Rundbrev

Rundbrev september 2017

Nu är många frukter mogna.
 Det är nu högsäsong för höstens härliga frukter – en fröjd för ögat
på fruktmarknaden
i Jerusalem.

 

Stockholm den 2 september 2017

Kära vänner!

För mig känns det som om sommaren håller på att lämna oss innan den riktigt har kommit. Till det bidrar givetvis det kyliga vädret, men den har också varit mycket händelserik både privat och publikt, och då tycker man ju alltid att tiden går fortare. I Israel har inte bara temperaturen legat på sedvanligt höga nivåer men även den politiska barometern har visat på högtryck med tempelplatsen i brännpunkten.

De flesta år är väl i olika grad jubileumsår såväl för enskilda människor som för nationer och religioner. Innevarande år utgör inget undantag. För protestantiska kristna är det ”reformationsåret”, alltså 500-årsjubileet av Luthers 95 teser, vilka ses som startskottet för reformationen. Flera läsare av detta nyhetsbrev kanske också tänker på 120-årsjubileet av den första sionistkongressen i Basel 1897 eller på att 50 år förflutit sedan sexdagarskriget 1967. Själv tänker jag emellertid lyfta fram ett 70-årsjubileum, vilket leder oss till år 1947.

 
Judarna samlas vid Västra Muren. Ovanför är tempelplatsen med Klippdomen,
som är muslimernas böneplats.

Mycket hände det året som fick avgörande konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världen. Det året började det Brittiska samväldet upplösas i och med att Indien blev självständigt, och sedan dröjde det inte så länge innan de stora kolonialmakterna föll som käglor. Britterna drog sig också tillbaka från Palestinamandatet, och den 29 november röstade FN igenom delningsplanen för området väster om Jordan i en judisk och en arabisk stat, med andra ord en tvåstatslösning. Grundad i detta FN-beslut bildades som bekant den judiska staten Israel ett halvår senare, och i skuggan av den fortsatta historien kan man bara önska att Mellanösterns övriga stater hade accepterat delningsplanen den gången.

Nu är det dock inte detta jubileum jag tänker på utan på något annat som skedde inom ett helt annat område som inte tilldrar sig lika stor uppmärksamhet som världspolitiken. Och då tänker jag inte heller på upptäckten av de första Döda Havsrullarna, som ju också ägde rum 1947 och som på många sätt kom att revolutionera bibelvetenskapen och även få stora konsekvenser för vår kunskap om judendomen under Nya testamentets tid. Detta fynd har genererat en litteratur som kan fylla hela bibliotek och får väl anses vara förra århundradets största arkeologiska upptäckt.

Men vad jag vill uppehålla mig vid i det här nyhetsbrevet är en händelse som är ganska lite känd men som utgör en av de allra viktigaste milstolparna på den väg där judar och kristna försökt börja på nytt efter en smärtsam vandring genom historien. Detta jubileum handlar om den mig veterligen första internationella konferensen någonsin mellan judiska och kristna ledare i syfte att lära av historien och dra upp riktlinjer för en ny väg som skulle kännetecknas av verklig kunskap och av förståelse och respekt för varandras olikheter.

Vi förflyttar oss då till den lilla staden Seelisberg i centrala Schweiz, där 65 judar och kristna från 19 länder möttes 30 juli till 5 augusti 1947. Tiden för konferensen är väsentlig för att vi ska förstå dess innehåll och betydelse. Den hölls alltså endast två år efter Andra världskrigets slut, alltså i skuggan av Förintelsen. En tredjedel av världens judar hade mördats i hjärtat av Europa, som i åtminstone tusen år hade präglats av kristen närvaro, och i de södra delarna av kontinenten planterades den kristna tron redan under det första århundradet. Som nation står Nazityskland oöverträffad i sitt judehat, men detta hat kunde i sin tur bygga på en kristen teologi och en kyrklig förkunnelse där judar och judendom hade spelat en central roll och då ofta tilldelats rollen som kyrkans motpol. När man skulle visa vad kristendom inte var, ställdes juden fram som det varnande typexemplet. Än gällde det lagiskhet, egenrättfärdighet och ögonrättfärdighet i motsats till en uppriktig och ödmjuk tro. Andra gånger kontrasterades förment judisk millimeterrättvisa och hämndgirighet mot kristen förlåtelse och barmhärtighet. Fariséerna i Nya testamentet blev typexempel på judendom, Judas och de som ropade korsfäst fick representera hela det judiska folket, och när pesten härjade och tiderna var svåra blev juden den självklara syndabocken. Listan kan göras hur lång som helst.

Detta jubileumsår får inte heller Luthers bidrag till antisemitismen förtigas. Jag vet att apologeter ofta försöker försvara honom, till exempel med att han inte var värre än andra eller att det bara handlade om den tidens retorik. Att döma av de texter som bevarats åt eftervärlden går Luther emellertid tveklöst längre i judehat än någon annan känd teolog sedan kyrkofadern Johannes Chrysostomos på 300-talet. Så ortodoxa kristna, katoliker och protestanter bär en grovt antijudisk barlast med sig in i nutiden, inte som en kollektiv skuld men som ett gemensamt ansvar att bearbeta och dra lärdomar av.

Det var precis detta Seelisbergkonferensen handlade om. Initiativtagarna var kristna som insåg det djupa sambandet mellan kristen teologi, antisemitismen och dess yttersta konsekvens – Förintelsen. Drivkraften var alltså en klarsynthet och självrannsakan som ledde till praktisk handling. Därför bjöds också judar in, vilket i och för sig var något nytt. En tvåtusenårig monolog måste övergå i en sann dialog – för att inte säga en rakt motsatt monolog – där kristna äntligen satte sig ned för att lyssna till det folk som varit måltavla och offer för kyrkans förakt. Som inbjudare stod den nygrundade organisationen International Council of Christians and Jews – en paraplyorganisation av många nationella organisationer som fortfarande består och vars svenska avdelning är Samarbetsrådet för judar och kristna.

Pojke vid Västra Muren

Pojke vid Västra muren trycker in en lapp med en bön mellan stenarna.

Som resultat av konferensen utfärdades en deklaration i tio punkter som handlar om hur kyrkorna och kristenheten ska kunna övervinna sitt antijudiska arv och bana väg för en ljusare framtid. Jag återger deklarationen i dess helhet, inklusive inledningen som uttrycker bakgrunden till och syftet med de tio punkterna:

Vi har nyligen bevittnat ett utbrott av antisemitism som har lett till förföljelse och utrotning av miljontals judar. Trots den katastrof som har drabbat både de förföljda och förföljarna, och som har blottlagt det judiska problemet i all dess akuta och alarmerande omfattning, har antisemitismen på intet sätt förlorat sin kraft utan hotar att sprida sig till andra områden och förgifta kristnas tänkande och dra en allt större skuld över mänskligheten med förödande konsekvenser.

De kristna kyrkorna har faktiskt alltid påpekat antisemitismens okristna karaktär liksom alla former av rashat, men detta har inte varit tillräckligt för att hindra spridningen av ett urskillningslöst rashat i olika former bland kristna mot judarna som folk.

Detta skulle ha varit omöjligt om alla kristna hade varit trogna mot vad Jesus Kristus lärde om Guds barmhärtighet och kärlek till vår nästa. Men en sådan trohet borde också innebära en klarsynthet och en vilja att undvika varje framställning av det kristna budskapet som skulle kunna ge stöd åt antisemitism i alla dess former. Vi måste tyvärr erkänna att denna vaksamhet och vilja ofta har saknats.

Vi vänder oss därför till kyrkorna för att uppmärksamma dem på detta alarmerande tillstånd. Det är vårt fasta hopp att de på fullt allvar kommer att visa sina medlemmar hur man förhindrar varje form av fiendskap mot judarna genom falska, ogrundade eller felaktiga framställningar av den kristna läran, och å andra sidan hur man befrämjar broderlig kärlek mot gamla förbundets svårt prövade folk.

Följande punkter förefaller mer än något annat kunna gagna detta goda syfte:

  • Låt oss inte glömma att samme levande Gud talar till oss alla i såväl Gamla som Nya testamentet.
  • Låt oss inte glömma att Jesus föddes av en judisk jungfru av Davids släkt och av Israels folk, och att hans eviga kärlek och förlåtelse omfattar såväl hans eget folk som hela världen.
  • Låt oss inte glömma att de första lärjungarna, apostlarna och de första martyrerna var judar.
  • Låt oss inte glömma att det som är grundläggande i kristendomen – kärleken till Gud och nästan, uttryckt redan i Gamla testamentet och bekräftat av Jesus – är förpliktande för både kristna och judar i alla mänskliga relationer utan undantag.
  • Nedsvärta inte biblisk eller efterbiblisk judendom i syfte att upphöja kristendomen.
  • Använd inte ordet “judar” i den exklusiva betydelsen Jesu fiender eller uttrycket “Jesu fiender” för att beteckna det judiska folket.
  • Framställ inte passionshistorien så att skulden för Jesu död faller på alla judar eller enbart på judar. Det var bara en grupp judar i Jerusalem som krävde att Jesus skulle dödas, och det kristna budskapet har alltid varit att det var hela mänsklighetens synd som då kom till uttryck och som förde Jesus till korset.
  • För inte vidare generation efter generation de förbannelser och utrop som en upphetsad folksamling uttryckte i orden “Må hans blod komma över oss och våra barn” (Matteus 27:25) utan att samtidigt säga att detta rop intet förmår gentemot den oändligt mycket mäktigare Jesus-bönen “Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Lukas 23:34).
  • Betrakta inte det judiska folket såsom prövat av Gud, förbannat och utlämnat åt ett evigt lidande.
  • Tala inte om judarna som om de inte var de första i kyrkan.
Två kvinnor

Denna staty från 2015 av den judiske konstnären Joshua Koffman har fått namnet
Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”,
och vill uttrycka det som gör vår relation så speciell – att vi utgår från en och samma heliga skrift.
Tolkningen och tillämpningen av dessa texter kan förvisso skilja oss åt, men efter årtusenden av förakt har ett nytt kapitel börjat skrivas. För mera bakgrund till detta konstverk, se nyhetsbrevet från september 2015

Dessa uppmaningar talar för sig själva, men jag vill ändå ge en kort kommentar till några av dem. Den första punkten tar upp ett urgammalt problem i kristen teologi som kan spåras ända till andra århundradet – att kontrastera Gamla och Nya testamentet. Den nazistvänliga delen av kyrkan, Deutsche Christen, hade pläderat för att helt avlägsna Gamla testamentet från den kristna Bibeln. De förnekade också i långa stycken Nya testamentets judiskhet, vilket förklarar deklarationens betoning av Jesu, apostlarnas och de första kristnas judiskhet. Det som idag förhoppningsvis upplevs som självklart av de flesta kristna innebar en helomvändning i en värld där allt judiskt betraktades som ont och allt ont som judiskt. Detta synsätt genomsyrade det tyska samhället men hade också blivit en del av den europeiska kulturen långt utanför nazismens maktsfär.

Även de punkter som handlar om skulden för Jesu lidande och död tar upp en urgammal och särskilt viktig aspekt av den antijudiska teologin. Även denna hade den nazistiska antisemitiska propagandan flitigt utnyttjat. Som exempel kan nämnas att passionsspelen i Oberammergau blev ett användbart redskap i den antisemitiska propagandan, där judarna framställdes som fanatiska Kristusmördare. Hitler såg med förtjusning passionsspelen både år 1930 och 1934 och var personligen tillsammans med Joseph Goebbels och propagandaministeriet involverad i förberedelserna för uppsättningen år 1940, som på grund av kriget dock blev inställd. 

Det är värt att minnas att några av de viktigaste sanningarna som lade grunden till en ny relation mellan judar och kristna uttalades redan för 70 år sedan i en tid som var kraftigt präglad av öppen antisemitism. Vi märker till exempel att i inledningen till deklarationen används fortfarande den högst tvivelaktiga formuleringen ”det judiska problemet” – precis som om det inte först och sist handlade om den icke-judiska världens – och kyrkans – problem.

Märkligt nog förflöt många år utan att dessa viktiga punkter kom att följas upp och mera påtagligt påverka relationen mellan judar och kristna. Själv började jag studera teologi i Lund 1968. Jag kan inte minnas en enda föreläsning under studietiden som behandlade kristenhetens antijudiska problem eller som tog upp relationen judar-kristna på ett positivt sätt. Det hände heller aldrig att någon judisk föreläsare bjöds in. I bästa fall var det tystnad som rådde, men mera vanligt var att det gammaltestamentliga och judiska på olika sätt kontrasterades mot det nytestamentliga och kristna. Alltför ofta motiverades kristendomens nödvändighet med Gamla testamentets eller judendomens otillräcklighet och misslyckande. Sorgligt nog märker jag av samma kontrasttänkande i mycken teologisk litteratur, undervisning och förkunnelse än idag.

Seelisbergkonferensen innebar början till en viktig reformation – för att inte säga revolution – av den kristna synen på judendomen och det judiska folket. Mycket har skett sedan dess. För många kristna har judarna förvandlats från fiender eller främlingar till fränder, familj, ja, till våra syskon, för att inte säga tvillingar. Men denna reformation är långt ifrån färdig. Framför allt behöver den följas upp och omsättas i fortsatt kamp mot all antijudiskhet och antisemitism samt fördjupade studier och levande möten med levande judendom. Det vore ett värdigt firande av detta 70-årsjubileum, och i det syftet fortsätter Jubileumsfonden sitt arbete.

I vårt nyhetsbrev i december förra året berättade vi om styrelsens beslut ”att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk.” Resultatet blev att fonden delade ut två stipendier på vardera 15 000 kronor. Magdalena Dziaczkowska från Polen, som förbereder sig för en doktorsexamen vid Lunds universitet, har använt sitt stipendium för att avsluta sin masterexamen vid Hochschule für Jüdische Studien i Heidelberg. Hon studerar särskilt judiska reaktioner på Andra Vatikankonciliets deklaration om judisk-kristna relationer, Nostra Aetate. I sin rapport skriver hon att hon tack vare stipendiet kunde resa till New York för att avsluta sina forskningar i ett viktigt judiskt arkiv och delta i en intensivkurs i hebreiska. Dessutom kunde hon resa till en konferens som ordnades av Paideia i Berlin. Den andra stipendiaten, Kristina Selén, går masterprogrammet vid Uppsala universitet och skriver att hon kommer att använda sitt stipendium för att i Jerusalem under en månad i höst ”studera de senaste decenniernas bibelforskning om Jesus och Paulus, med fokus på deras judiska kontext, och träffa kristna och judiska forskare med olika infallsvinklar”. Båda uttrycker i sina rapporter sin stora tacksamhet för de möjligheter till fördjupning och inspiration som dessa stipendier har gett dem.

Nu utlyser vi också för nästa år ett eller flera stipendier på totalt 30 000 kronor. Även om årets stipendiater båda bedriver akademiska studier och forskning, kan stipendier beviljas även för andra program och projekt. Ansökningarna skickas till Jubileumsfondens styrelseordförande, Bengt Doyle, Tvistevägen 18, 162 70 Vällingby, bengtdoyle@hotmail.com. Ansökan ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks, totalt maximalt tre A4-sidor. Sista ansökningsdag är 31 december.

Jag vill också ge en tidig påminnelse om att Sonia Schlossman och jag leder en kunskapsresa till Rom 26 maj – 3 juni nästa år. För information och anmälningar kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu.

Nu får jag önska er en god fortsättning på sensommaren och allt gott inför hösten. Själv kommer jag att undervisa i Hong Kong i oktober och november, vilket jag gläder mig åt, och som en extra bonus förlänger det sommaren avsevärt.

Varma sensommarhälsningar

Er tillgivne

Göran

 

 


Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR!

Filstorlek 376 kB.


Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer
Adress i Sverige: Sommarvägen 1, 177 61 Järfälla; tel. 0730-949504
E-postadress: goran.larsson@judiskkristnarelationer.se
Hemsida: www.judiskkristnarelationer.se
PlusGiro: 195 85 45-4; Bankgiro: 5374-4249

Bank: Nordea. Ibannummer: SE17 9500 0099 6042 1958 5454
BIC eller Swiftkod: NDEASESS

 

 

Rundbrev april 2017

Rundbrev april 2017

Några av Berith Lindgrens blomsterkort.

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

 

Stockholm den 13 april 2017

 

 

Kära vänner!

Egentligen skulle det här nyhetsbrevet handlat om något helt annat. Jag började skriva det i förra veckan medan jag fortfarande var kvar i Hong Kong efter att ha avslutat min andra kurs den här terminen, och då tänkte jag skriva om påsken, som firas av både judar och kristna den här veckan. I måndags kväll förkunnade fullmånen uttågets natt för det judiska folket världen över, medan kristna firar Stilla veckan som förberedelse inför påsken.

I fredags hände emellertid något som jag vill tillägna större delen av detta nyhetsbrev. Jag tänker då inte på terrorattacken här i Stockholm, hur omskakande och tragisk den än är och hur många reflektioner den än frammanar. Den omfattande nyhetsförmedlingen får dock räcka just nu.

Berith Lindgren

Berith Lindgren

Samtidigt som nyhetsflödet från terrorn i innerstaden bröt loss fick jag en personlig nyhet som var ledsam på ett helt annat sätt. Det var ett dödsbud som gällde en person som för de flesta av er förmodligen är helt okänd. Så varför skriva om henne i ett påskbrev? Det finns framför allt två skäl. Det första är att det handlar om Jubileumsfondens stiftare, som alltså varit med bland dem som tog initiativet till denna stiftelse. Därför bör hon nu avtackas för allt hon betytt för vårt arbete alltsedan det inledde sin verksamhet för arton år sedan. Ännu viktigare är dock vad hon betytt som ett föredöme och en förebild för mig och många, inte minst när det gäller att bygga broar mellan judar och kristna.

Berith Lindgrens ovanliga livsväg var lång och svår, men den ledde också upp på höjder av lycka där jag själv fick tillbringa mycket tid tillsammans med henne. Jag vågar säga att jag sällan mött en människa som utstrålade så mycket ljus, värme och livsglädje, och jag vill gärna försöka fånga något av dessa båda sidor av hennes märkliga livsöde.

Berith föddes den 30 augusti 1931 i Stockholm. Som ett oönskat barn fick hon tillbringa de första tjugo åren av sitt liv på olika barn- och ungdomshem. Långt innan vanvården på vissa av dessa hem började uppmärksammas av medierna under senare år, gav mig Berith ur sin egen erfarenhet skakande inblickar i den vanvård och grymhet som kunde prägla sådana hem. Som svar på frågan hur hon orkade igenom alla dessa svåra år, svarade hon ofta: Jesus och myrorna! Jesusgestalten var någon hon kunde identifiera sig med och se upp till – både den kärleksfulle och den lidande. Och myrorna beundrade hon för deras flit, styrka och enastående samarbetsförmåga. På något sätt kom båda – Jesus och myrorna – att prägla mera av hennes liv än hon säkert kunde ana de åren.

Det var först när denna förtryckta flicka fick chansen att visa vad hon dög till som en ny fas i hennes liv inleddes. Hon hamnade som hembiträde i ett gott hem där hon fick känna sig uppskattad och älskad, och kontakten med denna underbara familj kom att bestå genom alla år. Jag har sett hennes anteckningsböcker, där hon hela tiden omsorgsfullt skrev upp kokkonstens hemligheter. Vad mer var, hon hade såväl fliten som förmågan att omsätta sina kunskaper i praktiken. Det dröjde inte så många år förrän hon lagade mat på Stockholms finaste restauranger, och efter ytterligare några år hamnade hon i det kungliga köket på Stockholms slott. Där fick hon en alldeles särskilt nära relation till Prinsessan Sibylla, som brukade säga: ”Berith är det trognaste jag har.”

 Jag tror jag förstår varför. Först och främst var Berith den mest nitiska och samvetsgranna person vi kan tänka oss – en sann perfektionist. Men det avgörande var nog ändå ett annat drag hos henne. Jag har aldrig mött en människa som var så totalt befriad från att ha anseende till personen. När jag långt senare träffade henne, kunde jag förundras över hur hon som hade vistats i de finaste salongerna nog kände sig minst lika hemma bland de så kallade A-lagarna i Helsingborg, som hon behandlade med respekt, allvar och humor. Hon kunde ”läsa lagen” för dem med största allvar för att sedan uppmuntra dem och skoja friskt med dem. De älskade henne!

Det var nog så att Prinsessan Sibylla upplevde att Berith älskade henne för den hon var som människa och inte för hennes höga ställning. Deras arbetsrelation utvecklade sig till en mycket djup vänskap, och när Prinsessan Sibylla dog 1972 var det som om något dog också hos Berith. Hon berättade att hon inte ville laga mat mera och att det kändes som om livet mist sin mening. Men då kom hon att tänka på att Prinsessan Sibylla hade sagt till henne att hon hade talang att måla, och att hon borde utveckla den förmågan. I den svåra sorgen blev dessa ord avgörande för nästa fas i Beriths liv. Prinsessan Sibyllas ord blev nog ett sätt både att bearbeta sorgen och att hedra den hon sörjde så djupt. Fast kanske var det mest avgörande något som hände ungefär vid denna tid: hennes barndoms Jesus blev levande för henne på nytt.

En av Beriths blommande Davidsstjärnor.

Följderna var minst lika genomgripande som tjugo år tidigare. Nu började hon intensivt att måla. Hon blev framför allt ”blomstermålerskan” och känd för många genom sina blomsterkort som hon lät trycka och sälja. Men den handeln var så långt från normal affärsverksamhet som tänkas kan. För nu hade Berith fått en ny och för henne själv oförklarlig inriktning på sitt liv. Samtidigt som Jesus blev levande för henne, var det Jesu judiskhet som grep henne på ett sådant sätt att hon kände sig som ett med det judiska folket och Bibelns land Israel. Hon sa ofta att hon inte förstod varför det blev så, eftersom ingen någonsin hade talat med henne om judarna. Hon visste bara att hon ville göra något för dem. Efter att ha donerat flera motiv till olika goda ändamål, till exempel ”Kärlekens krans” till Reumatikerförbundet och ett flertal motiv till IM, kom hon alltmer att inrikta sig på olika projekt i Israel. Den berömda Davidsstjärnan hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem. Hon samlade också in stora summor till ett annat sjukhus i Jerusalem som tyvärr inte längre finns. Hon bekostade även en bypass-operation både till en rabbin och till en muslimsk fredsaktivist.

Denna Davidsstjärna hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem.

Denna Davidsstjärna hänger i original på sjukhuset Sha´are Tsedek i Jerusalem.

Outtröttligt reste hon runt till kurser och konferenser och sålde sina kort och planscher. Hon blev också ett känt inslag i Helsingborgs gatubild genom att samla flaskor och burkar som tillsammans med korten inbringade ansenliga summor. ”Berith är det trognaste jag har” – de orden ägde fortfarande sin tillämpning. Jag minns att när hon använde sina egna kort för att skicka födelsedagshälsningar eller något annat, betalade hon själv exakt samma pris som hon skulle ha fått om hon sålt dem. Allt skulle hon skänka bort och allt bokförde hon till sista kronan i sina vackra kassaböcker, som i sig är veritabla konstverk.

En liten detalj finns med i snart sagt alla hennes motiv: myran! Barndomens föredömliga lilla kryp kunde hon aldrig släppa. De fortsatte att imponera och inspirera henne.

En djup och äkta kärlek till det judiska folket och Israel var något som besjälade hennes konst och som präglade hennes liv. Hon utbrast så ofta i tacksam förundran: ”Tänk att jag skulle få denna rikedom i livet!” Livet ut bar hon ett smycke i guld som hon lät göra i Jerusalem – ett kors inneslutet i Davidsstjärnan. Hon kunde inte tänka på Jesus utan att också tänka på hans folk. Det var för henne alldeles självklart och samtidigt förundransvärt stort att hon fått sin tro genom judarna, och hon citerade så ofta Jesu ord enligt Johannes 4:22: ”Frälsningen kommer från judarna.” Därför var antisemitismen något avskyvärt och all antijudiskhet i kristendomens namn särskilt ofattbar och motbjudande.

Berith fick sluta sitt liv på tillredelsedagen för sabbaten. Hon talade ofta om den eviga sabbaten och det himmelska Jerusalem och undrade om hon skulle kunna göra något gott där. Denna hennes fråga säger så mycket om hennes största glädje i livet – att kunna göra något gott för andra och för den Gud hon trodde på och ville tjäna. Därför kunde hon inte tänka sig passivitet ens i den eviga sabbatsvilan.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på orden i Johannes 1:29 när jag tänker på Beriths hängivna kärlek: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek.” Frid över hennes ljusa minne!

Skulle någon av er som läser dessa rader vilja hedra Berith genom en gåva till den stiftelse hon var med och grundade, går det bra att använda Jubileumsfondens PlusGiro eller Bankgiro som återfinns under fliken ”Om” och underfliken ”Kontaktuppgifter” i navigeringen ovan. Om möjligt, ange ”Till Berith Lindgrens minne”.

Inledningsvis nämnde vi att judar och kristna firar påsk i samma vecka i år. Den judiska påsken pågår i sju dagar, fast egentligen skulle vi kunna säga att den pågår i sju veckor, för redan vid påskdagens utgång (i år alltså på tisdagskvällen) påbörjas vad som skulle kunna kallas ”nedräkningen mot pingsten”. Enligt 3 Mos 23:15-16 ska folket nämligen ”räkna femtio dagar” mellan påsk och pingst. Det innebär att församlingen i synagogans gudstjänst dag för dag kungör hur många dagar som återstår till pingsten. Anledningen är att det tog sju veckor för Israels folk att bege sig från Egypten till Sinai berg, där Bibelns första stora pingstunder ägde rum enligt 2 Mosebok 19-20. I den judiska traditionen kallas detta under för ”påskens fullbordan”, eftersom det är först med givandet av Toran – alltså Guds Ord – som folkets första befrielse kan anses fullbordad. Det är då Israels folk får ta emot ledstjärnan och livlinan för sin fortsatta vandring genom historien, och därför ges under dessa sju veckor en daglig påminnelse om pingstens avgörande betydelse.

Mera om detta finns att läsa i boken Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna. Pingsten är nog en ganska försummad högtid på kristet håll trots att den inte sällan kallas för ”kyrkans födelsedag”. För att fördjupa de bibliska perspektiven på denna stora högtid och på det djupa sambandet mellan påsk och pingst erbjuder vi nu boken som gåva under denna sjuveckorsperiod. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848, så kommer boken på posten. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Till sist vill jag önska er Pesach sameach, och en rikt välsignad påskhögtid!

 

Med varm hälsning

Göran

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (470 kB).

 

Vårblommor

 

 

 

Rundbrev december 2016

Hibiskus

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

Stockholm den 6 december 2016

 

 

Kära vänner!

Så var det åter december efter ett höstmörkt november. Men vintermörkret skingras av adventsljusstakar och ljusslingor och den där högtidsstämningen som kännetecknar årets sista månad när ett nytt år står för dörren. Då är det också dags för årets sista nyhetsbrev till er.

Att göra bokslut hör varje årsskifte till. Det är en ekonomisk nödvändighet och innebär även en hälsosam utvärdering av den verksamhet som bedrivits, och det är även viktigt att blicka framåt och planera för kommande år.

Nästa år är det arton år sedan Jubileumsfonden bildades och tretton år sedan jag själv anställdes för att på olika sätt arbeta för relationen mellan judar och kristna. Ekonomiskt hade vi inte mycket att börja med, men vad vi hade var långt mera värt än ett rejält startkapital. Vi hade en grupp vänner och understödjare som brann för fondens målsättning. Därför kunde arbetet utvecklas trots sin blygsamma början. I vårt bokslut noterar vi därför först och främst med tacksamhet er – gamla vänner och understödjare som förblivit trofasta genom åren, och nya som hela tiden anslutit sig till vårt bärarlag. Eftersom Jubileumsfondens verksamhet helt och hållet vilar på ert stöd, är det ni som är själva förutsättningen för att arbetet ska kunna fortsätta.

Men fler faktorer bör vägas in. Föga överraskande stiger åldern på oss alla. Det gäller både våra supportrar och dem vi når ut till. Men problemet gäller tillväxten. Hur når vi ut till de yngre? Vilka ska föra verket vidare? Vi vet att många föreningar och organisationer brottas med sådana frågor idag. Konkurrensen om uppmärksamhet är hårdare än någonsin. Det är lätt att drunkna i det strida informationsflödet. Bibelkunskapen är i avtagande och i samma takt minskar också intresset för de judisk-kristna relationerna, som ju djupast vilar på den gemensamma bibliska grunden.

Min undervisning i Hong Kong är ett försök att nå ut till nya områden och till framtida lärare, präster och teologer. Det djupa intresset för judisk tro och judiskt liv, som bland annat visar sig i ett ständigt stigande antal studenter, är egentligen underligt med tanke på att de flesta kommer från områden där inga judar finns. Men deras djupa bibelkunskap gör att de inser att relationen judar-kristna gäller den kristna trons rotsystem och fortsatta växt – för att anknyta till Paulus bild i Romarbrevet 11. Gång på gång hör jag kommentarer som ”Detta är så viktigt för att förstå sambandet mellan Gamla och Nya testamentet … Detta kan vi direkt använda i vår undervisning och förkunnelse … Detta behöver vi i vår kyrka.” Så jag fortsätter tills vidare min undervisning för studenter från stora delar av Sydostasien, nu närmast med en kurs i februari om försoningen i judisk och kristen tradition.

Men frågan kvarstår: Hur väcker vi intresset bland studenter och yngre här i Sverige? Tillväxten är ett grundproblem. Själv blir jag ju heller inte yngre. Jag vill visserligen fortsätta så länge jag får ha hälsa och krafter. Men visst behöver Jubileumsfonden planera även för den dag som förr eller senare kommer när jag träder tillbaka.

Styrelsen har länge samtalat om dessa väsentliga frågor. Ett svar vill jag nu gärna delge er. Jubileumsfonden är ju inget vinstdrivande företag. Den bildades utifrån en förhoppning om att få ge ett bidrag på ett eftersatt område inom svensk kristenhet. Vi har sått på en förhoppning om växt och skörd. Hur vi lyckats med de resurser vi begåvats med får andra utvärdera, men vi vill fortsätta så som vi börjat – med att så ut där möjligheter ges och gå in där dörrar öppnas.

Därför har styrelsen beslutat att med tanke på de yngre ledigförklara ett eller flera stipendier som ska gå till sådana som på olika sätt vill fördjupa sig i relationen mellan judar och kristna. Det kan gälla bidrag till studier, ett bokprojekt eller möten som syftar till att skapa kunskap om och förståelse för Bibeln och dess folk. Syftet med stipendiet är att inspirera och uppmuntra dem som vill fördjupa sig själva och engagera sig för andra när det gäller sådant som ligger i linje med Jubileumsfondens syfte att ”verka för förbättrade judisk-kristna relationer” och att ”genom insamlingar och gåvor stödja initiativ som främjar judisk-kristna relationer”.

Våra resurser är begränsade. Därför sätter vi nu taket till 30 000 kronor som kan delas ut som ett stipendium eller delas upp upp i två eller tre. Ansökningarna skickas till Jubileumsfondens styrelseordförande, Bengt Doyle, Tvistevägen 18, 162 70 Vällingby, bengtdoyle@hotmail.com. Ansökan ska innehålla en presentation av sökanden och av det projekt för vilket stipendiet söks, maximalt tre A4-sidor. Sista ansökningsdag är 31 januari. Jubileumsfonden förväntar sig senast den 15 juni 2017 en skriftlig redogörelse över hur stipendiet har använts.

Chanukkaljus på Sionstorget i Jerusalem.

Andra chanukkaljuset tänds i år på juldagen. Bild från Sionstorget i Jerusalem. Foto: Göran Larsson ©.

De tre vise männen.För en dryg vecka sedan annonserades ”årets julklapp” ut i våra medier. Det rör sig tydligen om en sorts glasögon med vilka man ska kunna titta på film tredimensionellt. Jag har ett bättre förslag, men det lär inte bli uppmärksammat på nyhetssidorna. I mitt förra nyhetsbrev berättade jag om en ny upplaga av min bok
Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna
.

Som titeln antyder, kan den hjälpa judar att se vilka kopplingar som finns mellan deras högtider och kyrkoåret, medan kristna kan få hjälp att finna de djupa rötterna till kyrkans högtider. För att ta det mest aktuella exemplet föreligger faktiskt ett samband mellan den kristna julen och åtminstone två judiska högtider – lövhyddohögtiden och chanukka, ”tempelinvigningsfesten”.

I år börjar den senare högtiden just på julafton med tändandet av det första av de åtta chanukkaljusen. Därför vill jag gärna citera några rader ur boken som visar på denna förbindelse mellan våra högtider:

Även denna högtid saknas i den kristna traditionen. Vi vet emellertid att Jesus enligt Johannes 10:22 deltog i firandet av den i templet. Däremot har julen ingenting historiskt att göra med chanukka förutom att båda högtiderna förmodligen har rötter i en midvinterfest som förekom i många kulturkretsar. Eftersom Mackabeerböckerna kom att bli en del av de kristnas ”Gamla testamente” och det först var under reformationen som de så kallade apokryferna togs bort som kanoniska böcker, blev mackabeernas kamp emellertid känd i den kristna världen. Inte minst den djupt gripande berättelsen i 2 Mackabeerboken 7 om modern som ser alla sina sju söner lida martyrdöden innan hon själv dör blev en förebild för många kristna i fornkyrkan under tider av förföljelser.

Judarnas kamp den gången bör också mana kristna till tacksamhet. Judendomens överlevnad utgör nämligen grunden för den kristna tron. Enligt Johannes 4:22 säger Jesus att ”frälsningen kommer från judarna”. De kristnas historia och framtid är för evigt sammanflätade med judarnas. Så blir den seger som tempelinvigningsfesten firar till sist något som skapar förutsättningen för den kristna julen… (sid. 135, 139)

Tid för Gud, ny upplaga.

Som jag nämnde i mitt förra nyhetsbrev erbjuder vi denna bok som en gåva fram till årets slut. Den som vill ge den vidare som ”årets julklapp” kan alltså beställa den och får givetvis gärna skicka in en frivillig gåva för att täcka tryck- och portokostnader och för att ge ett bidrag till Jubileumsfondens fortsatta arbete. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrigatan 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848, så kommer önskat antal exemplar av boken omgående. Givetvis går det också bra att beställa fondens övriga böcker hos honom.

Så har jag ännu ett boktips. Jesper Svartvik är välkänd för de flesta som läser dessa rader. Nu i december kommer han ut med ännu en bok. Den heter Förunderligt förtroende och behandlar ett i högsta grad centralt tema – nåden. Boken ges ut av Verbum och kostar 215 kronor. Den är så ny att det inte är lätt att hitta den ens på internet, men så här presenteras den på Duvan (www.duvan.se):

Att begrunda nåden är nödvändigt för att ta kristen tro på allvar. Professor Jesper Svartvik är aktuell med en bok om nåden. Som alltid delar han generöst med sig av kunskap, pedagogik och stilistik. Utmanande och uppbyggligt! Boken är framtagen inför ett präst- och diakonmöte i Göteborgs stift under våren 2017.

Själv skriver författaren om sin bok i förordet bland annat:

Förhoppningen är att den ska bidra till en fördjupad förståelse och förnyade samtal människor emellan, om något av de mest fundamentala, angelägna och hoppingivande – och nog även svårbegripliga – i våra liv: nåden. Att begrunda nåden är nödvändigt för att ta kristen tro på allvar. Nåden är även en angelägenhet i vår värld långt utanför de kyrkliga sammanhangen.

Som flera av er nog vet, kämpar Jesper under en längre tid med sviterna efter en näthinneavlossning som utgjort ett allvarligt hot mot hans syn. Han har den senaste tiden haft problem även med sitt högeröga, men det verkar som om det nu har stabiliserats. Därför är det en särskilt stor glädje att han mitt under denna kamp lyckats skriva en bok som talande nog handlar om nåden. Jag vågar nog säga att boken i sig är ett nådesbevis!

Än en gång får jag påminna er om resorna med Sonia Schlossman i maj nästa vår. Den första går till Florens och Venedig den 6-13 maj, och den andra till Sicilien den 13-20 maj. För program och anmälningar går det bra att kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu. Vi måste också meddela att sista anmälningsdag är redan den 10 januari, eftersom hotellrummen måste bokas redan då.

Till sist ett innerligt tack för ännu ett nådens år! Som jag skriver tidigare i detta brev: ni är oumbärliga för vårt fortsatta arbete! Tack för er vänskap och för att jag på detta enkla sätt får knacka på er dörr och nu också önska er en ljus, glad, god och välsignad högtid – God jul, Glad chanukka och ett riktigt Gott nytt år!

 

Med varm hälsning,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (258 kB).

 

 

En kväll med Sonia Schlossman och Göran Larsson i Stockholm och Uppsala.

Stockholm 3 november 2016.

 

Tisdagen den 15 november och onsdagen den 16 november berättar Sonia Schlossman och Göran Larsson om sina resor till Italien. Vad de vill med dem, varför de tycker de är viktiga och vad de innehåller. De kommer att visa bilder och efter inledande upplägg svara på frågor.

Det började med en resa till Rom för mer än tio år sedan. En resa där de fokuserar på judisk-kristna relationer, på kristendomens framväxt och den långa och ofta smärtsamma kontakten mellan kyrka och synagoga. I Rom blir allt så tydligt: där är synagogan äldre än kyrkan, där har det judiska ödet formats i kyrkomöte efter kyrkomöte, där växte fascismen fram och där togs de första stegen mot försoning mellan religionerna.

Nästa resmål blev Sicilien. Varför har många undrat under årens lopp. Finns det verkligen en judisk historia på Sicilien? Ja, fram till 1492 då de sicilianska judarna gick samma öde till mötes som de spanska och efter 1500 års närvaro utvisades. På Sicilien möttes inte bara judendom och kristendom, där styrde även islam under ett par århundraden med allt vad det innebar för den kristna och judiska minoriteten.

I Florens och Venedig speglas renässansens kultur och mästerverk på museer, kyrkor, gator, hus och torg. Här växte de stora handelshusen fram, här skrevs odödlig litteratur, här trycktes böcker. Och judarna tog del i den blomstrande kulturen – fram tills motreformationen ändrade allt. Då tändes bokbålen, inkvisitionen dömde och fördömde de som tänkte och trodde annorlunda och judarna stängdes in i ghetton, först i Venedig 1516 sedan i övriga Italien.

Om allt detta – och lite mera – och inte minst om hur det är att bo på kloster i Rom och i ghettot i Venedig får ni höra på Sensus, Medborgarplatsen 4, våning 5 sal 501 i Stockholm tisdag den 15 november kl.19. Antalet platser är begränsade och anmälningar tas emot senast den 12 november av Ulla Terling, mejl ulla.terling@gmail.com,  tel. 08 580 36 776, mobil 070 497 89 78.

Den 16 november äger mötet rum på Akademihotellet, Övre Slottsgatan 5, Uppsala (ungefär 200 m från universitetshuset i riktning mot Slottsbacken) kl.19.00. Kvällen är ett samarrangemang mellan Judiska föreningen och Samfundet Sverige-Israel i Uppsala. Ingen anmälan är nödvändig.

Varmt välkomna!

Göran Larsson            Sonia Schlossman

 

P.S. 
Vi vill gärna meddela er som inte kan komma att resorna nästa vår går till Florens och Venedig lördag den 6 maj – lördag den 13 maj och till Sicilien lördag 13 maj  lördag den 20 maj. De som är intresserade kan få program hos ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu. Vi vill också påminna om att sista anmälningsdag är den 10 januari, eftersom hotellrummen måste bokas redan då.
D.S.

 

 

 

 

Er tillgivne Göran

Rundbrev september 2016

Västra muren i Jerusalem. Västra muren är judenhetens heligaste – och största – ”synagoga”. Under sabbaten och högtiderna fylls den ofta till bristningsgränsen. Foto: Göran Larsson ©.

Alla bilder är klickbara för att kunna ses i större format. 

Stockholm den 10 september 2016

 

 

Kära vänner!

 

Sommaren lider mot sitt slut, även om vi just nu i stora delar av landet upplever sensommaren när den är som allra vackrast. Jag hoppas att sommaren har erbjudit såväl vila och avkoppling som ny energi inför hösten vad den än kommer att innebära.

För lärare, elever och studenter har ett nytt läsår börjat. Kanske minns några mitt förra nyhetsbrev som till stor del handlade om den nypromoverade teologie doktorn från Myanmar, Seng Ja Layang. För ett par veckor sedan fick jag ett brev från henne med ett kort från en av hennes många klasser på Kachin Theological College and Seminary (KTCS) där hon numera undervisar. Hon berättar med glädje om sina studenter och om deras stora intresse för den judiske Jesus och det djupa sambandet mellan Gamla och Nya testamentet.

Seng Ja mitt bland sina studenter i Kachin Theological College and Seminary.

Seng Ja mitt bland sina studenter i Kachin Theological College and Seminary.

Hennes brev fyller mig med längtan och förväntan inför nya kurser i Hong Kong, dit jag reser i nästa vecka. Den första kursen i höst ska handla om den historiska och teologiska utvecklingen från Gamla testamentets religion till judendomen på Jesu tid och sedan om den långa process som gradvis ledde till att judar och kristna kom att gå skilda vägar.

Nästa kurs ska särskilt belysa hur lika och olika judar och kristna tolkar och tillämpar de bibeltexter vi har gemensamt. Vi kommer att känna igen Jesu undervisning i de rabbinska kommentarerna men också se ofrånkomliga skiljelinjer. Det viktigaste som jag vill förmedla är dock insikten om hur outtömlig Bibeln är i sin rikedom, och hur viktigt det därför är att vi inte slutar läsa, lyssna och lära som om vi redan hade uttömt Bibelns oändliga djup. Här gäller nyckelord som nyfikenhet, lyhördhet och ödmjukhet framför allt inför Ordet men också inför varandra. Det gäller naturligtvis inte minst oss kristna i mötet med judarna som med rätta kallas för Bibelns folk eftersom de burit och kommenterat den bibliska uppenbarelsen längre än några andra. Med andra ord, de är våra äldre syskon.

Den insikten är inte svår att förmedla till mina studenter i Sydost-Asien, även om de flesta av dem aldrig mött några judar eller deltagit i någon judisk gudstjänst. Men den djupa bibelkunskap som de bär med sig utan att ha präglats av det europeiska antijudiska ”kulturarvet” gör att de i regel är oerhört öppna och nyfikna på att lära känna våra äldre andliga släktingar – bibliskt, historiskt, teologiskt och inte minst medmänskligt.

Ett område där det djupa släktskapet mellan judar och kristna blir mycket tydligt är synen på arbete och vila, vardag och högtid och nödvändigheten av att helga tiden. Vi är kanske inte längre medvetna om det. Eller hur många har tänkt på att ett av de unika bibliska orden bland världens språk är ordet ”vecka”? Jag har roat mig med att undersöka många olika språk och hittills inte funnit ett enda språk som har ett inhemskt ord för ”vecka”. Såvitt jag vet går det alltid att spåra ett direkt eller indirekt inflytande från Bibeln via judendomen eller kristendomen. Det existerade alltså inga ord för ”vecka” på något språk förrän Bibeln – direkt eller indirekt – skapade behov av ett ord för en sjudagarsperiod.

På hebreiska heter ”vecka” shavua, som kommer från talet ”sju”, sheva. Det handlar alltså om att dela in tiden i perioder på sju dagar, där en sjundedel ska utgöra vila. Idag är en vilodag i veckan något så självklart att få tänker på varifrån det kommer och att det en gång var något helt okänt utanför Bibelns värd. Denna bibliska tanke satte igång en världsrevolution och kan utan tvekan kallas för världens första och mest framgångsrika arbetstidslagstiftning.

Tid för Gud, ny upplaga.

Tid för Gud, ny upplaga.

Jag är glad att berätta att en av fondens böcker, som behandlar detta tema och som ganska länge varit slut, kommit ut på nytt nu i sommar. Det gäller Tid för Gud: Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna (191 sidor, Lund: Arcus förlag). Den presentation av boken som jag gav i förordet till första upplagan gäller även denna utgåva, och därför citerar jag början till det förordet följt av ett litet tillägg till den nya utgåvan:

Någon må undra om det inte redan finns tillräckligt med böcker om de judiska högtiderna. Andra kanske frågar sig hur den här boken skiljer sig från alla andra böcker om dessa högtider.

Att jag likväl skrivit ännu en bok i ämnet beror emellertid inte bara på det begränsade antal böcker som finns på svenska, utan framför allt på att jag tror att kunskaper om de judiska högtiderna bidrar inte bara till en djupare förståelse av judendomen utan också av relationen mellan judar och kristna. Firandet av högtiderna är ett uttryck för det mest centrala i en religion. Vill man veta vad en religion verkligen står för, bör man i första hand titta på böner, ritual och högtider, vilka många gånger faktiskt säger åtskilligt mer om den levande religiösa verkligheten än teologiska avhandlingar, konciliebeslut och officiella deklarationer.

Även om jag vill försöka ge en så saklig presentation av högtiderna som möjligt, vill jag särskilt belysa sådant som jag tror kan skapa förståelse mellan de båda religionerna, både för vad som skiljer och förenar. Därför handlar denna bok inte bara om hur utan mest om varför högtiderna firas som de gör – motiven som ligger bakom det judiska firandet och varför den kristna traditionen behållit vissa högtider och förbigått andra. Jag vill också ta upp vanliga fördomar om judendomen bland kristna som har anknytning just till högtiderna.

Boken är inte objektiv i det avseendet att den döljer författarens egen identitet. Ofta skriver jag utifrån min egen personliga erfarenhet. Bakgrunden är inte sällan min egen okunnighet när jag som stipendiat på Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1972 för första gången i mitt liv mötte levande judendom och fick uppleva sabbaten, påsken och pingsten på ett sätt som gjorde att gamla texter blev nya och ett gammalt folk blev levande på ett nytt sätt. Detta mitt första möte med mina äldre syskon i tron fick mig att ompröva så mycket jag lärt mig eller trodde mig veta om judendomen, att jag alltsedan dess velat förmedla dessa insikter till andra kristna.

Det gäller då inte bara att undanröja felaktigheter och förmedla kunskap utan också att lära av den andres spiritualitet, väcka uppskattning och sympati, och visa på den samhörighet som finns på djupet. Syftet är givetvis inte att uppmuntra kristna att kopiera judiska bruk och så att säga kidnappa judendomen. Jag är heller inte på jakt efter paralleller mellan judendom och kristendom för att exempelvis ”bevisa” att Gamla testamentet och judendomen egentligen bara syftar fram emot och fullbordas i Nya testamentet och kristendomen. Det jag försöker göra är att identifiera strukturella analogier mellan judendom och kristendom utan att det sker på den enes eller andres bekostnad. Strävan bör alltid vara att presentera den andre på ett sådant sätt att han och hon känner igen sig och upplever sig bli tagen på allvar. Förståelse innebär inte minst att visa respekt för varandras egenart.

….

I förordet till första utgåvan uttryckte jag en förhoppning om att boken skulle finna läsare som vill ta till sig budskapet om hur nödvändigt det är att ta emot tid från Gud och ge sig tid för Gud. Med glädje och tacksamhet kan jag konstatera att denna önskan har uppfyllts, såtillvida som att boken nu är slutsåld. Efter några smärre rättelser ges den ut på nytt med samma förhoppning.

Några böckerSom ni vet är ett av fondens syften att sprida litteratur som inspirerar till ett djupare bibelstudium och som skapar kunskap och förståelse mellan judar och kristna. Därför är vi tacksamma om ni vill sprida fondens böcker vidare. Som ett uttryck för vår tacksamhet för att ni finns med bland våra vänner och understödjare, erbjuder vi er nu den här boken som en gåva året ut. Vi är naturligtvis tacksamma för en frivillig gåva till fonden för att täcka tryck- och portokostnader och för att möjliggöra fortsatt bokspridning och information. Men det viktigaste är att ni som är intresserade av denna bok enkelt ska kunna få den. Ni behöver bara maila, skriva eller ringa till fondens bokdistributör, Lars-Åke Spånberger, Industrig. 14, 11246 Stockholm, larspa@bredband.net, tel. 0730 383848.

Jag vill gärna tillägga att den här boken får en alldeles särskild aktualitet om några veckor, när den mest högtidsrika delen på det bibliska och judiska året inleds. Den börjar med Rosh Hashana, nyåret, som går in på kvällen den 2 oktober, följt av årets heligaste dag, Jom Kippur, stora försoningsdagen, tio dagar senare. Efter ytterligare fem dagar börjar årets gladaste högtid, Sukkot, lövhyddohögtiden, vars åttonde dag kallas Simchat Torah, den stora glädjefesten över Guds uppenbarelse, som alltså får avsluta denna drygt tre veckor långa festperiod. I Tid för Gud får vi följa firandet av dessa högtider med teman som genljuder rakt igenom Bibeln fram till dagens bärare av seklers, ja millenniers, judiska arv.

Så har jag några pålysningar. Redan nu vill jag påminna om att Sonia Schlossman och jag ordnar två kunskapsresor nästa vår. Den första går till Florens och Venedig den 6-13 maj, och den andra till Sicilien den 13-20 maj. För information och anmälningar går det bra att kontakta Ulla Terling,
tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@gmail.com eller sonia@romajudaica.nu. I mitten av november kommer vi att ha några informationskvällar om dessa platsers rika historia och deras anknytning till relationen mellan judar och kristna. De kommer att äga rum i Stockholm och troligen även i Uppsala och Norrköping. Tider och program meddelas längre fram.

”Att predika under advent och jul” är temat för det Bibel- och predikoforum som ordnas på Fjellstedtska skolan i Uppsala den 7-8 november. Direktor Leif Nordenstorm skriver i informationen på hemsidan (www.fjellstedtska.se) bland annat: Vi får tips om hur vi predikar under advent och jul, och hur vi särskilt kan uppmärksamma de judiska rötterna i advent- och jultidens budskap… Vi kommer särskilt att uppmärksamma att bibelns båda testamenten kompletterar och förstärker varandra. Under ett pass kommer vi också studera dokumentet I vår tid som behandlar relationerna mellan judar och kristna.” Anmälan sker via hemsidan eller på tel. 018-161102;
0708-146775.

Som ni kanske märkt har hemsidan fått en ny design. Det innebär bland annat att den anpassar innehållet efter plattformen den visas på – dator, platta eller telefon. Även e-postfunktionen är ny när man prenumererar. När man skickat iväg sin prenumeration genereras ett bekräftelsemejl, som skickas till den e-postadress man angivit. Det innebär att man måste bekräfta via länken i detta mejl innan prenumerationen börjar gälla. Detta ökar säkerheten i dessa dagar av hackning och dataintrång.

Det här nyhetsbrevet kom att handla mycket om tiden. När sommaren nu övergår i höst och löven börjar skifta i gult får vi en särskild påminnelse om tidens flykt. Precis som livet självt är det både vackert och vemodigt. Jag önskar er många fina höstdagar då ni får uppleva att även hösten hör till livets rikedom. Och som jag skrivit i mitt brev, önskar jag er också det dyrbaraste vi får – tid för Gud.

Med varm hälsning,

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (321 kB).

 


 

 

Rundbrev juni 2016

Årets utexaminerade studenter.

Stockholm den 9 juni 2016.

Kära vänner!

Den här veckan har vi firat Sveriges nationaldag. Den 6 juni är ett datum som väl för de flesta är förknippat med sommar, fest, högtid och glädje alldeles oavsett hur mycket vi firar nationaldagen. Den infaller under den skönaste tiden på året när grönskan är ljus och skir, nya blomster ständigt överraskar med sin prakt och dagarna fortfarande blir längre. Och visst är de blågula färgerna med allt vad de står för något att tacka för i en värld där vårt land är längtans mål för fler än någonsin!

För mig personligen var det en festdag av ytterligare en anledning. Det var nämligen examensdag på den teologiska högskola i Hong Kong där jag undervisar. För min inre blick trädde studenter fram som jag lärt känna under nästan två års tid och som nu nått fram till ett mål som under en stor del av livet föreföll overkligt. Liksom i Sverige för hundra år sedan var en högre utbildning i det längsta bara en dröm för flera av dem. Nu har de tagit emot sina examensbevis och därmed nya möjligheter att få hjälpa sina familjer, kyrkor och folk till en bättre framtid.

Seng Ja och hennes make i traditonella dräkter från Kachinprovinsen.

Seng Ja och hennes make i traditonella dräkter från Kachinprovinsen.

I det här nyhetsbrevet vill jag berätta om en sådan student.
Att jag valt just henne beror givetvis på hennes utomordentliga studieresultat men också på att hennes historia har en svensk anknytning. I det nyhetsbrev jag skrev i december 2014 berättade jag om ett märkligt svenskt livsöde som jag för första gången lärde känna genom den student som nu har promoverats – Seng Ja Layang från Myanmar (Burma). Jag minns hur hon frågade mig om jag kände Ola Hansson och visste vad han betydde för henne och hennes folk. Snart hade jag fått veta att han föddes 1864 i Åhus i Skåne och kom att tillbringa sitt liv bland det folk som Seng Ja tillhör. Så här berättade hon – jag citerar några rader ur mitt nyhetsbrev:

Vi tillhör en folkstam från ett bergsområde i norra Myanmar – kachinfolket. För hundratjugo år sedan var vi alla analfabeter. Vi hade inte ens ett skriftspråk, och vi hade aldrig hört talas om Bibeln. Min nyfikenhet steg allteftersom berättelsen fortskred: Det vi är idag, är vi tack vare Ola Hanson. Han lärde sig vårt svåra språk och skapade sedan ett skriftspråk, vilket vi aldrig tidigare haft. Han översatte hela Bibeln till detta språk, först Nya testamentet från grekiska och sedan hela den hebreiska Bibeln, också från grundspråket. Han gav oss även en psalmbok genom att komponera tvåhundra psalmer och översätta ytterligare fyrahundra från svenska och engelska. Han är vår Mose! …

Ola Hanson kunde överlämna översättningen av hela Bibeln 1927 till kachinfolket, alltså efter 37 års arbete. När han två år senare avled hade han verkligen fått se frukterna av sitt livsverk. Redan då hade många blivit läs- och skrivkunniga, vilket nu gäller alla, och idag räknar sig också i stort sett alla från denna stam som kristna i ett annars övervägande buddhistiskt land. Två av mina kvinnliga studenter är doktorander i Gamla respektive Nya testamentets exegetik (bibelforskning) – de första någonsin från detta folk – och jag kommer att med stort intresse följa deras avhandlingsarbete. ”Vi hoppas att Du ska få se det som Ola Hanson aldrig fick uppleva”, sa en av dem.

Dr Seng Ja Layang.

Dr Seng Ja Layang.

Den här veckan har alltså det skett som Ola Hansson nog inte ens kunde drömma om: Kachinfolket har fått sin första teologie doktor. Den 26 maj disputerade Seng Ja med berömligt resultat (”with distinction”) på en avhandling som analyserar bilden av fariseerna i Matteus 23 och hävdar att dessa i ljuset av vad vi vet om fariseerna genom andra källor knappast kan betecknas som ”typiska” fariseer. Hennes bidrag är viktigt inte minst för att skapa förståelse mellan judar och kristna, eftersom fariseerna så ofta har fått prägla en negativ bild av judar och judendom bland kristna.

För Seng Ja är kopplingen till Ola Hansson viktig, eftersom hon ser honom som Guds särskild redskap för att förmedla den bibliska uppenbarelsen till hennes folk. Så här skrev hon i ett mail till mig samma dag som hon disputerade: ”Nu ser jag tydligt att Guds nåd i historien upprepas och att han binder samman sina barn med deras rötter…” Hon har ofta uttryckt sin förundran över att hon skulle få en lärare som tillhör ”Ola Hanssons folk”, och inte blev hennes förundran mindre när hon fick veta att hennes opponent – Professor Anders Runesson från universitetet i Oslo – är född och uppvuxen på samma plats som Ola Hansson, alltså Åhus i Skåne. ”Det känns som en hälsning från himlen om Guds djupa mening med den väg som blev min”, säger hon.

Låt oss följa henne till några hållplatser på denna långa väg från uppväxten i en liten bergsby i norra Myanmar till dagens promotionshögtid på Lutheran Theological Seminary i Hong Kong. Så här berättar hon i ett samtal för en månad sedan:

”Min far dog när jag var två månader. Det var inte lätt för min mor att bli lämnad ensam, men jag minns att jag tidigt fick lära mig att Gud särskilt tar sig an änkor och faderlösa. Jag var ett mycket ensamt barn, men så länge jag minns har Gud varit som en far för mig och Bibeln min främste tröstare. Psaltaren betydde alldeles särskilt mycket för mig. Där finns allt, och där lärde jag mig att jag fick komma till Gud som ett barn till sina föräldrar – även som ett trotsigt barn…”

KTCS:s logo med hänvisning till Efesierbrevet 4:11-12

KTCS:s logo med hänvisning till Efesierbrevet 4:11-12

Om skolan säger Seng Ja kort att ”böckerna var mina främsta kamrater” och att hon insåg att ”utbildning är den enda vägen framåt”. Organisationen World Vision hjälpte henne till en åttaårig skolutbildning. Därefter försökte hon tjäna ihop pengar för sitt framtidsmål genom att samla ved och arbeta i jordbruk och i gruvor. År 1996 började hon studera botanik på universitetet i Myitkyina, men på grund av oroligheter stängdes universitetet kort därefter. Då började hon studera kinesiska i Kina och två år senare var hon utbildad tolk. Arbetet var relativt välbetalt, men hon visste att detta inte var meningen med hennes liv. Hon fortsätter:

”Jag kände mig som om jag befann mig i en öken, och Bibelns budskap om hur Gud ledde sitt folk genom öknen blev mycket personligt. Jag kunde identifiera mig med Israels folk, och nu visste jag att det var teologi jag skulle studera. År 2003 skrev jag in mig på Kachin Theological College and Seminary (KTCS), som är den största teologiska högskolan i Myanmar, och 2006 tog jag min första teologiska examen. Jag blev omedelbart erbjuden en deltidstjänst att undervisa i grekiska. Efter ett år kunde jag fortsätta mina teologiska studier, och 2010 tog jag min magisterexamen i Bangalore i Indien. Tiden där betydde oerhört mycket för mig. Att lära känna Bibelns mänskliga tillkomsthistoria och att hela tiden tvingas skriva akademiska uppsatser beredde mig för nästa fas i livet. Jag fick hjälp att konfrontera min tro med vetenskaplig analys, vilket var nyttigt och nödvändigt för mig både som kristen och som teologisk lärare.”

Sedan undervisade Seng Ja i tre år i Nya testamentet på KTCS, innan hon kom till Lutheran Theological Seminary i Hong Kong sommaren 2013, nu med siktet inställt på doktorsexamen. När hon började studera mina kurser i judendomen hösten 2014, hade hon alltså redan ett års doktorandstudier bakom sig. Jag kan verkligen känna igen mig själv som student när hon säger:

”Jesu judiska värld och Nya testamentet som en judisk bok var dock något som jag aldrig hade lärt känna på djupet. Den rabbinska litteraturens rikedom och dess betydelse för förståelsen av både levande judendom och kristendom var något okänt för mig, men nu har jag upptäckt en ny dimension av Nya testamentets historiska och teologiska ursprung. Det är lätt att överdriva motsättningarna mellan Jesus och de andra judarna. Vårt sätt att läsa de nytestamentliga texterna har alltför ofta förvandlat judarna till fiender. Vi behöver mer historisk kunskap och kritiskt tänkande…”

Det märks att den nyblivna doktorn är inne på ett ämne som berör henne djupt både som forskare och kristen, och jag är övertygad att hennes kunskap och engagemang kommer att fylla hennes undervisning med innehåll och liv i hennes framtida gärning. – Vilka är då hennes framtidsplaner?

”Det behöver jag inte fundera över just nu, för så snart jag kommer hem tillträder jag en lektorstjänst i Nya testamentets bibelvetenskap på det seminarium där jag började studera för tretton år sedan. Jag hoppas kunna ge tillbaka i överflöd vad jag själv fått ta emot, och att det ska bli till hjälp inte bara för mitt folk utan också för de kristna i hela Myanmar.”

Det är inte svårt att helhjärtat instämma i hennes önskan om att Ola Hanssons sådd ska fortsätta bära frukt genom henne och andra som kallas att föra hans verk vidare till nya generationer.

Att berätta om henne just nu känns extra meningsfullt, eftersom den judiska pingsten – shavuot, ”veckohögtiden” – infaller nu på söndag. Då firas uppenbarelsen på Sinai berg och förbundet mellan Gud och Israels folk efter befrielsen ur Egypten. I synagogor världen över kommer texten om det första pingstundret i 2 Mosebok 19 och 20 att läsas – en text som säkert lästes även av dem som var församlade i Jerusalem för att fira denna högtid enligt Apostlagärningarna 2.

Ibland kallas det under som där beskrivs för ”kyrkans födelsedag”, eftersom det ledde till att den bibliska uppenbarelsen och det kristna evangeliet kom att bäras ut i hela världen. Pingstens stora under slår en svindlande bro mellan Sinai och Sion och vidare över hav och kontinenter till Sverige och Fjärran Östern och till ett litet bergsfolk i norra Myanmar, där Dr Seng Ja Layang nu fått illustrera Guds ords inneboende och förvandlande kraft som saknar motstycke i världslitteraturen och mänsklighetens historia.

Hon har bett om sin hälsning till er – Ola Hanssons folk. Det får då också bli en shavuothälsning till våra judiska läsare och till er alla en önskan om en på alla sätt skön och vilsam sommar!

Er tillgivne

Göran

 

 

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (340 kB).

 


 

 

Rundbrev mars 2016

Persikorna blommar.

Hong Kong den 21 mars 2016.

Kära vänner! När jag skriver denna hälsning har vi just passerat vårdagjämningen, ljuset återvänder och dagarna blir snabbt längre än nätterna. Det är en underbar tid på året, inte minst efter en vinter som bjudit på en rejäl portion av mörker, snö och kyla. Här i Hong Kong har jag under den senaste månaden upplevt både regn och rusk och vad som kan jämföras med svensk högsommar när den är som allra bäst.

De 120 trappstegen från min bostad till seminariet är inte bara nyttiga för kroppen utan är också en fröjd för ögat. Just nu är det rhododendron och persikoblom som glöder.

De 120 trappstegen från min bostad till seminariet är inte bara nyttiga för kroppen utan är också en fröjd för ögat. Just nu är det rhododendron och persikoblom som glöder.

I morgon återvänder jag till Sverige, men för att hinna skicka ut rundbrevet före helgen, måste det vara färdigt innan jag reser. Som väl alla vet befinner vi oss i den kristna påskveckan, ”stilla veckan”. Men det är säkert inte lika känt att även en judisk helg infaller samtidigt, och att det då inte är den judiska påsken, pesach, vilket annars brukar vara fallet. Lika tidigt som den kristna påsken kommer i år, lika sen är den i den judiska kalendern. Anledningen är att detta år även för judarna är ett skottår. Men eftersom de bibliska månaderna börjar när månen är ny, går det inte att skjuta in en skottdag vart fjärde år, utan i stället måste man lägga till en ”skottmånad” med vissa mellanrum, vilket man alltså gör i år. Det innebär att detta judiska år 5776 har tretton månader och att påskmånaden Nisan alltså börjar först vid nästa fullmåne den 9 april. Två veckor senare vid fullmånen, den 22 april, firas uttågets natt med påskmåltiden. Vilken judisk högtid firas då den här veckan? Jo, den högtid som infaller exakt en månad före påsken, den 14 eller 15 Adar (månaden före Nisan), det vill säga purim. Denna högtid uppvisar många paralleller med pesach. Den går tillbaka på Esters bok, som beskriver vad som nog kan betecknas som världens första försök till folkmord i hela den då kända världen, ”från Indien till Kush” (d.v.s. Afrika), som det står i bokens inledning. Till och med Faraos försök att mörda de hebreiska pojkarna enligt 2 Mos 1 hamnar i skuggan av Hamans kompromisslösa och universella förintelseplan:

Haman gick till kung Xerxes och sade: ”Det finns ett folk som bor utspritt bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. De håller sig för sig själva. Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens lagar rättar de sig inte efter. Det är mot dina intressen att låta dem hållas. Om du finner det lämpligt, så utfärda ett påbud att de skall förintas. Jag skall då väga upp 10 000 talenter silver till dina tjänstemän för den kungliga skattkammarens räkning.” Då tog kungen sin sigillring från fingret och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas fiende, med orden: ”Silvret är ditt, och med folket får du göra vad du vill!” Den trettonde dagen i årets första månad inkallades kungens sekreterare, och efter Hamans anvisningar avfattades en skrivelse till kungens satraper, till ståthållarna i de olika provinserna och till de olika folkens furstar; till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk. Skrivelsen utfärdades i kung Xerxes namn och bekräftades med hans sigill, och till kungens alla provinser sändes brev med kurir. Alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, skulle förgöras, dödas och utplånas på en och samma dag, den trettonde i årets tolfte månad, månaden adar, och deras egendom skulle tas som byte. Skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och genom avskrifter göras bekant för alla folk så att alla skulle vara beredda när dagen kom.

Firas pesach till minne av räddningen undan Farao, är alltså purim den högtid som instiftas till minne av räddningen undan denna förintelse (Ester 9:18-28). Likväl har de båda högtiderna mycket olika karaktär. Medan påsken, ”det osyrade brödets högtid”, på många sätt kan sägas vara årets första och största högtid, är purim närmast att likna vid en karneval, då barnen klär ut sig och Esters bok läses under glädje och gamman. I år firas dagen på de kristnas skärtorsdag och långfredag. Denna samtidighet av allvar och glädje, fasta och fest, korsvandringar och karneval, hos kristna respektive judar, som alltså beror på skillnaden mellan den bibliska och den senare kristna kalendern, aktualiserar ett urgammalt problem i relationen mellan judar och kristna. Inte sällan anklagades judarna av de kristna för att göra narr av den korsfäste och de kristna. I psalm 88:1 i den förra svenska psalmboken från år 1937 får vi en påminnelse om denna syn på judarna:

Jerusalem, i överdåd föraktar du Guds kärleks råd och ler åt Kristi pina. Guds Israel, med gudlöst mod du manar över dig hans blod och över barnen dina. Och över dig det komma skall. Se dina stolta murars fall och gå att, flyktig och förspridd, från tid till tid kring jordens vidd bevittna vem den Herren var, som korset bar, och se i vem du stungit har.

Rhododendron i full prakt!

Rhododendron i full prakt!

Sådana rader har otaliga motsvarigheter i psalmer, hymner, böner och liturgier i kyrkans historia. Tillsammans med passionsspel och predikningar utgjorde de en grogrund för ett judehat som är svårt att föreställa sig. I judarnas kollektiva minne finns detta judehat med, och det gör också purimberättelsen aktuell. För dem var ”stilla veckan” på många platser och i olika tider allt annat än stilla. Och det som då präglade veckan var inte sällan rädslan för de kristna som ville ta hämnd på ”Kristusmördarna” och även omsatte sitt hat i handling. Mycket har ändrats under de senare decennierna. Psalm 88:1 finns dessbättre inte längre med i vår psalmbok, och anklagelserna mot judarna för Jesu lidande och död blir alltmer ovanliga. De flesta större kyrkosamfunden har officiellt tagit avstånd från dessa anklagelser liksom från andra uttryck för antijudiskhet och antisemitism i den kristna trons namn. Inte desto mindre behöver vi vara medvetna om hur lätt nedärvda tankemönster gör att Jesus och judarna framställs som varandras motsatser i förkunnelse och undervisning. Därför är också en annan ovanlig samtidighet den här veckan något att påminna om och begrunda. Som bekant infaller Jungfru Marie bebådelsedag nio månader före juldagen, det vill säga den 25 mars, vilket i år är på långfredag. Därför firades bebådelsedagen i många kyrkor och samfund redan den 13 mars, men den rätta dagen är alltså nu på långfredag. Dessa båda dagar ligger över 30 år från varandra i Jesu liv. Men enligt Nya testamentets framställning och kyrkans teologi och bekännelse är det också viktigt att se det nära sambandet dem emellan. Ja, vi skulle rentav kunna säga att vi förvanskar meningen med Jesu död på korset om vi inte ser den i ett långt perspektiv. Annars blir korsfästelsen bara en fruktansvärd och meningslös romersk avrättning av en oskyldig man, där det är legitimt att fråga sig vilka som var skyldiga till detta justitiemord. Det är minst sagt märkligt att judarna kollektivt – alltså alla judar i alla tider – över huvud taget har kunnat anklagas för Jesu död. Men märkligast av allt är ändå att korsfästelsen alls har kunnat leda någon till att peka finger åt någon annan som särskilt skyldig. När Petrus predikar om korsfästelsen enligt Apostlagärningarna 2 och 3 gör han det omkring sju veckor efter påsk och pekar då givetvis endast på dem som varit direkt inblandade i påskens händelser. Men även då betonar han två saker, för det första att de inte visste bättre och för det andra att detta ingick i Guds plan: “Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare. Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida” (Apg 3:17-18). Båda punkterna går tillbaka till Jesus själv, som flera gånger förutsade sitt lidande och sin död som något som måste ske, och på korset bad han för sina bödlar med just de orden ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Detta aktualiserar det djupa sambandet mellan bebådelsen i Nasaret och korsfästelsen på Golgata, som i år alltså blir särskilt tydligt. Den rent yttre historien kan och bör analyseras. Men i Nya testamentets perspektiv är ändå det viktiga vad som ligger utanför det mänskliga ögats synfält. Därför finns långfredagen med redan på bebådelsedagen och juldagen. I den apostoliska trosbekännelsen binds detta samman i en enda mening: ”Avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. I år får denna kyrkans bekännelse plats på en enda dag i ett djupt mysterium som sträcker sig bortom tid och rum. Frågan är inte vem som är skyldig till Jesu död. Enligt Joh 10:18 säger han själv om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.” Därför börjar en av de mest älskade och sjungna psalmerna i psalmboken med orden ”Jesus för världen givit sitt liv” (Sv.ps.45), och versen slutar med orden ”för mig”. ”För mig” är också titeln på en passionsbok som har betytt mycket för mig (Gerhard Rexius, 1969). De båda orden sammanfattar verkligen det innersta i långfredagens – och bebådelsedagens – budskap. Med dessa reflexioner inför vad som kommer att äga rum i slutet av veckan vill jag nu önska er en riktigt god helg – Purim sameach och Glad påsk! Med de varmaste hälsningar Er tillgivne

Göran

 

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR (222 kB).

 


P.S. Ett par pålysningar:

I. Det finns platser kvar till Romresan den 23-28 maj. För information och anmälan (OBS! senast den 31 mars): Sonia Schlossman, sonia@romajudaica.nu , eller Ulla Terling, tel. 070-497 89 78. II. En helg om mötet mellan judar och kristna: 9-10 april i Skarpnäckskyrkan, Skarpnäcks Allé 31, Skarpnäck. För information och anmälan: ann-josefine.possebo@skarpnackskyrkan.se eller tel. 08-7242040. Program, lördag kl. 10-16: 1. “Gamla testamentet” i mötet mellan judar och kristna. 2. Nya testamentet i mötet mellan judar och kristna. 3. Jesus i mötet mellan judar och kristna. Söndag kl. 10. Gudstjänst. Tema: Messias i mötet mellan judar och kristna. D.S.  

Rundbrev september 2015

Rundbrev september 2015 Stockholm den 15 september 2015

Kära vänner!

Innan jag reser till Hong Kong om en vecka, vill jag gärna skicka er en liten hälsning när vi nu gått från sommar till höst och vissa saker saktar av medan andra sätter igång. Hösten ger oss en påminnelse om tidens flykt, kanske med visst vemod över att vi själva rör oss mot livets höst men också med glädje över att få uppleva att även hösten hör till livets rikedom.

I höst firar vi en historisk milstolpe i relationen mellan judar och kristna. Det är ett jubileum i ordets bibliska mening, det vill säga ett jubelår. Den 28 oktober är det nämligen femtio år sedan Andra Vatikankonciliet offentliggjorde deklarationen Nostra Aetate, ”I vår tid”, som är de latinska inledningsorden till detta dokument. Det handlar nämligen om hur kyrkan ”i vår tid” bör betrakta relationen till de icke-kristna religionerna i allmänhet och till judendomen och det judiska folket i synnerhet. Dokumentets fjärde stycke, som behandlar de judisk-kristna relationerna, återges i slutet av detta nyhetsbrev.

Denna relation hade sannerligen förgåtts av en helt annan tid som milt uttryckt präglats av förakt för Jesu folk i Jesu namn. Det har sagts att ett exempel eller en bild kan säga mer än tusen ord. Jag ska låta en sådan bild få sammanfatta vad som oftast kännetecknat relationen mellan judar och kristna ända sedan 300-talet och åtminstone fram till 1965. Denna bild är förmodligen välkänd för de flesta som läser dessa rader. Inte desto mindre vill jag låta den påminna oss om hur angeläget det var – och är – att bana väg för en ny relation ”i vår tid”. Denna nya relation ska jag också sammanfatta i en bild av helt annat slag som nog är okänd för de flesta och som på ett fint sätt uttrycker vad Nostra Aetate står för.

Den första bilden är egentligen inte en bild utan många, eftersom den reproducerades och spreds över hela det kristna Europa under medeltiden på ett sätt som leder tankarna till internet i vår tid. Jag har endast valt ut ett par exempel i myllret av liknande framställningar i katedraler, kyrkor och illustrerade böcker (den som snabbt vill få ett intryck av denna bild i dess mångfald, kan göra en sökning på ”ecclesia synagoga” på Google). Det är ingen överdrift att säga att den intog en plats som närmast kan jämföras med en ikon. För att få en sådan spridning måste den givetvis återge ett tänkande som under en mycket lång tid präglat hur kristna såg på relationen mellan judar och kristna.

Målning från Östra Vemmerlövs kyrka i Skåne.

Målning från Östra Vemmerlövs kyrka i Skåne.

Det vi ser är variationer på ett och samma tema: Kyrkan har besegrat synagogan. I formen av två kvinnor framträder kyrkan med krona på huvudet, korsets stav i ena handen och det nya förbundets bägare i den andra. I bjärt kontrast till denna nobla kvinna står den judiska kvinnan med böjt huvud utan krona (på många bilder med en krona som fallit ned), med en avbruten stav som oftast liknar ett spjut i ena handen och med förbundets tavlor i den andra (ofta hålls dessa tavlor upp och ned för att markera att förbundet är brutet). Hennes ögon är förbundna, eftersom judarna ansågs vara blinda för sin egen heliga skrift. ydligare kan den klassiska ersättningsteologin knappast uttryckas i all dess självgoda egenrättfärdighet och triumfatoriska övermod.

Det negativa inflytande som dessa bilder måste ha gjort på otaliga kristna under långa tider kan knappast överbetonas. Utan att kanske ens ha träffat en enda jude visste de – eller snarare trodde de sig veta – hur judar är. De fick representera själva motsatsen till en god kristen. Undan för undan kom antijudiskheten att sippra ner i folklagren och bli del av Europas s.k. kulturarv. Insikten om denna koppling mellan kyrkan och antisemitismen utgjorde nog en av de viktigaste drivkrafterna bakom Nostra Aetate. Denna insikt får aldrig förtigas eller glömmas bort inom kristenheten. Det får vi en alldeles särskild påminnelse om i år, femtio år efter Nostra Aetate och sjuttio år efter Förintelsen.

Mot denna bakgrund blir nästa bild och vad den representerar desto mera talande. Här har de båda kvinnorna satt sig bredvid varandra. Det enda som avslöjar vem som representerar judendom respektive kristendom är skriftrullen och boken de öppnat för varandra. Ingen ser ned på den andre, och de verkar vara inbegripna i ett ivrigt studium och samtal. Det är ju detta som gör vårt förhållande så speciellt – att vi utgår från en och samma heliga skrift. Tolkningen och tillämpningen av dessa texter kan förvisso skilja oss åt, men efter årtusenden av förakt har vi äntligen börjat ägna oss åt det som Nostra Aetate uttrycker så:

Då alltså det andliga arv som förenar kristna och judar är så stort, vill denna heliga synod främja och anbefalla den ömsesidiga förståelse och respekt som framför allt är frukten av bibliska och teologiska studier liksom av broderliga samtal.”

Notre-Dame des Douleurs, Marienthal, Alsace.

Notre-Dame des Douleurs, Marienthal, Alsace.

Från portalen till katedralen i Strasbourg.

Från portalen till katedralen i Strasbourg.

Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”.

Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”.

Statyn är ett sätt att uttrycka denna goda målsättning. Även om den uppenbarligen inspirerats av de medeltida bilderna, är den alldeles ny. Den har skapats i samband med femtioårsfirandet av Nostra Aetate och är inte invigd ännu. Den judiske konstnären Joshua Koffman har gett sitt konstverk namnet Synagoga and Ecclesia in Our Time, ”Synagogan och kyrkan i vår tid”, och vill med detta namn både påminna om kyrko-historiens mörka förflutna och om den nya relation mellan judar och kristna som börjat växa fram efter Nostra Aetate. Konstverket ska få sin plats framför kapellet på det katolska St. Joseph’s University i Philadelphia och kommer att invigas på fredag i nästa vecka (den 25 september) av Påve Franciscus tillsammans med hans mångårige vän, Rabbi Abraham Skorka, som är rektor för det latinamerikanska rabbinseminariet i Buenos Aires.

Platsen är ingen tillfällighet. Det var just här som Institute for Jewish-Catholic Relationsgrundades 1967. Därmed blev St. Joseph den första katolska högskolan i USA som konkret hörsammade Nostra Aetates vädjan om ”teologiska studier och broderliga samtal” för att förnya och fördjupa relationen mellan judar och kristna. Liknande institut har sedan grundats på många håll i världen, också på protestantisk mark.

Detta konstverk är verkligen ett värdigt sätt att uttrycka Nostra Aetate i bildens form. Vi har ofta haft anledning att betona bildens betydelse som en reflektion av relationen mellan judar och kristna. Det som framställs i den kyrkliga konsten är i regel resultatet av en lång tankeprocess. Samtidigt påverkar bilder människor för lång tid framåt. Framställningarna av kyrkan och synagogan är ett uppenbart exempel på detta. Därför behövs motbilder av det slag som vi nu presenterat.

Jag vill också påminna om Jubileumsfondens logga. Den går visserligen tillbaka på spejarna som Mose sände in i det utlovade landet och som återvände med en druvklase ”som två man fick bära mellan sig på en stång” (4 Mosebok 13:24). I presentationen av fonden på vår hemsida får denna scen dock en ny tillämpning: “I djupare mening kan dessa ord få handla om att tillsammans bära himmelrikets frukter. Så kan denna bibelvers även användas om den djupa enheten mellan judar och kristna som bärare av den bibliska uppenbarelsen.” Vem det är som går först är också något som denna bild och vår nya tolkning bör få påminna oss om.

I mitt rundbrev i april 2006 berättade jag om en annan ovanlig bild i kyrkokonstens historia – mosaiken i Santa Sabinakyrkan i Rom från början av 400-talet. Mera om bildens betydelse finns i rundbrevet i april 2011, där jag anmälde min bok Fönster mot Gud. Jag vill också hänvisa till rundbrevet i juni 2009, där jag gav en liten bakgrundsteckning av Nostra Aetate. (Tidigare rundbrev finns under fliken ”Om fonden” på fondens gamla hemsida gla.judiskkristnarelationer.se).

Om någon undrar om det kommit något judiskt gensvar på Nostra Aetate, skulle mycket kunna sägas. Eftersom utrymmet är begränsat nöjer jag mig denna gång med att referera till rundbrevet i mars 2012, där jag presenterade ett sådant viktigt gensvar i formen av en kommentar till hela Nya Testamentet, skriven av världens främsta judiska forskare: The Jewish Annotated New Testament, alltså ”Det judiska kommenterade Nya testamentet” (Oxford University Press, 2011). De avslutande orden i utgivarnas förord tål att upprepas som en sammanfattning av ömsesidigheten i den judisk-kristna dialogen:

”Vi hoppas att icke-judiska läsare ska lära sig uppskatta att betydande delar av Nya testamentet har sitt ursprung i judendomens hjärta, och att de ska kunna förstå dessa texter utan att läsa in falska föreställningar om Jesus och hans första efterföljare. Vi hoppas vidare att denna bok ska göra Nya testamentet mer inbjudande för judiska läsare (av vilka många är obekanta med dess innehåll), och att dessa nya läsare ska bli bättre förtrogna med sina grannars traditioner och kanske rentav uppleva ’helig avund’ under läsningen”.

Var och en som välkomnar en djupare bibelkunskap, ivrigare bibelstudium och större respekt mellan judar och kristna instämmer av hjärtat i denna önskan. Mycket återstår att göra. Det som Påve Franciscus kallat ”vänskapens resa” har bara börjat.

Till sist har jag några pålysningar. Tisdagen den 27 oktober kommer jag att hålla ett föredrag om Nostra Aetate i Kungsholms kyrka kl. 19 (Tunnelbana: Rådhuset. Buss: 3:an, hållplats Kungsholms kyrka).

Jag kommer att vara i Sverige från mitten av februari och en månad framåt nästa år. Jag prioriterar visserligen fortbildning för präster, pastorer och andra medarbetare i kyrkan men vill också gärna lägga in föredrag på kvällarna. Om ni är intresserade av ett besök, hör av er så snart som möjligt.

En tidig påminnelse: Nästa vår ordnar Sonia Schlossman och jag två kunskapsresor. Den första går till Florens och Venedig 14-20 maj, och den andra som vanligt till Rom, 23-28 maj. För information och anmälningar går det bra att kontakta Ulla Terling, tel. 08-58036776; 070-4978978; ulla.terling@comhem.se eller sonia@romajudaica.nu.

Höstens judiska högtider har precis börjat med Rosh Hashana.
I söndags kväll signalerade nymånen att år 5776 gått in. Därför vill jag nu önska våra judiska läsare Shana tova umetuka – Ett gott, sött år!

Med många varma hälsningar till er alla,

 

Er tillgivne,

Göran

Ladda ner rundbrevet som PDF-fil HÄR.

 
 


 
 

UR NOSTRA AETATE

När den heliga synoden blickar in i kyrkans mysterium, minns det bandet som andligen förenar Nya testamentets folk med Abrahams släkt. Så erkänner Kristi kyrka att ursprunget till hennes tro och utväljande enligt Guds frälsningsplan redan finns hos patriarkerna, Moses och profeterna. Hon bekänner att alla som tror på Kristus – Abrahams barn i tron – finns med i denne patriarks kallelse och även att kyrkans frälsning hemlighetsfullt förebådas av det utvalda folkets uttåg ur träldomslandet. Kyrkan kan därför inte glömma att hon har mottagit Gamla testamentets uppenbarelse genom det folk med vilket Gud i sin outsägliga nåd fullbordade det gamla förbundet. Inte heller kan hon glömma att hon får näring från roten av det goda olivträdet på vilket de vilda grenarna, icke-judarna, är inympade (se Romarbrevet 11:17-24). Kyrkan tror att Kristus, vår frid, genom sitt kors har försonat judar och icke-judar och i sig själv gjort de båda till ett (se Efesierbrevet 2:14-16).

Kyrkan har ständigt i åtanke apostelns ord om sina stamfränder: ”De har fått söners rätt, härligheten, förbunden, Guds ord, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa” (Romarbrevet 9:4-5), Jungfru Marias son. Kyrkan minns också att apostlarna, kyrkans grundvalar och pelare, liksom de flesta av de tidiga lärjungar som förkunnade Kristi evangelium till världen, härstammade från det judiska folket.

Som den heliga Skrift omvittnar, kände Jerusalem inte igen tiden för sin besökelse, och en stor del av judarna tog inte emot evangeliet; inte så få motsatte sig dess spridande. Inte desto mindre förblir judarna Guds älskade för sina förfäders skull. Enligt apostelns vittnesbörd tar han inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Romarbrevet 11:28-29). Tillsammans med profeterna och samme apostel väntar kyrkan på den dag som endast Gud känner, då alla människor ska åkalla Herren med en enda röst och ”tjäna honom skuldra vid skuldra” (Sefanja 3:9).

Då alltså det andliga arv som förenar kristna och judar är så stort, vill denna heliga synod främja och anbefalla den ömsesidiga förståelse och respekt som framför allt är frukten av bibliska och teologiska studier liksom av broderliga samtal.

Det är visserligen sant att de judiska makthavarna och de som följde dem yrkade på Kristi död, men skulden för det som hände under hans lidande kan inte utan åtskillnad läggas på alla judar som då levde eller på judarna i dag. Även om kyrkan är det nya gudsfolket får judarna inte framställas som förkastade eller fördömda av Gud, som om detta skulle följa av de heliga skrifterna. Därför ska alla se till att de i sin undervisning och i sin förkunnelse av Guds ord inte lär något som inte överensstämmer med evangeliets sanning och Kristi anda.

Eftersom kyrkan avvisar varje förföljelse av någon människa och är medveten om det arv hon delar med judarna och inte låter sig drivas av politiska skäl utan av evangeliets andliga kärlek, beklagar hon hat, förföljelser och yttringar av antisemitism riktade mot judar, när de än och vilka det än är som orsakat dem.
Dessutom har kyrkan alltid hävdat och hävdar att Kristus led och dog frivilligt på grund av människans synder och sin oändliga kärlek, för att alla skulle kunna vinna frälsning. Det är därför en plikt att kyrkan i sin predikan förkunnar Kristi kors som tecknet på Guds allomfattande kärlek och som källan från vilken som all nåd flödar.

Nostra Aetate, stycke 4 om kyrkans relation till det judiska folket (min översättning).

 

 

Gamla hemsidan
Det finns mycket att se också på den gamla hemsidan. Använd knappen i menyn ovan för att komma dit.
Senaste
Prenumerera på rundbrevet!

Observera att du kommer att få ett e-postmeddelande där du måste bekräfta prenumerationen. Annars kommer den inte att gälla!
Du kan om du skulle vilja när som helst avbeställa prenumerationen via en länk i utskicken.

Besöksräknare
  • 116312Läsningar totalt:
  • 5Läsningar idag:
  • 107267Besökare totalt:
  • 4Besökare idag:
  • 0Besökare online: