på året när grönskan är ljus och skir, nya blomster ständigt överraskar med sin prakt och dagarna fortfarande blir längre. Och visst är de blågula färgerna med allt vad de står för något att tacka för i en värld där vårt land är längtans mål för fler än någonsin!

För mig personligen var det en festdag av ytterligare en anledning. Det var nämligen examensdag på den teologiska högskola i Hong Kong där jag undervisar. För min inre blick trädde studenter fram som jag lärt känna under nästan två års tid och som nu nått fram till ett mål som under en stor del av livet föreföll overkligt. Liksom i Sverige för hundra år sedan var en högre utbildning i det längsta bara en dröm för flera av dem. Nu har de tagit emot sina examensbevis och därmed nya möjligheter att få hjälpa sina familjer, kyrkor och folk till en bättre framtid.

Seng Ja och hennes make i traditonella dräkter från Kachinprovinsen.

Seng Ja och hennes make i traditonella dräkter från Kachinprovinsen.

I det här nyhetsbrevet vill jag berätta om en sådan student.
Att jag valt just henne beror givetvis på hennes utomordentliga studieresultat men också på att hennes historia har en svensk anknytning. I det nyhetsbrev jag skrev i december 2014 berättade jag om ett märkligt svenskt livsöde som jag för första gången lärde känna genom den student som nu har promoverats – Seng Ja Layang från Myanmar (Burma). Jag minns hur hon frågade mig om jag kände Ola Hansson och visste vad han betydde för henne och hennes folk. Snart hade jag fått veta att han föddes 1864 i Åhus i Skåne och kom att tillbringa sitt liv bland det folk som Seng Ja tillhör. Så här berättade hon – jag citerar några rader ur mitt nyhetsbrev:

Vi tillhör en folkstam från ett bergsområde i norra Myanmar – kachinfolket. För hundratjugo år sedan var vi alla analfabeter. Vi hade inte ens ett skriftspråk, och vi hade aldrig hört talas om Bibeln. Min nyfikenhet steg allteftersom berättelsen fortskred: Det vi är idag, är vi tack vare Ola Hanson. Han lärde sig vårt svåra språk och skapade sedan ett skriftspråk, vilket vi aldrig tidigare haft. Han översatte hela Bibeln till detta språk, först Nya testamentet från grekiska och sedan hela den hebreiska Bibeln, också från grundspråket. Han gav oss även en psalmbok genom att komponera tvåhundra psalmer och översätta ytterligare fyrahundra från svenska och engelska. Han är vår Mose! …

Ola Hanson kunde överlämna översättningen av hela Bibeln 1927 till kachinfolket, alltså efter 37 års arbete. När han två år senare avled hade han verkligen fått se frukterna av sitt livsverk. Redan då hade många blivit läs- och skrivkunniga, vilket nu gäller alla, och idag räknar sig också i stort sett alla från denna stam som kristna i ett annars övervägande buddhistiskt land. Två av mina kvinnliga studenter är doktorander i Gamla respektive Nya testamentets exegetik (bibelforskning) – de första någonsin från detta folk – och jag kommer att med stort intresse följa deras avhandlingsarbete. ”Vi hoppas att Du ska få se det som Ola Hanson aldrig fick uppleva”, sa en av dem.

Dr Seng Ja Layang.

Dr Seng Ja Layang.

Den här veckan har alltså det skett som Ola Hansson nog inte ens kunde drömma om: Kachinfolket har fått sin första teologie doktor. Den 26 maj disputerade Seng Ja med berömligt resultat (”with distinction”) på en avhandling som analyserar bilden av fariseerna i Matteus 23 och hävdar att dessa i ljuset av vad vi vet om fariseerna genom andra källor knappast kan betecknas som ”typiska” fariseer. Hennes bidrag är viktigt inte minst för att skapa förståelse mellan judar och kristna, eftersom fariseerna så ofta har fått prägla en negativ bild av judar och judendom bland kristna.

För Seng Ja är kopplingen till Ola Hansson viktig, eftersom hon ser honom som Guds särskild redskap för att förmedla den bibliska uppenbarelsen till hennes folk. Så här skrev hon i ett mail till mig samma dag som hon disputerade: ”Nu ser jag tydligt att Guds nåd i historien upprepas och att han binder samman sina barn med deras rötter…” Hon har ofta uttryckt sin förundran över att hon skulle få en lärare som tillhör ”Ola Hanssons folk”, och inte blev hennes förundran mindre när hon fick veta att hennes opponent – Professor Anders Runesson från universitetet i Oslo – är född och uppvuxen på samma plats som Ola Hansson, alltså Åhus i Skåne. ”Det känns som en hälsning från himlen om Guds djupa mening med den väg som blev min”, säger hon.

Låt oss följa henne till några hållplatser på denna långa väg från uppväxten i en liten bergsby i norra Myanmar till dagens promotionshögtid på Lutheran Theological Seminary i Hong Kong. Så här berättar hon i ett samtal för en månad sedan:

”Min far dog när jag var två månader. Det var inte lätt för min mor att bli lämnad ensam, men jag minns att jag tidigt fick lära mig att Gud särskilt tar sig an änkor och faderlösa. Jag var ett mycket ensamt barn, men så länge jag minns har Gud varit som en far för mig och Bibeln min främste tröstare. Psaltaren betydde alldeles särskilt mycket för mig. Där finns allt, och där lärde jag mig att jag fick komma till Gud som ett barn till sina föräldrar – även som ett trotsigt barn…”

KTCS:s logo med hänvisning till Efesierbrevet 4:11-12

KTCS:s logo med hänvisning till Efesierbrevet 4:11-12

Om skolan säger Seng Ja kort att ”böckerna var mina främsta kamrater” och att hon insåg att ”utbildning är den enda vägen framåt”. Organisationen World Vision hjälpte henne till en åttaårig skolutbildning. Därefter försökte hon tjäna ihop pengar för sitt framtidsmål genom att samla ved och arbeta i jordbruk och i gruvor. År 1996 började hon studera botanik på universitetet i Myitkyina, men på grund av oroligheter stängdes universitetet kort därefter. Då började hon studera kinesiska i Kina och två år senare var hon utbildad tolk. Arbetet var relativt välbetalt, men hon visste att detta inte var meningen med hennes liv. Hon fortsätter:

”Jag kände mig som om jag befann mig i en öken, och Bibelns budskap om hur Gud ledde sitt folk genom öknen blev mycket personligt. Jag kunde identifiera mig med Israels folk, och nu visste jag att det var teologi jag skulle studera. År 2003 skrev jag in mig på Kachin Theological College and Seminary (KTCS), som är den största teologiska högskolan i Myanmar, och 2006 tog jag min första teologiska examen. Jag blev omedelbart erbjuden en deltidstjänst att undervisa i grekiska. Efter ett år kunde jag fortsätta mina teologiska studier, och 2010 tog jag min magisterexamen i Bangalore i Indien. Tiden där betydde oerhört mycket för mig. Att lära känna Bibelns mänskliga tillkomsthistoria och att hela tiden tvingas skriva akademiska uppsatser beredde mig för nästa fas i livet. Jag fick hjälp att konfrontera min tro med vetenskaplig analys, vilket var nyttigt och nödvändigt för mig både som kristen och som teologisk lärare.”

Sedan undervisade Seng Ja i tre år i Nya testamentet på KTCS, innan hon kom till Lutheran Theological Seminary i Hong Kong sommaren 2013, nu med siktet inställt på doktorsexamen. När hon började studera mina kurser i judendomen hösten 2014, hade hon alltså redan ett års doktorandstudier bakom sig. Jag kan verkligen känna igen mig själv som student när hon säger:

”Jesu judiska värld och Nya testamentet som en judisk bok var dock något som jag aldrig hade lärt känna på djupet. Den rabbinska litteraturens rikedom och dess betydelse för förståelsen av både levande judendom och kristendom var något okänt för mig, men nu har jag upptäckt en ny dimension av Nya testamentets historiska och teologiska ursprung. Det är lätt att överdriva motsättningarna mellan Jesus och de andra judarna. Vårt sätt att läsa de nytestamentliga texterna har alltför ofta förvandlat judarna till fiender. Vi behöver mer historisk kunskap och kritiskt tänkande…”

Det märks att den nyblivna doktorn är inne på ett ämne som berör henne djupt både som forskare och kristen, och jag är övertygad att hennes kunskap och engagemang kommer att fylla hennes undervisning med innehåll och liv i hennes framtida gärning. – Vilka är då hennes framtidsplaner?

”Det behöver jag inte fundera över just nu, för så snart jag kommer hem tillträder jag en lektorstjänst i Nya testamentets bibelvetenskap på det seminarium där jag började studera för tretton år sedan. Jag hoppas kunna ge tillbaka i överflöd vad jag själv fått ta emot, och att det ska bli till hjälp inte bara för mitt folk utan också för de kristna i hela Myanmar.”

Det är inte svårt att helhjärtat instämma i hennes önskan om att Ola Hanssons sådd ska fortsätta bära frukt genom henne och andra som kallas att föra hans verk vidare till nya generationer.

Att berätta om henne just nu känns extra meningsfullt, eftersom den judiska pingsten – shavuot, ”veckohögtiden” – infaller nu på söndag. Då firas uppenbarelsen på Sinai berg och förbundet mellan Gud och Israels folk efter befrielsen ur Egypten. I synagogor världen över kommer texten om det första pingstundret i 2 Mosebok 19 och 20 att läsas – en text som säkert lästes även av dem som var församlade i Jerusalem för att fira denna högtid enligt Apostlagärningarna 2.

Ibland kallas det under som där beskrivs för ”kyrkans födelsedag”, eftersom det ledde till att den bibliska uppenbarelsen och det kristna evangeliet kom att bäras ut i hela världen. Pingstens stora under slår en svindlande bro mellan Sinai och Sion och vidare över hav och kontinenter till Sverige och Fjärran Östern och till ett litet bergsfolk i norra Myanmar, där Dr Seng Ja Layang nu fått illustrera Guds ords inneboende och förvandlande kraft som saknar motstycke i världslitteraturen och mänsklighetens historia.

Hon har bett om sin hälsning till er – Ola Hanssons folk. Det får då också bli en shavuothälsning till våra judiska läsare och till er alla en önskan om en på alla sätt skön och vilsam sommar!

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (340 kB).

 


 

 

Rundbrev mars 2016

Persikorna blommar.

Hong Kong den 21 mars 2016.

Kära vänner! När jag skriver denna hälsning har vi just passerat vårdagjämningen, ljuset återvänder och dagarna blir snabbt längre än nätterna. Det är en underbar tid på året, inte minst efter en vinter som bjudit på en rejäl portion av mörker, snö och kyla. Här i Hong Kong har jag under den senaste månaden upplevt både regn och rusk och vad som kan jämföras med svensk högsommar när den är som allra bäst.

De 120 trappstegen från min bostad till seminariet är inte bara nyttiga för kroppen utan är också en fröjd för ögat. Just nu är det rhododendron och persikoblom som glöder.

De 120 trappstegen från min bostad till seminariet är inte bara nyttiga för kroppen utan är också en fröjd för ögat. Just nu är det rhododendron och persikoblom som glöder.

I morgon återvänder jag till Sverige, men för att hinna skicka ut rundbrevet före helgen, måste det vara färdigt innan jag reser. Som väl alla vet befinner vi oss i den kristna påskveckan, ”stilla veckan”. Men det är säkert inte lika känt att även en judisk helg infaller samtidigt, och att det då inte är den judiska påsken, pesach, vilket annars brukar vara fallet. Lika tidigt som den kristna påsken kommer i år, lika sen är den i den judiska kalendern. Anledningen är att detta år även för judarna är ett skottår. Men eftersom de bibliska månaderna börjar när månen är ny, går det inte att skjuta in en skottdag vart fjärde år, utan i stället måste man lägga till en ”skottmånad” med vissa mellanrum, vilket man alltså gör i år. Det innebär att detta judiska år 5776 har tretton månader och att påskmånaden Nisan alltså börjar först vid nästa fullmåne den 9 april. Två veckor senare vid fullmånen, den 22 april, firas uttågets natt med påskmåltiden. Vilken judisk högtid firas då den här veckan? Jo, den högtid som infaller exakt en månad före påsken, den 14 eller 15 Adar (månaden före Nisan), det vill säga purim. Denna högtid uppvisar många paralleller med pesach. Den går tillbaka på Esters bok, som beskriver vad som nog kan betecknas som världens första försök till folkmord i hela den då kända världen, ”från Indien till Kush” (d.v.s. Afrika), som det står i bokens inledning. Till och med Faraos försök att mörda de hebreiska pojkarna enligt 2 Mos 1 hamnar i skuggan av Hamans kompromisslösa och universella förintelseplan:

Haman gick till kung Xerxes och sade: ”Det finns ett folk som bor utspritt bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. De håller sig för sig själva. Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens lagar rättar de sig inte efter. Det är mot dina intressen att låta dem hållas. Om du finner det lämpligt, så utfärda ett påbud att de skall förintas. Jag skall då väga upp 10 000 talenter silver till dina tjänstemän för den kungliga skattkammarens räkning.” Då tog kungen sin sigillring från fingret och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas fiende, med orden: ”Silvret är ditt, och med folket får du göra vad du vill!” Den trettonde dagen i årets första månad inkallades kungens sekreterare, och efter Hamans anvisningar avfattades en skrivelse till kungens satraper, till ståthållarna i de olika provinserna och till de olika folkens furstar; till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk. Skrivelsen utfärdades i kung Xerxes namn och bekräftades med hans sigill, och till kungens alla provinser sändes brev med kurir. Alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, skulle förgöras, dödas och utplånas på en och samma dag, den trettonde i årets tolfte månad, månaden adar, och deras egendom skulle tas som byte. Skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och genom avskrifter göras bekant för alla folk så att alla skulle vara beredda när dagen kom.

Firas pesach till minne av räddningen undan Farao, är alltså purim den högtid som instiftas till minne av räddningen undan denna förintelse (Ester 9:18-28). Likväl har de båda högtiderna mycket olika karaktär. Medan påsken, ”det osyrade brödets högtid”, på många sätt kan sägas vara årets första och största högtid, är purim närmast att likna vid en karneval, då barnen klär ut sig och Esters bok läses under glädje och gamman. I år firas dagen på de kristnas skärtorsdag och långfredag. Denna samtidighet av allvar och glädje, fasta och fest, korsvandringar och karneval, hos kristna respektive judar, som alltså beror på skillnaden mellan den bibliska och den senare kristna kalendern, aktualiserar ett urgammalt problem i relationen mellan judar och kristna. Inte sällan anklagades judarna av de kristna för att göra narr av den korsfäste och de kristna. I psalm 88:1 i den förra svenska psalmboken från år 1937 får vi en påminnelse om denna syn på judarna:

Jerusalem, i överdåd föraktar du Guds kärleks råd och ler åt Kristi pina. Guds Israel, med gudlöst mod du manar över dig hans blod och över barnen dina. Och över dig det komma skall. Se dina stolta murars fall och gå att, flyktig och förspridd, från tid till tid kring jordens vidd bevittna vem den Herren var, som korset bar, och se i vem du stungit har.

Rhododendron i full prakt!

Rhododendron i full prakt!

Sådana rader har otaliga motsvarigheter i psalmer, hymner, böner och liturgier i kyrkans historia. Tillsammans med passionsspel och predikningar utgjorde de en grogrund för ett judehat som är svårt att föreställa sig. I judarnas kollektiva minne finns detta judehat med, och det gör också purimberättelsen aktuell. För dem var ”stilla veckan” på många platser och i olika tider allt annat än stilla. Och det som då präglade veckan var inte sällan rädslan för de kristna som ville ta hämnd på ”Kristusmördarna” och även omsatte sitt hat i handling. Mycket har ändrats under de senare decennierna. Psalm 88:1 finns dessbättre inte längre med i vår psalmbok, och anklagelserna mot judarna för Jesu lidande och död blir alltmer ovanliga. De flesta större kyrkosamfunden har officiellt tagit avstånd från dessa anklagelser liksom från andra uttryck för antijudiskhet och antisemitism i den kristna trons namn. Inte desto mindre behöver vi vara medvetna om hur lätt nedärvda tankemönster gör att Jesus och judarna framställs som varandras motsatser i förkunnelse och undervisning. Därför är också en annan ovanlig samtidighet den här veckan något att påminna om och begrunda. Som bekant infaller Jungfru Marie bebådelsedag nio månader före juldagen, det vill säga den 25 mars, vilket i år är på långfredag. Därför firades bebådelsedagen i många kyrkor och samfund redan den 13 mars, men den rätta dagen är alltså nu på långfredag. Dessa båda dagar ligger över 30 år från varandra i Jesu liv. Men enligt Nya testamentets framställning och kyrkans teologi och bekännelse är det också viktigt att se det nära sambandet dem emellan. Ja, vi skulle rentav kunna säga att vi förvanskar meningen med Jesu död på korset om vi inte ser den i ett långt perspektiv. Annars blir korsfästelsen bara en fruktansvärd och meningslös romersk avrättning av en oskyldig man, där det är legitimt att fråga sig vilka som var skyldiga till detta justitiemord. Det är minst sagt märkligt att judarna kollektivt – alltså alla judar i alla tider – över huvud taget har kunnat anklagas för Jesu död. Men märkligast av allt är ändå att korsfästelsen alls har kunnat leda någon till att peka finger åt någon annan som särskilt skyldig. När Petrus predikar om korsfästelsen enligt Apostlagärningarna 2 och 3 gör han det omkring sju veckor efter påsk och pekar då givetvis endast på dem som varit direkt inblandade i påskens händelser. Men även då betonar han två saker, för det första att de inte visste bättre och för det andra att detta ingick i Guds plan: “Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare. Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida” (Apg 3:17-18). Båda punkterna går tillbaka till Jesus själv, som flera gånger förutsade sitt lidande och sin död som något som måste ske, och på korset bad han för sina bödlar med just de orden ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Detta aktualiserar det djupa sambandet mellan bebådelsen i Nasaret och korsfästelsen på Golgata, som i år alltså blir särskilt tydligt. Den rent yttre historien kan och bör analyseras. Men i Nya testamentets perspektiv är ändå det viktiga vad som ligger utanför det mänskliga ögats synfält. Därför finns långfredagen med redan på bebådelsedagen och juldagen. I den apostoliska trosbekännelsen binds detta samman i en enda mening: ”Avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. I år får denna kyrkans bekännelse plats på en enda dag i ett djupt mysterium som sträcker sig bortom tid och rum. Frågan är inte vem som är skyldig till Jesu död. Enligt Joh 10:18 säger han själv om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.” Därför börjar en av de mest älskade och sjungna psalmerna i psalmboken med orden ”Jesus för världen givit sitt liv” (Sv.ps.45), och versen slutar med orden ”för mig”. ”För mig” är också titeln på en passionsbok som har betytt mycket för mig (Gerhard Rexius, 1969). De båda orden sammanfattar verkligen det innersta i långfredagens – och bebådelsedagens – budskap. Med dessa reflexioner inför vad som kommer att äga rum i slutet av veckan vill jag nu önska er en riktigt god helg – Purim sameach och Glad påsk! Med de varmaste hälsningar Er tillgivne

Göran

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (222 kB).

 


P.S. Ett par pålysningar:

I. Det finns platser kvar till Romresan den 23-28 maj. För information och anmälan (OBS! senast den 31 mars): Sonia Schlossman, sonia@romajudaica.nu , eller Ulla Terling, tel. 070-497 89 78. II. En helg om mötet mellan judar och kristna: 9-10 april i Skarpnäckskyrkan, Skarpnäcks Allé 31, Skarpnäck. För information och anmälan: ann-josefine.possebo@skarpnackskyrkan.se eller tel. 08-7242040. Program, lördag kl. 10-16: 1. “Gamla testamentet” i mötet mellan judar och kristna. 2. Nya testamentet i mötet mellan judar och kristna. 3. Jesus i mötet mellan judar och kristna. Söndag kl. 10. Gudstjänst. Tema: Messias i mötet mellan judar och kristna. D.S.  

Rundbrev september 2015

Rundbrev september 2015 Stockholm den 15 september 2015

Kära vänner!

Innan jag reser till Hong Kong om en vecka, vill jag gärna skicka er en liten hälsning när vi nu gått från sommar till höst och vissa saker saktar av medan andra sätter igång. Hösten ger oss en påminnelse om tidens flykt, kanske med visst vemod över att vi själva rör oss mot livets höst men också med glädje över att få uppleva att även hösten hör till livets rikedom.

I höst firar vi en historisk milstolpe i relationen mellan judar och kristna. Det är ett jubileum i ordets bibliska mening, det vill säga ett jubelår. Den 28 oktober är det nämligen femtio år sedan Andra Vatikankonciliet offentliggjorde deklarationen Nostra Aetate, ”I vår tid”, som är de latinska inledningsorden till detta dokument. Det handlar nämligen om hur kyrkan ”i vår tid” bör betrakta relationen till de icke-kristna religionerna i allmänhet och till judendomen och det judiska folket i synnerhet. Dokumentets fjärde stycke, som behandlar de judisk-kristna relationerna, återges i slutet av detta nyhetsbrev.

Denna relation hade sannerligen förgåtts av en helt annan tid som milt uttryckt präglats av förakt för Jesu folk i Jesu namn. Det har sagts att ett exempel eller en bild kan säga mer än tusen ord. Jag ska låta en sådan bild få sammanfatta vad som oftast kännetecknat relationen mellan judar och kristna ända sedan 300-talet och åtminstone fram till 1965. Denna bild är förmodligen välkänd för de flesta som läser dessa rader. Inte desto mindre vill jag låta den påminna oss om hur angeläget det var – och är – att bana väg för en ny relation ”i vår tid”. Denna nya relation ska jag också sammanfatta i en bild av helt annat slag som nog är okänd för de flesta och som på ett fint sätt uttrycker vad Nostra Aetate står för.

Den första bilden är egentligen inte en bild utan många, eftersom den reproducerades och spreds över hela det kristna Europa under medeltiden på ett sätt som leder tankarna till internet i vår tid. Jag har endast valt ut ett par exempel i myllret av liknande framställningar i katedraler, kyrkor och illustrerade böcker (den som snabbt vill få ett intryck av denna bild i dess mångfald, kan göra en sökning på ”ecclesia synagoga” på Google). Det är ingen överdrift att säga att den intog en plats som närmast kan jämföras med en ikon. För att få en sådan spridning måste den givetvis återge ett tänkande som under en mycket lång tid präglat hur kristna såg på relationen mellan judar och kristna.

Målning från Östra Vemmerlövs kyrka i Skåne.

Målning från Östra Vemmerlövs kyrka i Skåne.

Det vi ser är variationer på ett och samma tema: Kyrkan har besegrat synagogan. I formen av två kvinnor framträder kyrkan med krona på huvudet, korsets stav i ena handen och det nya förbundets bägare i den andra. I bjärt kontrast till denna nobla kvinna står den judiska kvinnan med böjt huvud utan krona (på många bilder med en krona som fallit ned), med en avbruten stav som oftast liknar ett spjut i ena handen och med förbundets tavlor i den andra (ofta hålls dessa tavlor upp och ned för att markera att förbundet är brutet). Hennes ögon är förbundna, eftersom judarna ansågs vara blinda för sin egen heliga skrift. ydligare kan den klassiska ersättningsteologin knappast uttryckas i all dess självgoda egenrättfärdighet och triumfatoriska övermod.

Det negativa inflytande som dessa bilder måste ha gjort på otaliga kristna under långa tider kan knappast överbetonas. Utan att kanske ens ha träffat en enda jude visste de – eller snarare trodde de sig veta – hur judar är. De fick representera själva motsatsen till en god kristen. Undan för undan kom antijudiskheten att sippra ner i folklagren och bli del av Europas s.k. kulturarv. Insikten om denna koppling mellan kyrkan och antisemitismen utgjorde nog en av de viktigaste drivkrafterna bakom Nostra Aetate. Denna insikt får aldrig förtigas eller glömmas bort inom kristenheten. Det får vi en alldeles särskild påminnelse om i år, femtio år efter Nostra Aetate och sjuttio år efter Förintelsen.

Mot denna bakgrund blir nästa bild och vad den representerar desto mera talande. Här har de båda kvinnorna satt sig bredvid varandra. Det enda som avslöjar vem som representerar judendom respektive kristendom är skriftrullen och boken de öppnat för varandra. Ingen ser ned på den andre, och de verkar vara inbegripna i ett ivrigt studium och samtal. Det är ju detta som gör vårt förhållande så speciellt – att vi utgår från en och samma heliga skrift. Tolkningen och tillämpningen av dessa texter kan förvisso skilja oss åt, men efter årtusenden av förakt har vi äntligen börjat ägna oss åt det som Nostra Aetate uttrycker så:

Då alltså det andliga arv som förenar kristna och judar är så stort, vill denna heliga synod främja och anbefalla den ömsesidiga förståelse och respekt som framför allt är frukten av bibliska och teologiska studier liksom av broderliga samtal.”

Notre-Dame des Douleurs, Marienthal, Alsace.

Notre-Dame des Douleurs, Marienthal, Alsace.

Från portalen till katedralen i Strasbourg.

Från portalen till katedralen i Strasbourg.

Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”.

Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”.

Statyn är ett sätt att uttrycka denna goda målsättning. Även om den uppenbarligen inspirerats av de medeltida bilderna, är den alldeles ny. Den har skapats i samband med femtioårsfirandet av Nostra Aetate och är inte invigd ännu. Den judiske konstnären Joshua Koffman har gett sitt konstverk namnet Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”, och vill med detta namn både påminna om kyrko-historiens mörka förflutna och om den nya relation mellan judar och kristna som börjat växa fram efter Nostra Aetate. Konstverket ska få sin plats framför kapellet på det katolska St. Joseph’s University i Philadelphia och kommer att invigas på fredag i nästa vecka (den 25 september) av Påve Franciscus tillsammans med hans mångårige vän, Rabbi Abraham Skorka, som är rektor för det latinamerikanska rabbinseminariet i Buenos Aires.

Platsen är ingen tillfällighet. Det var just här som Institute for Jewish-Catholic Relationsgrundades 1967. Därmed blev St. Joseph den första katolska högskolan i USA som konkret hörsammade Nostra Aetates vädjan om ”teologiska studier och broderliga samtal” för att förnya och fördjupa relationen mellan judar och kristna. Liknande institut har sedan grundats på många håll i världen, också på protestantisk mark.

Detta konstverk är verkligen ett värdigt sätt att uttrycka Nostra Aetate i bildens form. Vi har ofta haft anledning att betona bildens betydelse som en reflektion av relationen mellan judar och kristna. Det som framställs i den kyrkliga konsten är i regel resultatet av en lång tankeprocess. Samtidigt påverkar bilder människor för lång tid framåt. Framställningarna av kyrkan och synagogan är ett uppenbart exempel på detta. Därför behövs motbilder av det slag som vi nu presenterat.

Jag vill också påminna om Jubileumsfondens logga. Den går visserligen tillbaka på spejarna som Mose sände in i det utlovade landet och som återvände med en druvklase ”som två man fick bära mellan sig på en stång” (4 Mosebok 13:24). I presentationen av fonden på vår hemsida får denna scen dock en ny tillämpning: “I djupare mening kan dessa ord få handla om att tillsammans bära himmelrikets frukter. Så kan denna bibelvers även användas om den djupa enheten mellan judar och kristna som bärare av den bibliska uppenbarelsen.” Vem det är som går först är också något som denna bild och vår nya tolkning bör få påminna oss om.

I mitt rundbrev i april 2006 berättade jag om en annan ovanlig bild i kyrkokonstens historia – mosaiken i Santa Sabinakyrkan i Rom från början av 400-talet. Mera om bildens betydelse finns i rundbrevet i april 2011, där jag anmälde min bok Fönster mot Gud. Jag vill också hänvisa till rundbrevet i juni 2009, där jag gav en liten bakgrundsteckning av Nostra Aetate. (Tidigare rundbrev finns under fliken ”Om fonden” på fondens gamla hemsida gla.judiskkristnarelationer.se).

Om någon undrar om det kommit något judiskt gensvar på Nostra Aetate, skulle mycket kunna sägas. Eftersom utrymmet är begränsat nöjer jag mig denna gång med att referera till rundbrevet i mars 2012, där jag presenterade ett sådant viktigt gensvar i formen av en kommentar till hela Nya Testamentet, skriven av världens främsta judiska forskare: The Jewish Annotated New Testament, alltså ”Det judiska kommenterade Nya testamentet” (Oxford University Press, 2011). De avslutande orden i utgivarnas förord tål att upprepas som en sammanfattning av ömsesidigheten i den judisk-kristna dialogen:

”Vi hoppas att icke-judiska läsare ska lära sig uppskatta att betydande delar av Nya testamentet har sitt ursprung i judendomens hjärta, och att de ska kunna förstå dessa texter utan att läsa in falska föreställningar om Jesus och hans första efterföljare. Vi hoppas vidare att denna bok ska göra Nya testamentet mer inbjudande för judiska läsare (av vilka många är obekanta med dess innehåll), och att dessa nya läsare ska bli bättre förtrogna med sina grannars traditioner och kanske rentav uppleva ’helig avund’ under läsningen”.

Var och en som välkomnar en djupare bibelkunskap, ivrigare bibelstudium och större respekt mellan judar och kristna instämmer av hjärtat i denna önskan. Mycket återstår att göra. Det som Påve Franciscus kallat ”vänskapens resa” har bara börjat.

Till sist har jag några pålysningar. Tisdagen den 27 oktober kommer jag att hålla ett föredrag om Nostra Aetate i Kungsholms kyrka kl. 19 (Tunnelbana: Rådhuset. Buss: 3:an, hållplats Kungsholms kyrka).

Jag kommer att vara i Sverige från mitten av februari och en månad framåt nästa år. Jag prioriterar visserligen fortbildning för präster, pastorer och andra medarbetare i kyrkan men vill också gärna lägga in föredrag på kvällarna. Om ni är intresserade av ett besök, hör av er så snart som möjligt.

En tidig påminnelse: Nästa vår ordnar Sonia Schlossman och jag två kunskapsresor. Den första går till Florens och Venedig 14-20 maj, och den andra som vanligt till Rom, 23-28 maj. För information och anmälningar går det bra att kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@comhem.se eller sonia@romajudaica.nu.

Höstens judiska högtider har precis börjat med Rosh Hashana.
I söndags kväll signalerade nymånen att år 5776 gått in. Därför vill jag nu önska våra judiska läsare Shana tova umetuka – Ett gott, sött år!

Med många varma hälsningar till er alla,

 

Er tillgivne,

Göran

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR.

 
 


 
 

UR NOSTRA AETATE

När den heliga synoden blickar in i kyrkans mysterium, minns det bandet som andligen förenar Nya testamentets folk med Abrahams släkt. Så erkänner Kristi kyrka att ursprunget till hennes tro och utväljande enligt Guds frälsningsplan redan finns hos patriarkerna, Moses och profeterna. Hon bekänner att alla som tror på Kristus – Abrahams barn i tron – finns med i denne patriarks kallelse och även att kyrkans frälsning hemlighetsfullt förebådas av det utvalda folkets uttåg ur träldomslandet. Kyrkan kan därför inte glömma att hon har mottagit Gamla testamentets uppenbarelse genom det folk med vilket Gud i sin outsägliga nåd fullbordade det gamla förbundet. Inte heller kan hon glömma att hon får näring från roten av det goda olivträdet på vilket de vilda grenarna, icke-judarna, är inympade (se Romarbrevet 11:17-24). Kyrkan tror att Kristus, vår frid, genom sitt kors har försonat judar och icke-judar och i sig själv gjort de båda till ett (se Efesierbrevet 2:14-16).

Kyrkan har ständigt i åtanke apostelns ord om sina stamfränder: ”De har fått söners rätt, härligheten, förbunden, Guds ord, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa” (Romarbrevet 9:4-5), Jungfru Marias son. Kyrkan minns också att apostlarna, kyrkans grundvalar och pelare, liksom de flesta av de tidiga lärjungar som förkunnade Kristi evangelium till världen, härstammade från det judiska folket.

Som den heliga Skrift omvittnar, kände Jerusalem inte igen tiden för sin besökelse, och en stor del av judarna tog inte emot evangeliet; inte så få motsatte sig dess spridande. Inte desto mindre förblir judarna Guds älskade för sina förfäders skull. Enligt apostelns vittnesbörd tar han inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Romarbrevet 11:28-29). Tillsammans med profeterna och samme apostel väntar kyrkan på den dag som endast Gud känner, då alla människor ska åkalla Herren med en enda röst och ”tjäna honom skuldra vid skuldra” (Sefanja 3:9).

Då alltså det andliga arv som förenar kristna och judar är så stort, vill denna heliga synod främja och anbefalla den ömsesidiga förståelse och respekt som framför allt är frukten av bibliska och teologiska studier liksom av broderliga samtal.

Det är visserligen sant att de judiska makthavarna och de som följde dem yrkade på Kristi död, men skulden för det som hände under hans lidande kan inte utan åtskillnad läggas på alla judar som då levde eller på judarna i dag. Även om kyrkan är det nya gudsfolket får judarna inte framställas som förkastade eller fördömda av Gud, som om detta skulle följa av de heliga skrifterna. Därför ska alla se till att de i sin undervisning och i sin förkunnelse av Guds ord inte lär något som inte överensstämmer med evangeliets sanning och Kristi anda.

Eftersom kyrkan avvisar varje förföljelse av någon människa och är medveten om det arv hon delar med judarna och inte låter sig drivas av politiska skäl utan av evangeliets andliga kärlek, beklagar hon hat, förföljelser och yttringar av antisemitism riktade mot judar, när de än och vilka det än är som orsakat dem.
Dessutom har kyrkan alltid hävdat och hävdar att Kristus led och dog frivilligt på grund av människans synder och sin oändliga kärlek, för att alla skulle kunna vinna frälsning. Det är därför en plikt att kyrkan i sin predikan förkunnar Kristi kors som tecknet på Guds allomfattande kärlek och som källan från vilken som all nåd flödar.

Nostra Aetate, stycke 4 om kyrkans relation till det judiska folket (min översättning).

 

 

Gamla hemsidan
Det finns mycket att se också på den gamla hemsidan. Använd knappen i menyn ovan för att komma dit.
Senaste
Prenumerera på rundbrevet!

Observera att du kommer att få ett e-postmeddelande där du måste bekräfta prenumerationen. Annars kommer den inte att gälla!
Du kan om du skulle vilja när som helst avbeställa prenumerationen via en länk i utskicken.

Besöksräknare
  • 190833Läsningar totalt:
  • 6Läsningar idag:
  • 157110Besökare totalt:
  • 4Besökare idag:
  • 0Besökare online: